Men jag vill ju så desperat gärna ha, åtminstone ett litet halmstrå att hålla mig i när jag inte tycker att tillvaron funkar som jag vill att den ska göra. Nåt som snabbt och enkelt ger mig både en förklaring och en lösning på mitt problem/tillstånd, gärna på samma gång. Och då är det väldigt lätt att börja jaga över den där berömda ån för att få tag på det, om möjligt ännu mer berömda vattnet.  Alltså göra det svårare än vad det egentligen är.

Varför är då det enkla så svårt?

Gå och lägga sig i tid. Hur svårt kan det vara…

Tänka efter innan man talar. Borde väl för tusan inte vara så himla svårt

Ta den där raska promenaden två – tre gånger i veckan… Ingen kommentar

Få till ett- två spinningpass/ vecka???

Äta precis tills man känner de först mättnadskänslorna. Det borde väl verkligen vara lätt, eller?

Ha en njutningsdag/vecka (om ens det). Självbehärskning!!!

I grunden, tror jag att svårigheterna med enkelheten handlar om en form av prestationsångest.Hur då? Jo, om mina förväntningar på resultatet av mina ansträngningar är för högt satta så krävs det ju en stor insatts/prestation för att jag ska kunna uppnå dessa högt uppsatta resultat. Då blir automatiskt fallhöjden stor och rädslan
för att misslyckas ännu större.

Slutsats: Jag gör nog bäst i att inte försöka så behöver jag inte utsätta mig för ännu ett nederlag utan kan lugnt luta mig tillbaka i den välbekanta uppfattningen om att jag inte besitter den förmåga, självbehärskning, jävlar anamma eller vad det vara månde som krävs för att kunna förändra på sakernas tillstånd.

Nu ska jag bara chilla resten av denna regniga söndag, kraven på dagen känns befriande låga nu när jag skrivit min sista blogg för denna gång.

Varma sommar hälsningar. /Gertrud

Inlägget Slutkläm dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.

Jag ser fram emot varje tillfälle, att får höra vad som hänt i deras vardag, vad de gjort för framsteg och vilka underbara historier de har att berätta. Varje gång undrar jag också om de ska bli nöjda, om jag har något nytt att ge och om jag kan leva upp till deras förväntningar.

Ni hör ju! Prestationsångest! Den eviga förföljelsen! Svårt att skaka av sig, en stark drivkraft men ändå något som tär. På senare år har jag lyckats skaka av mig den. Jag är den jag är och gör mitt bästa. Det borde räcka. Men den har en tendens att komma krypande.

I mitt senaste jobb gick jag så långt att jag faktiskt bad min styrelseordförande att inte driva på prestationsångesten, det gör jag så bra själv. Ville skapa lite utrymme för mig själv.

Det har lyckats ganska bra. Att försöka äga sin agenda för att slippa utsätta sig för det som får en att må dåligt är ett bra försök. Jag ska försöka idag igen!

Inlägget Onsdag dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.

Jag insåg här på förmiddagen att en liten hämmande känsla av prestationsångest tagit mig i besittning. När jag märkte att jag på klassiskt försöka- hålla- det- ifrån- sig manér började göra ALLT möjligt annat utom att koncentrerat sätta mig ner framför datorn och skriva mitt första inlägg insåg jag att ett miljöombyte till kvartersfiket nog skulle göra susen. Och här sitter jag nu och har gjort om prestationen till en mysig fikastund bara för mig.  Och det är denna typ av självbedrägeri som jag tror på väldigt skarpt men som det har tagit lång tid att komma fram till.  Fortfarande kan jag drabbas av den där robotlika inställningen av att allt kreativt arbete måst springa ur blod, svett och tårar, annars är det inte på riktigt. Vad nu ”på riktigt” är?

Under den här veckan har jag tänkt skriva om mina egna betraktelser och tankar kring olika stressframkallande områden som jag själv upplever och ser omkring mig.

SVININFLUENSAN

Hur ska man förhålla sig till detta abstrakta och i högsta grad påtagliga hot om ohälsa och i värsta fall död? Jag som själv är gravid i 4 månaden fick i förra veckan en mindre panikkänning när jag i en fullproppad tunnelbana vagn med morgontrötta medresenärer läser i Metro att HÄÄÄÄÄÄÄÄÄR  är den största smittorisken och överst  i (hela) listan står det KOLLEKTIVTRAFIKEN… Pust, det var ju knappt att jag kunde hålla mig i nån av stängerna ännu mindre andas när jag tyckte mig höra en nysning längst bort i andra ändan av vagnen.  Tusen tips om hur man bäst förebygger och undviker smittorisken är ju en liten tröst att håll sig i.

Men som med alla andra yttre faktorer som kan påverka och förändra mig och mitt liv så tvingas jag tillslut ändå fejsa att det egentligen inte går att kontrollerar någonting. Att tro det är en illusion. Trygghet är inte att aldrig råka ut för något utan snarare att veta att det förr eller senare kommer hända mig något som jag inte, vare sig jag vill det eller inte kan styra över och att det gäller att försona sig med den ovissheten.  Hur lätt som helst…

Om du är nyfiken på vad jag gör när jag inte sitter på kvartersfiket och skaldar gå in HÄR och se dig omkring.

Hej så länge/Gertrud

Inlägget Hej nu börjar jag! dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.