I familjechatten ber jag barnen beskriva mig. (Jo, vi bor ihop men sedan den där marsdagen för en evighet sedan åberopar de myndigt social distansering så fort jag ber om hjälp. Corona-times har givit mig den tvivelaktiga förmånen att närgranska mina barns fläckvisa inlärnings- och fattningsförmåga. På frågan om vem som är Sveriges mäktigaste man svarar de unisont ”Riddar Tegnell, vår befriare!”) 

Jo, jag vet. Men allt nog och emedan. MelleMannen, min mellanunge föreslår ”Sadistisk 3-barnsmorsa med för lite att göra.” Sedan serverar han vegansk middag (karantänen begränsar hopplöst möjligheterna att tjuväta lammkorv på Karlagrillen) framför en skruvad komedi i 783 delar garanterad att göra mig glad. 

”En välartikulerad blondin som älskar sin hund mest av alla sina barn”, skriver Ruben Starboy från någon hemligstans. Varje gång den ungen flyr stjäl han med sig mitt hjärta. Varje gång han hör av sig är jag tillbaka upp i sadeln. 

HildurPildur svarar såklart inte alls, men jag kan läsa hennes tankar. ”Min mamma går till och med vilse i sig själv, men ändå vet hon alltid var jag lagt mina grejer. På morgonen predikar hon så då får man hålla sig undan, på kvällen pratar hon inte alls. Men nånstans mitt på dagen tror jag att hon är rätt smart. Vi är så lika att det är läskigt att se mig själv i spegeln. Det måste i alla fall vara skönt att vara gammal så man slipper bry sig om utseendet. Mina kompisar tycker att hon är cool och milfig.”

Så svarar hon ändå, på väg mellan disken och pizzabaket på sitt jobb: ”En tokig emotionellt virrig älskande inspirerande utlevande konstnärssjäl trapped in a body of a trebarnsmorsa”. Inga skiljetecken, ingen andningspaus och säkerligen skrivet med mjöliga fingrar. 

Lyckligt lottad, det är vad jag är!

Inlägget Men vem är jag egentligen? dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.