En vecka har gått – dags att psykologen utvärderar sitt eget projekt!

På en skala där 10= Total Julefridsharmoni  och 0= motsatsen ligger jag på ca (7,5)

”so far so good”

Jag känner mig riktigt nöjd med veckan som gått och jag jobbar aktivt med mitt projekt. Det är riktigt kul!

Vad är det då som gör att jag är på 7,5 och ej på 0 ?

 – Jobbar på att vara medveten – dvs, att vara här och nu så mycket jag kan. (medveten närvaro)

 – Funderar lite extra på varje förfrågan innan jag säger ja – (hm, funkar detta nu? hinner jag? Känns det ok? orkar jag?etc) (Tidsplanering)

 – Fick till en joggingtur igår, jag höll på att skippa det, men bollade i mitt huvud och tog till vara på den lilla stund då motivationen infann sig , sprang då ut bums innan jag hann ångra mig (motion)

 – Har ansträngt mig för att försöka äta och dricka bra. (kost)

 – När jag på kvällen ej har haft ork att ringa mina vänner, har jag jobbat med mina tankar och försökt att vara snäll mot mig själv och sagt att ”det är ok, jag väljer just nu att sova, eller slappa, för att hålla mig stark och finnas för mina vänner på sikt” ”kanske tycker mina vänner att jag är en knäppis som inte svarar i telefon på kvällen, men detta är ett val jag gör, för att jag behöver återhämta mig (träffar allt för många som går in i väggen)(jobba med negativa automatiska tankar)

 – Tog mig tid att vara ledig med barnen på deras studiedag. Åt indisk mat och gick till panduro och köpte pyssel. Glad att jag var så pass medveten att jag kunde ta mig denna tid och ha så mysigt med dem. (Ativa val)

 – Tog mig tid att dricka en kopp te med min underbara kusin igår. Ett snabbt möte, men så betydelsefullt för mig. (aktiva val)

 – Lyckades bryta min prokastineringstendens (uppskjutarbeteende) och skicka en blomma till en fantastisk dam. (medvetna val)

 – Satt upp julstjärnor och adventsljusstake och skippat bakning och städning, (Jobbat med balansgången mellan förändring och acceptans och att sänka krav)  – ”det blir inga nybakade lussebullar till advent”

Ja, detta var veckans framgångsfaktorer för att behålla Julefriden!

se Ronald D. Siegel, Psy.D., assistant clinical professor of psychology at Harvard Medical School

/Gabriella

Inlägget "Projekt Julefrid" uppföljning dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.

Idag vill jag ge en styrkedos till alla er som lider av en psykisk sjukdom, eller har någon i er närhet som gör det.

 Jag arbetade i sju år på en psykosmottagning i Solna och jag känner väl till det utanförskap man kan känna både som anhörig och som själv drabbad. 

Genom dessa filmer hoppas jag att jag kan sprida såväl fakta som idéer och hopp!

Läs mer om schizofreni och psykossjukdomar på hemsidan:  schizofreniförbundet 

Överleva eller leva

Detta är ett ämne som verkligen berör mig. Jag vet inte vilka av er läsare som befunnit er innanför de låsta dörrarna till en sluten  psykiatrisk avdelning?

Jag kommer aldrig att glömma min första praktik inom psykiatrin. Jag hade bara gått några terminer på psykologprogrammet i Uppsala ( året måste varit -93) och jag skulle ut i “verkligheten” för att prova på psykologyrket.Jag placerades på en suicidavdelning på Karolinska Universitetssjukhuset i Stockholm.

Jag minns fortfarande första dagen på “jobbet”, då jag tog hissen högst upp i det “gallerklädda” huset och vidare in genom en tung dörr med ringklocka på. Väl inne i det gemensamma samlingsrummet slog jag mig ner i en stol och satt där tillsammans med ca 10 patienter som just försökt att ta sina liv.

Någon satt och bläddrade i en tidning, någon annan slötittade på tv, men de flesta satt rakt upp och ner och tittade ut i tomma intet. Jag försökte hälsa lite försiktigt, men vad skulle jag säga? Tystnaden talade sitt egna språk.

Min handledare sa till mig att sitta på avdelningen och känna in. Jag gjorde som hon sa och satt på samma plats nästa dag och nästa dag igen.

När jag börjat känna mig lite varmare i kläderna vågade jag mig på att börja gå in på någons rum och ägnade sedan en hel del dagar åt att prata och prata. När en person väl bröt sin tystnad var det som att slå hål på en mur och ett helt vattenfall forsade fram, somliga kunde aldrig sluta att prata och berätta. Andra behöll sin integritet vilket givetvis respekterades .

Varje dag kom olika sjuksköterskor in med mediciner till dessa människor och läkare kom in några gånger per vecka. Ibland kontrollerades att inga vassa föremål, bälten eller liknande fanns att tillgå för självskadehandlingar.

Men vem skulle de prata med om inte jag råkade vara där som praktikant just då? Hur skulle deras livsgnista väckas i en brits bakom dessa låsta dörrar? Var detta behandlingen för en människa som försökt att avsluta sitt liv?

Att hjälpa en människa att överleva och existera är en sak, men hur hjälper vi en människa att leva?

En fråga att ägna lite mer tid åt!

Inlägget Att leva med en psykisk sjukdom dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.