Max tio minuter tills jag drabbades av total sinnesrörelse. Doften av jasmin som letade sig genom hettan, färgdjupet i mättad grönska, ljudet av rofyllt fågelkvitter när den värsta parningsivern lagt sig, glädjeruset över rådjursmammorna modiga återvändande till tomten med sina veckogamla kid, lugnet i den flerhundraåriga ekens skugga, smakminnet av riktigt kall hemkokt svartvinbärssaft. Förnimmelser av allt det som en gång varit, de kära söta som en gång gått och stått och levt på den mest älskade platsen. En kvart hade jag fått på mig att bestämma om jag var vuxen nog att våga hyra mormor och morfars gamla hus.

Svimfärdig vände jag åter till skärgårdskommunen för att andas ut på branta klippor ner till svalkan i salta bad, med blicken fäst över vida horisonter och tanken på vilan i vilda skogar. Skulle det funka? Jag räknade på fingrarna tills de tog slut, och övergick till beprövad erfarenhet i form av ordstäv (tredje gången gillt), vidskepelse (tredje gången gillt och vem är jag att utmana ödet), begränsad impulskontroll (vilken handbok som helst i ADHD) lust (till förändring) och längtan (efter familjens historia). Ringde ungarna som med sedvanlig expertis lyckats pricka in regnsäsongen i Östafrika, klickade bort samtalet när frågorna blev för svåra, ringde moster och tackade ja. Måndag efter midsommar, 27 juni 2016.

Flytt i slutet av augusti, när naturen stillat sig en aning. Men rörelsen förblev och fast det låter stört knäppt hade jag svårt att vänja mig vid den vackert tillrättalagda och välklippta naturen. Van vid ensamma vandringar i otuktad skog, upp och ner över stock och sten fick den plötsligt plana parkmarken mig att tappa balans. Till den här våren, som bjudit så mycket förändring. Man ur huse, ett med naturen och allemansrätt har fått oss alla att söka nya stigar här på Djurgården. Fyra år senare vilar en särdeles frid över sommargrönskan som inte beror på att det som vanligt blivit tyst när folk lämnat stan. Tvärtom. Hemester fyller kanalen med båtar, picknick både här och plötsligt där, och där, och där enligt nya vanan social distans. Inställda evenemang och restriktioner sporrar fantasin till spontanfester och dansmusik som färdas över land och hav i natten. Och sist med inte minst, skralt i kassan hos Stockholms Stad och Djurgårdsförvaltningen (nja, budgetbeting för riktigt tomma är nog inte kungens skattkista ännu) har lett till Änglamarkstankar hos förvaltningen. Ingen strid alltså som jag trodde mellan Stat och Kapital om vem som skulle bekosta årets blomlådor på Lilla Sjötullsbron, fick min rådiga kompis till svar. Bara omprioriteringar av resurser.

Så längs kanalbanken växer gräsen höga (so what, ta ett extra allergipiller), på Gärdet häckar lärkor i sina rutor och ingen är lyckligare än jag. Men något ordnat har åren på Djurgården trots allt tuktat mig till: blomlådor ska prunka. Annars är det ingen mening. Ska vi plantera ihop?

”Vildrosor och blåsippor och lindblommor och kamomill. Låt dem få leva, de är ju så sköna”.