Caroline Gentele

Tio tenorer

Av Caroline Gentele den 2010-04-25 21:36

Veckorna går fort...

Här är min bloggvecka slut och jag har ju knappt börjat.

Veckan har varit späckad med olika möten som har med Divine att göra.

Vi har kammat hem ett jättekul jobb i sommar på Oslooperans tak med inga mindre än The Ten Tenors från Australien. Dom är jättestora ute i världen och dom vill göra detta med oss!!

Divine har sjungit med en tenor förut men nu har vi alltså tio stycken att förhålla oss till!

Hur kul som helst!

Vi har ett nytt album på gång. Har diskuterat musiken och arrangörer med vårt skivbolag Naxos och vår producent för denna nya cd. Vi håller på att se vilken orkester som ska göra detta arbete med oss.

Såg Figaros Bröllop på Operan med varje roll besatt av fantastiska sångare! Jag är lite mallig över att jag faktiskt känner alla!

Konceptet var superbra och som sagt sångare som verkligen är bland de bästa vi har i detta land. Det var njutbart!! Gå och se!

Jag har börjat regissera själv på Operastudion med avgångseleverna där. Skolan är en förberedande skola inför Operahögskolan och andra högre utbildningar. Jag har gått där själv. Det är otroligt roligt och utvecklande att kunna ge eleverna de nycklar de behöver för att kunna gestalta en roll. Det är en riktig utmaning och en helt otrolig kick för mitt ego när det fungerar. Händels opera Xerxes är utmaningen i år och den är uppblandad med några scener ur Barberaren i Sevilla av Rossini.

Jag är alltså lite arbetsskadad och kom på mig själv, under föreställningen på Operan, att tycka olika saker om regi-lösningarna i denna fina uppsättning som jag skulle ha gjort annorlunda.

Det är inspirerande att gå iväg och se teater, opera, film konserter, utställningar och att läsa böcker. Ur hälsosynpunkt är det livsviktigt! Själen måste få sitt!

Har nu börjat ta igen detta efter att ha varit småbarnsmamma och inte haft ork att gå iväg. Inte ens ork att läsa böcker...

Jag har jobbat tidigt efter graviditeterna och när jag gått till teatrar har det varit för att jag själv har varit med.

Idag gick jag med min äldsta dotter Elsa och såg Grodprinsessan. Vi hade kul!
Den rekommenderas!

Kommentera

Förlorad vän funnen

Av Caroline Gentele den 2010-04-22 11:00

Slut i kropp och själ efter tisdagens bravader var gårdagen ganska lugn

Efter att ha lämnat på dagis och skola gick jag hem och mailade och fastnade en stund på Facebook...

Jag ska säga att jag har stått emot länge. Min nyfikenhet på detta nätverk tog tillslut över. Jag fejjar inte mycket men det är onekligen spännande att hitta borttappade vänner som man ibland tänker på och undrar vart dom tog vägen och vad dom gör.

Jag med mitt kontrollbehov kan känna stor tillfredsställelse då jag hittar en sådan vän som Photini från Cypern som jag umgicks med mycket då jag bodde i Florens i slutet på förra seklet.

Hon var en härlig tjej med ett enormt kreativt behov.

Nästan lite destruktiv i sin läggning.

Hon målade, sydde, läste, lagade fantastisk mat, skrev låtar, poesi, ja, allt man kan tänka sig inom den konstnärliga världen höll hon på med. Hon hittade aldrig riktigt fram till det ultimata uttrycket. Hon träffade fel killar, rökte som en borstbindare och drack på tok för mycket. Jag kände mig frustrerad över hennes rastlöshet och att jag inte kunde hjälpa henne med det. Hon liksom sög energi från mig och jag var jämt helt slut när vi hade umgåtts. Så intensiv människa. Men jag älskade henne för att hon var också så livsbejakande och varm som vän.

Vi har inte haft en så stadig kontakt efter vårt år som vänner i Florens.

Hon kom och hälsade på i Stockholm vid några tillfällen och så har vi hörts, mest då hon har tagit kontakt i ärlighetens namn. Fick alltid dåligt samvete då hon ringde för att jag liksom glömde bort henne då jag fick barn och min karriär fick en skjuts i samma veva.

Vi har inte hörts på närmre fyra år nu.

Nu hittade jag henne på facebook.

Letade ett bra tag men så dök hennes ansikte upp.

Hon har blivit en framgångsrik kläddesigner och gör fantastiska kreationer på catwalks över världen. Hon har bytt namn. Har gift sig och verkar tillfreds.

Känner mig så otroligt glad över att hon hittade fram till slut!


Kommentera

En låååååång dag.

Av Caroline Gentele den 2010-04-21 10:43

Min tisdag blev en långdragen arbetsdag.

Upp klockan 06.00 för att göra i ordning frukost och få iväg barnen till skola och dagis, sedan vidare till centralen.

Divine gjorde ett jobb i Trelleborg som vi egentligen skulle flugit till.

Eyjafjallajökull satte stopp för det. Hon är arg och har ju som bekant ett utbrott efter nästan 190 år.

Varför är vulkaner kvinnor förresten? Vulcan, den mytologiska figuren, var väl en man?

Nåväl, SJ, SJ gamle vän gick i alla fall.

Eller gick och gick. Ibland med fullt ös i 220 knyck i timmen och ibland stod vi still långa tider.

Precis innan vi kom in i Mjölby stannade tåget för att det saknades el på stationen. Fantiserar om ett helt band av människor som sprang och hämtade el i hinkar och hällde på spåren, ni vet som förr då man släckte eld.

En halvtimme tog det för dom att samla ihop elen så att vi kunde rulla in på stationen.

Vi tuggade på naglarna för att våra marginaler tidsmässigt inte var så stora.

Vi ringde arrangören i Trelleborg som sade att vi skulle , om det blev fler långa stopp, hoppa av i Nässjö och ta taxi till spelplatsen.

Ibland finns det pengar hörni...

Vi upplevde ytterligare några små tillfällen till då tåget stod helt still under resten av resan men vi hade is i magen och kom ända till Malmö central.

Där en taxi stod och körde oss i ilfart till spelningen, en bolagsstämma som höll till i en ishall.

Snabbt in för soundcheck, snabbt in i logen (eller omklädningsrummet för ishockeykillar. Glamouröst? NOT!), snabbt upp på scenen, ca 40 minuters intensiv konsert för ca 1000 aktieägare, skratt, en och annan tår, applåder, tack, blommor,av scenen, klä om, snabbt få i oss lite mat, snabbt ha ett möte med två trevliga danskar som representerar vårt skivbolag Naxos i Danmark, snabbt i taxi tillbaka till stationen, snabbt upp på tåget tillbaka till Stockholm.

Puh!

Väl framme i Stockholm vid midnatt, efter ett oväntat möte på tåget med vår käre vän och ibland ackompanjatör Bosse W (som hade suttit 30 timmar! med buss från Rom till Malmö, vilket fick oss att få lite perspektiv på tillvaron...) skrattandes åt gamla minnen och huttandes på lite äkta romersk grappa, väntade tre taxibilar på oss vid centralen.

Eller väntade och väntade... en bil hade stuckit.

Min bil.

De andras chaufförer stod snällt och väntade på oss vid utgången på Klarabergsviadukten.

Jag ringde växeln och, jo då, han skulle komma när som helst.

Har ni någon gång stått vid centralen, ensam, då klockan passerat midnatt och försökt att bli av med olika skumma taxibilar vars chaufförer väser lite undrande vart man ska? Jag var stoisk och avböjde vänligt men bestämt att min taxi var på väg minsann. Efter 20 minuter gav jag upp. Ringde växeln igen och sade att min kille hade sjappat och att dom fick lov att hitta en ny, snabbt som fan!

Vi det laget var jag gråtfärdig, kall och faktiskt lite rädd.

Till slut kom det en Taxi Stockholm i alla fall och med blixtens fart kördes jag hem och dröp i säng klockan 01.30...

Jag tror att när man utsätts för prövningar och klarar av dom så får man en fet belöning.

Den kom i morse i form av ett mycket roligt Divine-uppdrag som kommer att öppna många internationella dörrar! Hihi!

Kommentera

Hej igen!!

Av Caroline Gentele den 2010-04-19 22:03

Caroline här! Ojojoj... Nu är det hektiskt. Mitt liv är väl som andra småbarnsmammors. Många bitar ska gå ihop i livspusslet. Ibland får man chansa på att bitarna passar. För det mesta har jag koll men ibland får jag fan ta mig blunda och hoppa... På grund av Isländska vulkaners utspyende aska kommer jag att befinna mig sjukt många timmar på tåg tur och retur Malmö imorgon tisdag. Trelleborg är målet där Divine sjunger under en halvtimme för att sedan åka hem igen. Duktiga morsor som vi är har vi fixat och trixat med hämtning på skolor och dagis, förberett mat till middag som belöning till våra kära svärmödrar, mammor, morfäder och grannar som barnvaktar våra små medan vi sjunger i galastass. Tack gode Gud för alla fina människor som finns i ens nätverk. Vad gjorde vi utan er??!! Fortsättning följer...


Kommentera

Att skiljas är att dö en smula

Av Caroline Gentele den 2009-10-18 22:23

images-1

"Partir c'est mourir un peu" (franskt ordspråk)

Nu är min bloggvecka slut.

Det blev visst en blandning av både det ena och det andra…

Jag känner mig så himla glad för jag får vara med om så roliga saker.
Jag är omgiven av kärlek från så många människor och jag är en rik person.

Verkligen inte ur en ekonomisk synvinkel men ur en känslomässig och innehållsmässig synvinkel.

Jag brukar tänka ibland att ”om jag dör nu så ångrar jag eller saknar jag ingenting” och det är helt sant.

Men… Jag känner att döden inte behöver ha så himla bråttom med mig. Jag vill hemskt gärna få uppleva mina döttrars uppväxt. Att få se mer av deras utveckling och deras olika personligheter. Jag skulle vilja få uppleva deras barn. Jag tror att det är underbart att ha barnbarn!

Nu kommer det i och för sig att dröja väldigt länge med just den biten. Elsa är 6 år och Alice är 3…

Det betyder att jag i alla fall vill hinna bli ganska gammal innan jag är beredd för andra sidan.

Jag har faktiskt väldigt bra gener vad gäller det, om man bortser från min mamma.

Fine farfar Hasse är 96 på sitt 97:de år.

Farfar är helt fantastisk!

Han är facebookare och skaffade sig mobiltelefon och dator långt före mig.

Mormor Lani fyller hundra i maj nästa år. Hon ser och hör dåligt men är pigg i huvudet.

Nåja, hyfsat i alla fall.

Jag tror att chocken för henne då min mamma dog blev lite för mycket. Hon blev lite snurrigare då.

Man ska inte förlora sina barn. Inte ens om barnet har hunnit bli 65. Föräldrarna ska ju liksom dö först. Inte för tidigt men i alla fall inte efter barnen.

Om man fick önska alltså.

Nu ska jag fortsätta att njuta av livet med min underbare Rickard och mina små tjejer, Elsa och Alice.

Så länge det går!!

För att hylla farfar Hasse och detta med att-skiljas-är-att-dö-en-smula-temat så avslutar jag nu denna min bloggvecka med en dikt som jag har hört honom läsa så många gånger. Håll till godo!

"I avskedets heliga stund,

Då känslorna svalla så väna...

Hon hängde sig fast vid Hans mun

Och dingla och dangla med bena..."

Kommentarer

caroline skrev 2010-05-13 12:00:

Jag gick tillbaka för att titta på detta blogginlägg... Nu är alla jag nämnt döda. Mormor Lalla som blev 99 år och 10 månader, dog i mars. Farfar Hasse som blev 97, dog för tre dagar sedan (10 maj) och så min älskade Maud som blev 85 och hon dog för en vecka sedan. Tre fina soliga fantastiska människor som fyllde sin omgivning med så mycket värme och kärlek. Saknar er!

Kommentera

Operasångare och boxare

Av Caroline Gentele den 2009-10-17 12:06

Jussi
Jussi

Ingo
Ingo

Nu ska Divine ut och flyga igen!

Eller rättare sagt åka tåg…

Idag bär det iväg till Borlänge.
Folkets Hus och Parker har ett stort event där vi ska underhålla under middagen.

Borlänge, Jussi Björlings stad!

Alla visste vem Jussi var då han var verksam. Vår kanske största operaexport någonsin.

Jussi och Ingo. De enda vid den tiden som alla visste vilka de var endast genom deras förnamn. Två giganter i var sin genre.

Opera och boxning. Det ligger inte så långt ifrån varandra som man kan tro. Underhållning som kräver mycket träning, uthållighet, teknik och tro på sig själv.

Att lära sig att sjunga så att man kan höras över en stor orkester och att rösten når ända upp till tredje raden, det kräver tid, hårt arbete, lust och uthållighet.

Mellan 10 och 15 år tar det att lära sig tekniken. Att få rösten att bli som ett instrument. Muskler och känsla i en härlig blandning.

Som sångare ska du ha många sinnen öppna för att det ska bli konst av det du gör. Lyhördhet, intuition och lekfullhet. Du ska vara musikalisk och rytmisk (självklart!) Du ska kunna ta regi, följa dirigent, ha koll på rekvisita och på motspelare. Du ska ha god insikt i din roll, ha instrumentet fritt från virus (inte så lätt med dagis/skol-barn…) akrobatisk, god kollega och vara förberedd upp till tänderna.

Och så ska du gå i skola. Att ha en sånglärare/coach är en viktig del för oss sångare. Någon som ser en utifrån då och då. Jag har Maud. En fantastisk dam som är en av de viktigaste människorna i mitt liv. Ibland träffar jag henne en gång i veckan. Ibland kan det dröja ett halvår mellan gångerna, men hon finns där när man behöver.

Hon lagar röster. Faktiskt. Människor som trodde att sångar- eller skådespelarkarriären var slut pga sjukdom eller knutor på stämbanden kommer till henne. Då får man rösten tillbaka och hela sitt självförtroende.

Hon ser till att jag inte fuskar, att jag har en hel röst utan brott och skavanker. Hon har så mycket energi att det kunde räcka till att lysa och värma upp hela Sverige! Det skiljer kanske 40 år mellan oss, men det märks inte. När vi ses så skrattar vi mycket, röstgympar, sjunger och byter erfarenheter med varandra.

Maud Rainer. Alla skulle ha en Maud.

Kommentera

Livet som gåva

Av Caroline Gentele den 2009-10-16 14:04

Ängel
Ängel

Att ta tillvara de gåvor man har fått och glädjas över de små tingen i livet, visst skulle det vara skönt om alla kunde göra det?
Att alla kunde uppskatta att vi har fått livet som gåva och att vi ska göra allt vi kan för att förvalta denna gåva på bästa sätt.

Ibland när jag vaknar upp på morgnarna tänker jag på vad jag har i mitt liv.

Jag lever i ett land utan krig, jag har en stor kärleksfull familj, jag har goa vänner, jag har en fantastisk man som älskar och uppskattar mig och som jag älskar tillbaka. Jag har två underbara, fantastiska döttrar, jag har någonstans att bo och jag tjänar ok med pengar på det jag tycker är det roligaste jag vet.

För sjutton år sedan var jag med om en bilolycka. Det kunde ha gått mycket illa men jag klarade mig. En liten räv sprang framför bilen. Häftig inbromsning. Vattenplaning. Bilen voltade ett varv och krossades mot en klippvägg. Jag och min dåvarande pojkvän var chockade. Blod rann från min panna men jag kände armar och ben. Jag tittade på pojkvännen. Han var blek, kritvit faktiskt, men han levde.

Ett par kom och höll oss sällskap tills ambulansen kom. Kvinnan höll i mina händer. Jag har aldrig förr eller senare sett ett sådant ansikte. Hennes ansikte var stort och helt täckt av en massa vårtor och hon hade vänliga lysande ögon. Hon var min ängel. Hennes händer var varma. Hon talade lugnt med mig.

Väl i ambulansen sade narkosläkaren att vi hade haft änglavakt. Bilen var totalkvaddad. Jag hade ett litet sår i pannan. Pojkvännen en minimal rispa på halsen.

Vi var på sjukhus under ett par tre timmar för observation. Det konstaterades att vi var hela även inuti.

Då vi kom ut från sjukhuset gick vi och åt på en pizzeria.

Vi var hungriga och på tv var det någon slags friidrottstävling. Då slog det mig att detta evenemang hade gått på tv även om jag hade dött. Livet hade fortsatt även utan mig! Jag fick min kanske största aha-upplevelse någonsin. Jag insåg att jag verkligen var dödlig.

Detta blev en väckarklocka för mig och jag bestämde mig för att alltid och så länge jag lever njuta av att jag fick chansen. Chansen att få uppleva livet. Jag insåg då att jag är en lyckans ost som har fått födas, möta människor, höra och utöva musik, få njuta av litteratur, teater, konst, naturen och allt som hör livet till. Även att jag får uppleva de mörka sidorna som är en förutsättning för att uppskatta ljuset.

Jag anser mig vara en turgumma!

Kommentera

Mamma

Av Caroline Gentele den 2009-10-15 17:37

Mammas skor
Mammas skor

Jag har i hela mitt liv längtat efter min mamma.

Jag var ett efterlängtat och planerat barn, ett riktigt kärleksbarn.
Eller kanske egentligen ett barn som kom till för att laga och lappa ett äktenskap som inte var riktigt hållbart. Mamma, dansösen, och pappa, doktorn, älskade varandra men kunde inte hitta en form för att leva ihop. Min pappa hade en dröm om den riktigt stora familjen. Mamma hängde på den drömmen men var mitt inne i sin balett-karriär. Hennes stjärna var på var uppåt då jag blev till. En danskarriär är kort och man måste smida medan järnet är varmt.

Det funkade helt enkelt inte.

Då jag var ett och ett halvt och min storasyster var fem och ett halvt separerade mina föräldrar. Vi barn bodde kvar hos pappa ute på Ekerö dit vi flyttade då jag var alldeles nyfödd. Mamma flyttade till stan. Vi träffades då och då.

En ett och ett halvt-åring är fortfarande i symbios med sin mamma. Man börjar precis att ta sina första steg ut i världen för att sedan vända tillbaka till mammas famn. Min mammas famn fanns inte kvar.

Pappa fanns där. Tack och lov. Diverse barnflickor blev någon slags mamma-surrogat, en bestämd men kärleksfull farmor fanns där och till slut kom min styvmor som räddade mig. Hon älskade mig från första stund och jag henne. Hon var på riktigt. Hon hade en famn och ett uppriktigt intresse för mig som person.

Mamma blev en sago-drottning för mig. Inte riktigt på riktigt. När vi träffades skedde överlämningen ibland på Operan. Mamma skulle bara dansa klart en föreställning och jag och min syster satt i kulissen och väntade. Vi såg vår mamma sväva över scengolvet, upplyft av en stark danspartner. Hon var det vackraste jag visste. Att få finnas i hennes närhet var den största lyckan för mig.

Då jag var tjugotvå år började jag i terapi. Många tankar kom upp om mamma och att hon inte fanns med under min och min storasysters uppväxt.

Vid ett tillfälle bjöd jag mamma på middag. Jag frågade henne då hur hon kunde lämna oss och hur det kändes för henne. Mamma började gråta och det var första gången som hon blev en riktig människa för mig. Det var en befrielse att se att hon hade längtat efter oss också. Otroligt mycket.

Efter detta tillfälle talade vi mycket. Vi kom varandra nära. Mitt yrkesval som sångerska gjorde oss än mer knutna till varandra.

Hon förstod mig. Mamma tyckte att det var skönt att få tala ut och berätta. Kanske ville hon till och med tala lite för mycket med mig. Hon sade att hon bar på många ”hjärnspöken”. Jag sade att jag tyckte att hon skulle ta kontakt med en terapeut för att rensa lite bland spökena där i huvudet. Hon kom sig aldrig för att göra det.

För snart tre år sedan dog mamma.

Hon fick diagnosen hjärntumör och nio månader senare dog hon. Hennes vänster hjärnhalva var nedlusad av tumörer och metastaser. Hon var chanslös.

Jag är glad över att vi hade våra samtal men är arg på henne för att hon inte tog tag i sina hjärnspöken. Det finns inte vetenskapliga belägg för att tumörer som hennes uppkommer av psykisk ohälsa och känslomässig stress men hennes uttryck ”hjärnspöken” och  diagnosen hon fick hör ihop känns det som.

Min uppmaning till alla er där ute: Ta hand om ert bagage! Få hjälp av någon att öppna ryggsäcken och se vad som finns där. Vetskapen om hur vårt bagage ser ut är inte farlig. Den gör oss friskare, det är jag säker på.

Kropp och själ hör samman!

Kommentarer

Frida skrev 2009-10-16 10:50:

Vilket fint inlägg, tack för att du delar med dig. Kram!

Kommentera

Kvinnor!

Av Caroline Gentele den 2009-10-14 17:16

Jenny Lind
Jenny Lind

Christina Nilsson
Christina Nilsson

Signe Hebbe
Signe Hebbe

 
En hektisk vecka har precis passerat.

Intervjuer för tidningar, tv och radio, ett fantastiskt möte med Norrköpings Symfoniorkester där Divine gjorde en konsert i en fullsatt konserthall. Stående ovationer från tusen åskådare! Maffigt! Vi är glada, rörda och otroligt stolta över vad vi har åstadkommit på så kort tid som vi har funnits som grupp.

Se fin-fina artiklar från Folkbladet och Norrköpings Tidning!

I söndags avslutades veckan med vår soaré ”A Divine taste of Opera” på Södra Teatern. Den handlar om hur det är att vara i vår bransch samtidigt med att vara småbarnsförälder och få livspusslet att gå ihop. Haha! Det är nästan omöjligt och det verkar som om alla känner igen sig. I synnerhet kvinnor! Vi är så otroligt duktiga jämt! På gott och ont!

Idag har jag, efter att ha lämnat barn på dagis och skola och man på jobbet, hyrt en liten lastbil på Statoil, lämnat lånad rekvisita på Confidencen (norr om Stockholm), lånad divan till Riksteatern (söder om Stockholm), lämnat tillbaka lastbilen, åkt förbi min söta pappa som snart fyller sjuttio och som drar till USA på onsdag, ätit en lunch med dramatikern Cecilia Sidenblad och diskuterat en ny pjäs om de tre storsångerskorna Jenny Lind, Christina Nilsson och Signe Hebbe.

Det är så otroligt typiskt mig att göra tusen saker på några få timmar, men som min kompis Eva Ö säger "Det som är gjort är gjort" och det är sant, åtminstone för mig. Jag har märkt att om jag inte gör saker på en gång, eller skriver upp det så försvinner det ur mitt minne. Poff.

Måste berätta lite om pjäsen som Cecilia håller på och skriver till mig (Signe) Gabriella (Christina) och Lena Hoel (Jenny).

Dessa tre operasångerskor var världstjärnor. Från mitten av 1800 till sista delen av samma sekel reste de runt i hela världen och sjöng och drog fulla hus.

Sin tids Britney Spears, Beyoncé och Madonna.

Folk till och med trampades ihjäl då en av dom, Christina Nilsson var hemma i Stockholm och sjöng för tiotusentals människor från en balkong på Grand Hôtel.

Jag tycker att deras respektive historier är värda att berätta om. Dom gjorde världskarriärer under en tid då kvinnor inte ansågs myndiga.

Vi hade inte rösträtt. Vi var något endast genom våra fäder, bröder eller äkta makar. Det var inte så längesedan…

Kommentera

Från frustration till en gudomlig idé!

Av Caroline Gentele den 2009-10-13 04:06

Hur kan en dag i en operasångerskas och småbarnsmammas liv se ut?
Rolig och kaotisk!

Min bloggvecka kommer att röra sig i min verklighet. Möten och magiska händelser!

För er som inte vet vem jag är så kan jag säga att jag sedan ca 12 år tillbaka har varit frilansande operasångerska på diverse operahus runt om i Sverige.

När barnen kom blev det en nödvändighet att göra något drastiskt åt det faktum att man som sångerska ibland, för att få ekonomin att gå ihop, måste söka roller utomlands. Eftersom operahusen inte är så många i Sverige är konkurrensen om jobben stenhård! Vi har många otroligt bra sångare i Sverige! Vi är efterfrågade utomlands för vår gedigna utbildning, för att vi kommer i tid och för att vi inte besitter några divalater!

Men… Tanken på att sitta på ett hotellrum i någon liten stad i Tyskland någonstans och längta hem fick mig att försöka söka en annan lösning. Jag hade fler kollegor i samma situation.

Gabriella Lambert-Olsson, min vän och en fenomenal idéspruta, ringde mig en mörk vårvinterdag och kom med idén att starta en grupp som Il Divo, fast en kvinnlig sådan. Jag sade genast JA och så ringde vi vår vän och kollega Katarina Böhm. Hon ville också vara med!

Så föddes Divine.

Musikproducenten Anders Neglin kom in i våra liv och med honom skapade vi Divines sound.

Vi gjorde vårt första offentliga framträdande på Stockholm Water Prize i augusti 2007. Kungen och Drottningen var där. Två dagar senare blev vi uppringda av hovet för Kungen och Drottningen ville ha med oss till Wien dit kungahuset skulle på statsbesök i november. Där och då började vår resa.

Vi satt där i Wien omtumlade av vad vi hade varit med om och så skrev en lista på vad vi ville med Divine. Alla våra drömmar och förhoppningar. Det blev en lång önskelista och vi har nu, så här två år efteråt, kunnat bocka av det mesta på den listan! Dessutom har vi varit med om saker som vi inte ens vågade drömma om!

Vi älskar den här musiken som vi utövar. En liten klick människor har tillgång till den. Vi har som mission att alla ska få möjlighet att få njuta av den. Musik som drabbar och som berör! Musik som helar och gör oss friskare! Vi har precis kommit ut med vårt första album. Det är tillägnat dom som redan är initierade i operans värld och till dom som inte ens visste att dom gillade opera.

För er som blir nyfikna så har vi en hemsida: www.divineopera.se där man kan tjuvlyssna!

Divine!  Caroline Gentele, Katarina Böhm, Gabriella Lambert-Olsson
Divine! Caroline Gentele, Katarina Böhm, Gabriella Lambert-Olsson

Kommentera

Caroline Gentele

Caroline Gentele
Gör: Är operasångerska

Intresse: Mänskliga relationer och möten

Hjärtfråga: Människans behov av att bli sedd och bemött

2,6 miljonerklubbens bloggar

Bloggarkivet

Blogg: Annette Lefterow

Annette Lefterow

Din fysiska ålder: Din fysiska ålder Föryngra dig själv. Se till att du har en positiv attityd till åldrandet. Tänk på att det handlar mer om hur du mår från insidan och ut, än hur du ser ut eller hur gamma... Läs mer »

Insamling för kvinnors hälsa

Insamlingsstiftelsen Kvinnor & Hälsa

Det ska inte vara orättvist att vara kvinna! Forskning på kvinnohälsa släpar efter. Med din hjälp kan vi ändra på det.
Skänk en gåva på:
www.kvinnorochhalsa.com

Annonser

Köp en eltandborste som gör gott, inte enbart för din mun
Sensi Femme för alla kvinnors hälsa