Det var 6 veckor kvar till undersökningen och vi var båda mycket glada över att vara gravida igen men skulle jag nu inte kunna glädjas över det lilla som växte inom mig innan vi hade fått veta hur det stod till? Skulle jag inte kunna knyta an till skrutten förens då?

Vi var båda mycket tveksamma till att genomföra testet framför allt därför att vi inte visste vad vi skulle göra med ett negativt besked. Skulle vi verkligen kunna avbryta graviditeten, skulle vi vilja det? Vi frågade barnmorskan om råd men hon ville inte råda oss till något, vi måste fatta beslutet själva sa hon. Bra inställning tyckte vi, men en sak sa  hon. När jag var ung, för sådär 30 år sen fanns samma oro för om barnet skulle vara friskt och oskadat men inte samma information att få. Vi fick helt enkel finna ett sätt att leva med oroskänslorna så att de inte skymde glädjen och spänningen inför barnet allt för mycket och det, avslutade hon var nog enklare än det som ni ställs inför idag.

Ja, de var det nog i alla fall i det här avseendet. Nu bestämde vi oss ändå för att göra testet. Mycket utifrån inställningen att det ändå är bättre att veta än att inte veta. Ironiskt nog så får man inte ett 100 % svar utan en siffra som säger att risken är en på si eller så många hundra/tusen att barnet har kromosomavvikelsen. När vi gick därifrån var vi skönt invaggade i att vi hade fått en riktigt bra siffra. Men ändå kröp sig tvivlet på, vad var det egentligen vi hade fått veta? Att risken var mycket liten man att den fanns där… var det inte det vi hade vetat innan också men att inte haft ett papper på?

Mina tankegångar lägger inte en moralisk aspekt på vad man väljer att göra med information av ett KUB test utan snarare vad vi ska med kunskapen till om man ändå inte riktigt kan VETA vad den säger. Och återigen brottas jag med mitt och allas vårt (många av oss i alla fall) behov av att kontrollera våra liv in i minsta detalj och tron på att det är det som göra oss lyckliga och framgångsrika.

/Gertrud

Inlägget Kunskap ett tveeggat svärd dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.

Jag vet att jag borde träna ändå hittar jag inte till gymmet. Jag vet att det är bra att lägga sig i tid om jag ska upp tidigt, ändå blir jag mer pigg ju senare kvällen blir. Jag kan veta precis vad jag är arg på men när min sambo frågar vad det är, hittar jag på något oviktigt bara för att jag inte orkar ta i det som verkligen stör mig.

Jag kan veta vad jag är ledsen över men aldrig hitta orden som förklarar.

De flesta av osss försöker hålla oss uppdaterade över vad som händer omkring oss. Man vill ju så gärna veta. Hur gick det i valet? Hur många dog i den senaste naturkatastrofen? Har talibanerna tagit över makten i Pakistan? Man läser och bläddrar, fyller på med nyheter från TV och internet. Så sitter man där och vet en hel massa saker.

Likadant är det med vänner. Ibland får man reda på saker som gör en arg eller väldigt orolig. Ändå måste de få leva sina liv och vill de inte ha hjälp utan bara lätta sina hjärtan så ja då är det så.

Det finns stunder jag önskade att hjärnan hade en gräns, eller bara inte var ihopkopplad med hjärtat. Vetskapen satte sig i huvudet och var enbart rationell. Jaha, naturkatastrof, då sätter jag in 200:- på 90-girot. Jaha, ungdomar dödar ungdomar, men då ska jag börja nattvandra 2 kvällar i månaden och så vidare. Sorgen fick inte plats för hjärnan släppte aldrig förbi den. Jaså, din expojkvän är psykiskt störd, så blev man förvandlad till en terminator och redde upp situationen.

Men jag är inte så rationell och jag hinner inte engagera mig i allt. Men jag kan heller inte sluta läsa eller veta. Jag vill aldrig vara utan mina vänner oavsett vad. Men det kunde vara skönt att få vara en lycklig idiot iallafall en dag i månaden. Jag tror det skulle vara förlösande.

Inlägget LYCKLIG IDIOT dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.