Åldrandets charm

Jag har just fyllt fyrtioåtta år och fick den obligatoriska frågan – Hur känns det? Har du drabbats av femtioårskris än? Visst kan jag fundera över att tiden är utmätt, livet är tyvärr inte oändligt. Det är klart att det skulle vara härligt om jag kunde stanna klockan just nu. Att få njuta av den självkänsla och självkännedom jag har uppnått vid denna aktningsvärda ålder och samtidigt få vara frisk, vital och känna att jag fortfarande besitter något av den kvinnliga attraktionskraften. Fast på det stora hela har jag inget emot att åldras. Kroppen och själen får sina ärr, men det är också min historia.

Det är bara två saker jag har svårt att stå ut med – de gråa stråna och läsglasögonen. Jag erkänner villigt att jag är fåfäng, men de grå tinningarnas charm är inget för mig och så fort utväxten börjar komma känner jag mig genast tio år äldre. Jag är lika glad varje gång jag går till frissan och får håret färgat. I dag var det dags igen och visst syns det att jag är nöjd.

Min frisör Temo Koivisto trollar bort stråna

Sedan läsglasögonen – detta gissel. När jag för några år sedan började hålla pocketboken längre och längre ifrån mig och till sist tvingades inse att det var dags. Tiden var inne, stunden var kommen. Det fanns ingen återvändo. Inte hade jag kunnat ana att detta med läsglasögon skulle vålla mig så stora problem. Ständigt glömmer jag dem, förlägger dem och undrar var de är. Och detta beroende – när jag går och handlar utan läsglasögon och försöker urskilja vad som står på den nedskrivna matlappen eller sista förbrukningsdatum på mjölken. I tvättstugan när jag ska försöka läsa hur många grader ett plagg kan tvättas i. Jag vet att jag borde ha det som kallas ”senilsnöre” men det funkar inte heller, jag tycker att det blir så trassligt.

Var är mina läsglasögon?

Men jag har fått ett strålande tips av min underbara författarkollega Elsie Johansson som i sig är en fantastisk förebild på alla sätt och vid 79 års ålder lever livet fullt ut. De här klickar man bara fast – ska genast beställa ett par – det kan inte misslyckas!  

Den ultimata lösningen?

Apropå ålder bjuder jag på följande anekdot ur vardagslivet. En söndag nyligen tittade jag och min man in på det café där min son jobbar extra för att hälsa på. Tjejen i kassan och jag har setts förut så hon vet vem jag är, men min man hade aldrig träffat henne. Vid middagen på kvällen berättade sonen: Vet ni vad Elin frågade mig när ni hade gått? Vi skakade unisont på huvudet.

– Vad var det för ung kille din mamma kom in med?

 Ha ha ha. Humor. Eller?

Elsie Johansson - en glasklar förebild

Vi avslutar med Elsie – utan glasögon! God natt så hörs vi i morgon!

Kommentarer