En timmes bussfärd ifrån Florens, i riktning mot Siena och inbäddade i det frodiga vindistriktet Chianti ligger de pittoreska byarna Panzano och Greve in Chianti. Hit, till det mest magnifika av Toscanska landskap – med allt från vingårdar till olivodlingar, böljande kullar och cypressalléer – brukar matkändisar som t ex Jamie Oliver komma för en stunds avkoppling och för att att bättra på sin kokkonst.

Här erbjuder också Marit den så kallade Toscana-metoden, ett stresshanteringsprogram som blandar sådana klassiska ingredienser som mindfulness, avspänning och sömnrådgivning med utflykter, matlagning och vackert boende. Det går med andra ord alldeles utmärkt att ägna sig åt att lära sig hantera sin stress på förmiddagen, göra studiebesök hos någon mat- och vinproducent på eftermiddagen och avrunda dagen med en generös middag. Inte minst ser jag fram emot ett besök hos den excentriske krögaren Dario Cecchini. I hans butik i Panzano dröjer man sig länge med ett vinglas i handen och lite porchetta (helgrillad spädgris) eller salami som tilltugg.

Butiken är en social smältdegel, här pratar alla med alla och Dario tar tillfället i akt att deklamera några verser ur Dantes ”Den gudomliga komedien”. På kvällen är det middag på hans kultförklarade restaurang ”Solo Ciccia”, där kolossala florentinska biffar grillas över öppen eld.

Avstressad, mätt och behagligt trött slocknar man sedan bland mjuka bolster. Buona notte!

Inlägget Toscanametoden dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.

Till det mest givande som jag pysslar med hör att vara ute i gymnasieskolor och utbilda elever i stresshantering. Att vara duktig och ambitiös i skolan lönar sig. Man får toppbetyg, omgivningens gillande och en stundtals starkare självkänsla. Men överdrifter är, som bekant, sällan nyttiga och en överdriven prestationsinriktning har en tuff baksida. Man blir väldigt, väldigt, väldigt trött… och allra tröttast är de ”duktiga” flickorna.

För övrigt så skiner ju solen över större delar av vårt avlånga land och detta är väl avstressande om något. Försommarbrisen för med sig löften om en snar befrielse från arbetskraven och början på ”det riktiga livet” i form av en lång, välbehövlig semester. Studentskivorna avlöser varandra, det råder en glättig partystämning och vi börjar varva ner inför sommaren. Eller?

För många verkar denna tid på året höra till de mest stressande med oerhört många benhårda ”måsten” på programmet. Man ”måste” hinna göra klart allt det där på jobbet, man ”måste” organisera den perfekta studentskivan eller skolavslutningen, man ”måste” planera sommaren och så ”måste” man det ena, det tredje och det fjärde…

Ordet ”måste” är ett fascinerande exempel på hur hjärnan – som inte alltid är vår vän –  skapar mentala fängelser med hjälp av språket. Om jag intalar mig att jag absolut ”måste” vara perfekt i alla mina roller så har jag knappast någon valmöjlighet. Jag ”måste” ju…

Faktum är att det finns väldigt lite som vi absolut måste här i livet. Förr eller senare måste vi dö och detta, übermåstet framför alla, är det ingen som undslipper. Och så måste vi välja. Medvetet eller omedvetet väljer vi handlingar hela tiden och valen har konsekvenser som vi får lov att ta.

Men att påstå att vi ”måste” ha de bästa betygen, alltid leverera perfekta resultat, ha skinande rent hemma, eller ha den perfekta relationen, kroppen, middagen, familjen etc är nonsens. Prova och se vad som händer om du konsekvent byter ut orden ”måste”, ”borde”, ”ska” mot ”önskar”, ”vill”, ”föredrar”. Visst känns det mindre diktatoriskt? Plötsligt kan du välja. Om du verkligen vill vara perfekt så kan du välja att gå in för det, men det är absolut inget måste. Det står dig faktiskt fritt att när som helst sänka ribban eller göra något helt annat. Frågan är om du är beredd att stå ut med obehaget i att framstå som mindre än perfekt? Testa och se vad som händer om du nöjer dig med ”good enough”. Det kan kännas ovant i början men ger större frihet på sikt.

Inlägget Inga "måsten", please… dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.