Det jag vill förmedla idag då jag ska föreläsa inom SiS (Statens institutions Styrelse), är förutom vikten av rutiner och dokumentation – bemötande. Jag vill ägna lite tid åt att bryta myter som råder och tala om skillnad i språket som gör en skillnad.

Jag läste häromdagen om en fantastisk polis, Sgt. Briggs, som i över 20 år räddat människor från att hoppa från Golden Gate bron i San Francisco. Vad är det i hans språk som får dessa människor att kliva över räcket och ge livet en ytterligare chans?

Kevin Berthia som 2005 räddades av Briggs säger med egna ord:” ”He never made me feel guilty for being in the situation I was in. He made me feel like, I understand why you are here, but there are alternatives.”

”That an individual who doesn´t even know me could listen to me and hear my story and show me compassion gave me another reason to try again”.

Personligen har jag hört många liknande historier och vill lyfta vikten av ett hoppingivande och ickedömande språk. Kan varmt rekommendera boken Water the Flowers  – Not the weeds. En bok fylld av små tips om hur vi kan vrida och vända på vårt språk och vår attityd. Titeln säger en hel del. Vattna blommorna – Inte ogräset!

Jag vill också slå hål på några vanligt förekommande myter:

1) Har man bestämt sig så har man

2) Suicid går inte att förhindra

3) Den som tar livet av sig talar inte om det

4) Tala inte om suicid – det smittar

Vi behöver våga tala mer öppet om självmordstankar. Vi behöver också vidga vårt perspektiv och titta lite mer förebyggande på vad som får en människa att må så dåligt att allt hopp försvinner. Ett självmord kommer inte som blixt från klar himmel. Det finns en lång historia av samvarierande faktorer. Det behöver inte alltid heller vara sjukt. Det kan faktiskt vara friska tankar under sjuka omständigheter. Vi kan alla drabbas av kriser, depressioner och självmordstankar och ibland kan solen försvinna helt bakom molnen. Då behöver vi hjälp för att finna ljuset igen.

Allt gott till er!

Gabriella

Inlägget Medkänsla kan förhindra självmord dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.

Idag vill jag ge en styrkedos till alla er som lider av en psykisk sjukdom, eller har någon i er närhet som gör det.

 Jag arbetade i sju år på en psykosmottagning i Solna och jag känner väl till det utanförskap man kan känna både som anhörig och som själv drabbad. 

Genom dessa filmer hoppas jag att jag kan sprida såväl fakta som idéer och hopp!

Läs mer om schizofreni och psykossjukdomar på hemsidan:  schizofreniförbundet 

Överleva eller leva

Detta är ett ämne som verkligen berör mig. Jag vet inte vilka av er läsare som befunnit er innanför de låsta dörrarna till en sluten  psykiatrisk avdelning?

Jag kommer aldrig att glömma min första praktik inom psykiatrin. Jag hade bara gått några terminer på psykologprogrammet i Uppsala ( året måste varit -93) och jag skulle ut i “verkligheten” för att prova på psykologyrket.Jag placerades på en suicidavdelning på Karolinska Universitetssjukhuset i Stockholm.

Jag minns fortfarande första dagen på “jobbet”, då jag tog hissen högst upp i det “gallerklädda” huset och vidare in genom en tung dörr med ringklocka på. Väl inne i det gemensamma samlingsrummet slog jag mig ner i en stol och satt där tillsammans med ca 10 patienter som just försökt att ta sina liv.

Någon satt och bläddrade i en tidning, någon annan slötittade på tv, men de flesta satt rakt upp och ner och tittade ut i tomma intet. Jag försökte hälsa lite försiktigt, men vad skulle jag säga? Tystnaden talade sitt egna språk.

Min handledare sa till mig att sitta på avdelningen och känna in. Jag gjorde som hon sa och satt på samma plats nästa dag och nästa dag igen.

När jag börjat känna mig lite varmare i kläderna vågade jag mig på att börja gå in på någons rum och ägnade sedan en hel del dagar åt att prata och prata. När en person väl bröt sin tystnad var det som att slå hål på en mur och ett helt vattenfall forsade fram, somliga kunde aldrig sluta att prata och berätta. Andra behöll sin integritet vilket givetvis respekterades .

Varje dag kom olika sjuksköterskor in med mediciner till dessa människor och läkare kom in några gånger per vecka. Ibland kontrollerades att inga vassa föremål, bälten eller liknande fanns att tillgå för självskadehandlingar.

Men vem skulle de prata med om inte jag råkade vara där som praktikant just då? Hur skulle deras livsgnista väckas i en brits bakom dessa låsta dörrar? Var detta behandlingen för en människa som försökt att avsluta sitt liv?

Att hjälpa en människa att överleva och existera är en sak, men hur hjälper vi en människa att leva?

En fråga att ägna lite mer tid åt!

Inlägget Att leva med en psykisk sjukdom dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.