Meny
”Partir c’est mourir un peu” (franskt ordspråk)
Nu är min bloggvecka slut.
Det blev visst en blandning av både det ena och det andra…
Jag känner mig så himla glad för jag får vara med om så roliga saker.
Jag är omgiven av kärlek från så många människor och jag är en rik person.
Verkligen inte ur en ekonomisk synvinkel men ur en känslomässig och innehållsmässig synvinkel.
Jag brukar tänka ibland att ”om jag dör nu så ångrar jag eller saknar jag ingenting” och det är helt sant.
Men…
Jag känner att döden inte behöver ha så himla bråttom med mig.
Jag vill hemskt gärna få uppleva mina döttrars uppväxt.
Att få se mer av deras utveckling och deras olika personligheter.
Jag skulle vilja få uppleva deras barn.
Jag tror att det är underbart att ha barnbarn!
Nu kommer det i och för sig att dröja väldigt länge med just den biten.
Elsa är 6 år och Alice är 3…
Det betyder att jag i alla fall vill hinna bli ganska gammal innan jag är beredd för andra sidan.
Jag har faktiskt väldigt bra gener vad gäller det, om man bortser från min mamma.
Fine farfar Hasse är 96 på sitt 97:de år.
Farfar är helt fantastisk!
Han är facebookare och skaffade sig mobiltelefon och dator långt före mig.
Mormor Lani fyller hundra i maj nästa år.
Hon ser och hör dåligt men är pigg i huvudet.
Nåja, hyfsat i alla fall.
Jag tror att chocken för henne då min mamma dog blev lite för mycket.
Hon blev lite snurrigare då.
Man ska inte förlora sina barn.
Inte ens om barnet har hunnit bli 65.
Föräldrarna ska ju liksom dö först.
Inte för tidigt men i alla fall inte efter barnen.
Om man fick önska alltså.
Nu ska jag fortsätta att njuta av livet med min underbare Rickard och mina små tjejer, Elsa och Alice.
Så länge det går!!
För att hylla farfar Hasse och detta med att-skiljas-är-att-dö-en-smula-temat så avslutar jag nu denna min bloggvecka med en dikt som jag har hört honom läsa så många gånger. Håll till godo!
”I avskedets heliga stund,
Då känslorna svalla så väna…
Hon hängde sig fast vid Hans mun
Och dingla och dangla med bena…”
