Meny
– Ska ni också till Toscana? Frågade en okänd käckt rödklädd kvinna, när min mamma och jag trasslade med självincheckningsapparaten för att få sitta bredvid varandra på flyget.
Jaa, svarade vi lite dröjande. Jag menar det är ju lite osvenskt att vara sådär spontan, även om det förhöll sig så att vi skulle till Toscana! Kanske var det just där och då som vi började förstå vad det var för en sorts resa som vi hade köpt! En gruppresa, med inte helt självklart innehåll, så lite nervösa och anspända var vi nog vilket möjligen förklarade vårt avvaktande svar.
Väl framme i Rom hade vi hunnit få en ungefärlig bild av vilka de övriga deltagarna var. En man och 12 kvinnor, inklusive mamma och jag. Hm.. en man.. på 1,6 miljonerklubbens resa?! Var inte detta enkom för kvinnor? Hur kunde detta bli? Svaret blev bara bättre och bättre, och sen ännu bättre!!
Det fyrstjärniga SPA & Wellness Saturnia Tuscany Hotel som vi kom fram till, efter minibussfärden ifrån Rom, lämnade oss inget övrigt att önska. Möjligen då lite längre tid på morgonen för att totalt ge sig hän och njuta av den härliga frukosten, men det var ju inte hotellets fel att vårt program inte innehöll några längre sovmorgnar, d.v.s. om man valde att följa programmet.
Programmet ja, VILKET väl genomtänkt, heltäckande och givande sådant! Vår ciceron och numera vän Jenny Rosenius kan verkligen sitt Toscana vilket förstärkte reseupplevelsen, i gott samarbete med Maria Kron och Danilio Saletti. Maria med sitt kunnande om fysisk aktivitet och Danilio, en vacker och varm italiensktalande cykelserviceman, vilka alla tre följe oss under cykelfärderna.
Cyklarna kändes ovana till en början. Eldrivna Mountainbikes med många växlar men upp och ned för backarna och genom det lummiga kulliga landskapet, blev vi snabbt riktigt samstämda. Vi kände oss t.o.m. rutinerade till slut i våra cykelbyxor, funktionströjor och handskar! Just eldriften gjorde att gruppen följdes fint åt trots vår lite varierande fysik. 34 kilometer första dagen, 58 den andra och till slut och lätt som en plätt hela 78 kilometer sista dagen.
Vädret höll sig perfekt för våra aktiviteter. Mellan 21-24 grader och i huvudsak vindstilla och sol. Toscanas typiska långsmala cypressalléer och vägarnas charmiga kurvigheter framstod som allra bäst.
Fysiken ja, det var nog den som oroade mest före resan. 78 kilometer känns långt! Oron kom dock på skam. Alla klarade, tack vare varandras stöd, turerna galant. Både den yngste deltagaren på knappt 50 och den äldsta, min modiga tuffa mamma på 74 år! Kläderna var en annan oroskälla men även denna oro kom på skam och cykelbyxorna väl tillpass.
Under natten, efter våra uppsluppna sköna middagar i hotellets restaurang med Grappa eller Lemoncello som avec, laddades batterierna. Inte bara i våra kroppar efter dagens strapatser, med efterföljande stretch och avkoppling vid saltvattenspoolen, i bastun eller bubbelbadet, utan även batteriet på cyklarna i garaget under hotellet där servicemannen huserade.
Att cyklingen var höjdpunkten och utmaningen rådde det, om ni frågar mig, ingen tvekan om! Jenny, vår ciceron hade dock flera trumf i ärmen nämligen bussutflykter. Detta utöver cyklingen med sin fysiska utmaning och sitt i övrigt rika innehåll såsom alla espresso stoppen på landsbygdens oväntade vattenhål, en eftermiddag i termalbaden Le Cascate och inte minst alla småbyarnas pittoreskhet, speciellt Etruskstaden Sovana.
Bussutflykterna tog oss, med hjälp av excellent svensk guidning, ytterligare närmare Toscanas kultur- och konstvagga. Vi åt Peccorino ost i Montepulciano, drack Brunnollovin i Montalcino och strosade mitt i det förflutna i klostret Sant’Antimo och på kurorten Bagno Vignoni. T.o.m. en strandpromenad vid medelhavskusten, inklusive en underbar fisk- och skaldjurslunch på La Strega och ett besök i Nikide Saint Phalleparken ”Giardino dei Tarochi”, hanns med innan vi efter drygt fem dagar i drömmarnas Italien återvände till huvudstaden Rom.
Sista dagen i Rom var en ljud- och trafikchock till en början, men detta uppvägdes med råge av vårt Hotells grandiositet, av guidens skicklighet samt avslutningsvis ännu en fantastisk och uppsluppen middag där Torkel, resans ende manlige deltagare, höll ett vackert hyllningstal till oss kvinnor vilket fick Kristina, den rödklädda kvinnan och numera vår vän, att le och stråla ikapp med alla oss andra!
– VILKEN oförglömligt härlig resa! Stort och varmt tack till alla som bidrog.
Vid pennan
Tina Westberg, Visby
Hjärt- och pacemakersjuksköterska
