Sista resan, livets slut, är unik för varje person och de närstående. Det borde ligga alla varmt om hjärtat att göra den sista tiden så bra, varm, mänsklig och human som möjligt.Samhällets äldsta och sköraste får omsorg av anställda med varierande kompetens, många arbetar deltid eller är timavlönade, något som skapar otrygga anställningar. De flesta är kvinnor och många är utrikesfödda.

I regeringsförklaringen i november i fjol anförde landets statsminister Magdalena Andersson (S) krafttag mot tre allvarliga samhällsproblem; kampen mot brott och segregation, att driva den gröna industriella revolutionen och att ”ta tillbaka kontrollen över välfärden” så att alla medarbetare har de villkor som krävs för att göra sitt jobb.

Det sistnämnda är i synnerhet en fråga för kvinnor. De lever längre än män, gifter sig oftare med män som är äldre än dem själva och därmed blir de ”kvar” när make, sambo, särbo, eller vän lämnat livet.
Kvinnor står för en god del av den omsorg som äldre får under sin sista tid i livet. Det kan handla om de egna eller makens föräldrar och senare om den person som kvinnan i fråga lever tillsammans med.

Kvinnornas insatser kan ses som en kärlekshandling, men också som en fälla. En fälla som kvinnor hamnar i när den offentliga vården inte är tillräcklig. Men kanske tas denna kvinnokraft för given idag. Det är det offentligas skyldighet, inte anhörigas, att tillgodose äldre människors behov av stöd och vård.  
Trots en omfattande lagstiftning om att vård och omsorg ska vara likvärdig, råder betydande skillnader när det gäller sköra äldre. Dessutom utförs den av anhöriga som ofta inte har något val.

Att arbeta inom äldreomsorgen kräver kompetens att tolka subtila signaler, förstå personers komplexa situation och vidta relevanta åtgärder.  I hög grad får kvinnor med ingen eller begränsad utbildning ta hand om och bära ansvaret för allt detta.
Äldreomsorgen har blivit en tredubbel kvinnofälla. Kvinnor ger vård och omsorg i större utsträckning än män. Kvinnor tar emot vård- och omsorg i större utsträckning än män och kvinnor som har invandrat till Sverige står för vården i större utsträckning än män.

De som arbetar inom äldreomsorgen måste få kunskap, kompetens, ansvar och möjligheter att utföra ett bra arbete i äldreomsorgen.

Vi kräver att:
• Den medicinska kompetensen, läkare och sjuksköterskor, ska finnas i lednings- och beslutandeställning inom äldreomsorgen. Beslut ska fattas som värnar mottagarnas hälsa. I det ingår att läkare har tid att regelbundet och fysiskt möta och undersöka sina vårdtagare och därmed inte vara hänvisade till andra- och tredjehandsobservationer som annan vårdpersonal har gjort.
• Alla som arbetar inom äldreomsorg ska minst ha undersköterskeutbildning i enlighet med regeringens förslag om skyddad yrkestitel för undersköterskor.
• Alla som anställs inom äldreomsorg och inte har svenska som modersmål ska via sin arbetsgivare få utbildning på arbetstid i svenska språket. Det är en tillgång för äldreomsorgen att ha flerspråkig personal, men alla måste behärska det svenska språket.

Det finns nu en unik möjlighet för regeringen och riksdagen att stärka kvinnors villkor på flera sätt; genom att öka utbildningen för utrikesfödda, avlasta anhöriga som hamnat i “kvinnofällan” och öka kvaliteten i äldreomsorgen.

SKRIBENTERNA

Solvig Ekblad, professor i mångkulturell hälso- och sjukvårdsforskning, Karolinska institutet

Ami Hommel, professor i vårdvetenskap, Malmö universitet

Ingalill Rahm Hallberg, professor emeritus, Lunds universitet

Alexandra Charles, ordförande i 1,6 & 2,6 miljonerklubben

Ledamöter i medicinska expertgruppen 1,6 & 2,6 miljonerklubben som arbetar för att det ska bedrivas mer hälsorelaterad forskning på kvinnor i Sverige.

Inlägget Äldreomsorgen har blivit en tredubbel kvinnofälla dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.

Detta är en debattartikel. Publicerades på www.drugnews.se 2022-03-08.

Hösten 2021 kom Samsjuklighetsutredningen med förslag till förbättrad vård för personer med samsjuklighet i form av både ett skadligt bruk/beroende och psykisk ohälsa. KSAN ser en möjlighet till positiv förändring av dagsläget eftersom utredningen bl.a. ställer frågan om rutin och ansvar för SIP (Samordnad Individuell Plan) på sin spets.

På internationella Kvinnodagen vill vi på KSAN (Kvinnoorganisationernas Samarbetsråd i Alkohol- och Narkotikafrågor) väcka debatt om hälsan för kvinnor i beroende. De kvinnorna utgör en liten men hårt drabbad grupp i samhället. De har länge levt med kronisk smärta, med trauman och ätstörningar, tittat våldet i vitögat och upplevt försummelse som de försökt hantera på egen hand. Kvinnor i beroende bär på berättelser om misslyckade behandlingar och har varit utsatta för sexuellt våld. Det som förenar dem är bristen på stöd och human vård samt grov förnekelse av deras mänskliga rättigheter.

Studier om hälsotillståndet bland personer som använder narkotika är sällsynta i Sverige (CAN). Kommunernas förutsättningar att arbeta med folkhälsan ser som bekant, mycket olika ut. I SKR:s enkät (Sveriges Kommuner och Regioner) svarar endast hälften av svenska kommuner att de har prioriterat ”jämlik hälsa”.

KSAN:s medlemsorganisationer har lång erfarenhet av att hjälpa kvinnor med beroendeproblematik. Även innan pandemiåren har kvinnorna vittnat om hög samsjuklighet, korta eller obefintliga behandlingar och suicidala tankar.

Socialstyrelsen varnar om ökad narkotikadödlighet i denna grupp kvinnor och att fler kvinnor (64 procent) än män (52 procent) vårdas för flera psykiatriska diagnoser.

Kvinnor med substansberoende är i minoritet i individuellt behovsprövade öppna insatser (33 proc.); inom heldygnsvård utgör de endast 27 procent och av de 6 100 personer med beroende som fick bistånd till långsiktig boendelösning var endast 1 546 kvinnor, enligt Socialstyrelsen. Dessutom utreds inte kvinnorna i beroende för neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (likaså männen), enligt samma källa.

Utredningar uteblir på grund av att patienten måste vara drogfri innan en utredning kan genomföras. Samma krav ställs på den våldsutsatta kvinnan av nästan alla kvinnojourer i Sverige. Vart ska kvinnan i beroende ta vägen om vårdtröskeln är så hög?

Kvinnorna hamnar utanför politiska prioriteringar gång på gång just därför att de utgör en minoritet, mansnormen styr beslut om vård av kvinnor i beroende i myndigheternas Sverige 2022. Dessa kvinnor lever med dubbelt stigma – har svårt att få sina behov tillgodosedda när de ber om hjälp och vågar inte vända sig till myndigheter av rädslan att deras situation kommer att försämras ännu mer. Hälsan för de beroendedrabbade kvinnorna kännetecknas av omfattande utmaningar med samsjuklighet och psykiatriska diagnoser i botten. För att få effekt och långsiktig förbättring av hälsan måste vården ta hänsyn till kvinnans perspektiv, individuella erfarenheter och tidigare behandlingsresultat.

Det finns verktyg och kunskap att stärka hälsan för kvinnor i beroende med. I september 2015 antog EU rådet ”Minimi kvalitetsnormer för minskad efterfråga på narkotika”. Dokumentet omfattar 16 standardnormer som inte är obligatoriska för EU medlemsländer men utgör riktlinjer för en effektiv och långsiktig prevention, vård och behandling samt social integration. I dokumentet understryker EU rådet bl.a. patienternas rätt att vara involverade i alla steg av behovsbedömningar och i utformning samt utvärdering av behandlingar med vikten att behålla kvinnoperspektivet.

KSAN kräver att långsiktigheten och kvinnoperspektivet samt patientperspektivet ska bli en del av human vård i Sverige. Vården ska inte döma utan ge kvinnor i beroende kraften att berätta sin sanning. Stärk hälsan för kvinnor i beroende, det är mänsklig rättighet i ett demokratiskt samhälle, en rättighet som inte efterlevs i dag!

av
Ingela Broberg, ordförande, KSAN (Kvinnoorganisationernas Samarbetsråd i Alkohol- och Narkotikafrågor), även aktiv i SIMON:s (Svenska Invandrare mot Narkotika) Kvinnokommitté
Susanne Bergenbrant Glas, ordförande, KLF, Kvinnliga läkares Förening
Nina Eriksson, enhetschef, LP-verksamheten
Alexandra Charles von Hofsten, ordförande, 1,6 miljonerklubben
Lena Flycht, doc. psykiater
Gabriella Svanberg, neuropsykolog
Klaudia Jagne, ordförande, RIFFI (Riksförbundet Internationella Föreningen Fem-Inclusion)
Lotten Sunna, ordförande #Utanskyddsnät

Inlägget Stärk hälsan för kvinnor i beroende! dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.

Det här är en debattartikel. Publicerad på www.etc.se 2022-03-08.

Att Sverige är ett av världens minst ojämställda länder är till stor del kvinnorörelsens förtjänst. Tack vare kvinnors organisering infördes särbeskattning, föräldraförsäkring och utbyggd barnomsorg så att kvinnor på 1970- och 80-talen kunde försörja sig själva och ta makten över sina liv.

Inlägget Dubbla anslagen till kvinnoorganisationer dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.

Varför gör vi inte då vårt yttersta för att informera kvinnor om hur viktiga dessa undersökningar är? Varför satsar vi inte på att öka kunskapen om sambandet mellan humant papillomvirus (HPV), cellförändringar och livmoderhalscancer? Varför står det i kallelsen att man inte ens behöver avboka den föreslagna tiden om man inte har tänkt komma då? Kvinnor som är över 60 år blir inte ens kallade, trots att dödligheten i livmoderhalscancer är högst i de äldsta åldersgrupperna.

Kanske beror det på att Sverige saknar en särskild lag om patienters rättigheter i vården. Det är inte patientens ställning, som medborgare och vårdbehövande, som står i centrum för den vård som produceras i vårt land utan mer vilka skyldigheter sjukvårdshuvudmännen har att ge vård.

Detta ser vi just nu ett alldeles tydligt exempel på. Det gäller kvinnor, och det gäller kvinnor i en både känslig och medicinskt angelägen situation nämligen i gynstolen.

Kvinnor i södra Sverige får inte välja mellan manliga och kvinnliga gynekologer när de söker vård. Det är kvinnoklinikerna vid sjukhusen i Skåne, Halland, Kronobergs och Blekinge län som beslutat att skärpa reglerna kring när en patient vill välja manlig eller kvinnlig gynekolog. Regeln har införts för att manliga gynekologer inte ska ”diskrimineras”.

Gynekologernas ordförande Charlotta Grunewald avvisar kvinnors önskan att bli undersökta av en kvinnlig gynekolog som ”krav av diskriminerande karaktär”. Hon påpekar, efter ett möte med ett drygt 50-tal verksamhetschefer och professorer, att det inte finns någon laglig rättighet att välja läkare eller annan vårdpersonal. Däremot har patienten alltid rätt att framföra önskemål. Hon har dessutom alltid rätt att tacka nej till den vård som erbjuds! Det är det medicinska tillståndet som avgör vilken läkare som är mest lämplig att behandla patienten.

När det gäller kvinnor som har utsatts för övergrepp av män och kvinnor som har sitt ursprung i patriarkala traditioner är en kvinnlig gynekolog ibland enda lösningen. Dessa kvinnor ska så långt som möjligt även fortsättningsvis få välja. I debatten sägs att det också finns kvinnor som ”på mer lösa grunder” vill välja bort männen. För dem blir det nu svårare att hävda sin rätt.

Det är just i situationer där vi är som mest utsatta, sjuka eller skadade som makt och möjlighet att välja är allra viktigast. Tydlig och tillgänglig information om vårdens kvalitet, väntetider och serviceutbud är också viktigt för att öka patientens möjlighet att bli en maktfaktor i vården. Även riktlinjer för vården i syfte att skapa enhetlig praxis för vad som är bra vård och vård inom rimlig tid stärker patientens ställning. Det gäller även öppna kvalitetsredovisningar och jämförelser mellan vårdenheter.

Den svenska lagstiftningen utgår från sjukvårdshuvudmännens och personalens skyldigheter och det patienten kan förvänta sig av vården kan indirekt utläsas ur dessa bestämmelser. Varje år dör 160 kvinnor till följd av livmoderhalscancer, en sjukdom som skulle kunna utrotas med hjälp av välinformerade kvinnor och effektiv screening.

Nog är det mot denna bakgrund rimligt att de kvinnor som vill bli undersökta av en kvinnlig gynekolog ska kunna få bli det?

Det innebär självklart inte att det inte finns mängder av manliga gynekologer som motsvarar höga krav på kompetens och bemötande.

Men valet bör vara fritt anser vi inom 1,6 miljonerklubben!

Inlägget Debatt: Ge kvinnor makten att välja gynekolog! dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.

Krigsrubriker? Visst.

Och detta är vad som möter oss på löpsedlarna med jämna mellanrum. Och efter varje ”attack” måste vi som arbetar inom sjukvården försvara och förklara bruket av psykofarmaka.

Varför måste det vara förenat med sådan skam att behöva medicinera med till exempel antidepressiva läkemedel men inte med blodtrycksmedicin eller insulin? Många av dem som drabbas av depression upplever det som mer funktionsnedsättande och som ett större lidande än att ha diabetes eller hypertoni.

I varje skola, på nästan alla arbetsplatser och i många familjer finns människor som kämpar med ångest, nedstämdhet eller fobier. De vågar inte tala om sina problem, vågar kanske inte ens anförtro sig till sina närmaste och än mindre uppsöka sjukvården.

Förr kunde behandlingsmetoderna inom psykiatrin vara minst sagt brutala. Man använde sig av insulinkoma, långbad, krampbehandling, spännbälte, lobotomi. Men idag finns ny kunskap om hur olika psykiska sjukdomar ter sig och vi får nya möjligheter att behandla på ett framgångsrikt och effektivt sätt.

Genom åren har nya läkemedel utvecklats som hjälper patienter att må bättre, bli återställda och därmed kunna fungera i samhället. De orkar delta i familjelivet och i sociala sammanhang, de kan återgå i arbete utan att för den skull känna sig drogade eller bli beroende.

Signalsubstanser är budbärare

Gemensamt för de olika psykofarmaka vi i dag använder är att de påverkar olika signalsubstanser i hjärnan. Signalsubstanser är kemiska budbärare, det vill säga ämnen som förmedlar impulser från en nervcell till en annan. Dessa budbärare har till uppgift att kontrollera de flesta av våra psykiska funktioner.

Självklart spelar också psykologiska faktorer in att vi drabbas av psykisk ohälsa. Så kan till exempel svåra uppväxtförhållanden på olika sätt öka risken för depressioner i vuxen ålder. Det kan ske genom tidig påverkan av de system i hjärnan som kontrollerar och styr hur vi känslomässigt reagerar i stressituationer. Men man ska komma ihåg att hjärnan är ett ytterst komplicerat organ och vår kunskap om den ännu är ofullständig.

Ett växande problem

Psykisk ohälsa är ett växande problem. Enligt WHO:s beräkningar står psykisk ohälsa för 12 % av den samlade sjukdomsbördan i världen och de samhällsekonomiska kostnaderna för ohälsan är höga.

Läkemedelskostnaden är en mycket liten del av totalkostnaden för de olika psykiatriska diagnoserna. På en allmänläkarmottagning har en fjärdedel av de vårdsökande en behandlingskrävande depression men tyvärr uppmärksammas detta bara i ett fåtal fall. Man uppskattar att som mest får 20-25 % rätt diagnos och därmed rätt behandling.

Stor risk för återfall vid avbruten medicinering

Det finns ett stort antal antidepressiva läkemedel och flera slags psykoterapier med väl dokumenterad effekt i behandlingen. Effekten av ”kroppslig” läkemedelsbehandling brukar uppträda snabbare än effekten av psykologiska behandlingar.

Efter symptomfrihet är risken hög för återfall i depression om inte behandlingen fortsätter i minst sex månader. De patienter som ofta får återkommande eller särskilt svåra depressiva episoder får en halverad återfallsrisk under fortsatt läkemedelsbehandling i upp till tre år.

Plötsliga avbrott i behandlingen med s.k SSRI-preparat, serotoninåterupptagshämmare, t ex Cipramil, Zoloft, Cipralex, kan orsaka svåra utsättningsfenomen (utsättning: när man upphör med medicinen, reds anm.) Det är inte uttryck för ett kemiskt beroende.

En fortsatt psykoterapeutisk kontakt har visat sig minska risken för återinsjuknanden, eller i alla fall kunnat fördröja den. Målsättning för depressionsbehandling ska vara tillfrisknande. Det duger inte att bara känna sig lite bättre. Man ska bli återställd med återvunnen arbetsförmåga och återvunnen social funktion.

Viktigt att följa ordinationen

Vi läkare har ett större problem med compliance, ordinationsföljsamhet, än vad vi vill tro. Det visar sig att 50 % av våra patienter inte fortsätter eller ens tar ut sin medicin. Oföljsamhet till läkemedelsordinationer kostar samhället mycket pengar och orsakar onödigt lidande. Bland psykiskt sjuka kan det vara en del av symptombilden att inte vilja äta medicin.

Det kan vara svårt att ta in information om medicinen, en patient med ett depressivt tankeinnehåll kan ha låg motivation att ta läkemedlet. Några patienter kanske inte förstår att de är sjuka eller förtränger det. Att ta medicin blir då som att ge upp. Man kanske läser om biverkningar som kan verka skrämmande. Det finns också felaktiga föreställningar om att all psykofarmaka är beroendeframkallande.

Ylwa Westerberg Leg.läk., specialist i allmän psykiatri Foto: Charles Hammarsten

En del kan tycka att det är onaturligt att ta medicin för att bli frisk. Men vem skulle ifrågasätta t. ex en reumatikers medicinering? Eller också tycker man att man känner sig frisk, så varför då fortsätta? Det är en stor pedagogisk utmaning att motivera patienter att ta medicin. Det kan vara svårt för patienten att förstå hur de verkar och att man kan bli bra, få bättre livskvalitet och minska risken för återinsjuknande.

Som läkare är det större chans att man får ett ärligt svar på frågan om patienten tar sin medicin eller inte, om man skapat ett förtroende, inte är fördömande, eller vid utebliven effekt med bister uppsyn frågar: Du tar väl din medicin? Det är viktigt att patienten aktivt får delta i behandlingen och utbildas i sin egen sjukdom för att kunna känna igen symptom och själv kunna ta ställning till frågor om och när behandlingen bör förändras.

Inlägget Psykofarmaka – De livsfarliga löpsedlarna dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.

• Kvinnor under 50 år har mer än dubbelt så hög dödlighet i hjärt- kärlsjukdom som män.
• Kvinnliga med hjärtinfarkt får vänta längre på undersökning och EKG-tagning än män.
• Män har 1,5 gånger större chans att få by-passoperationer än kvinnor.
• Kvinnliga hjärtpatienter får i genomsnitt vänta 10 minuter längre på ambulans.
• Efter beslut om hjärtoperation får kvinnor i genomsnitt vänta ett dygn längre än män innan operationen genomförs.
• Kvinnor får sämre efterbehandling vid stroke.
• Kvinnor med gråstarr ser sämre än män, när de väl opereras.
• Kvinnor med artros är mer handikappade än män, när de väl opereras.
• Mäns läkemedel kostar mer per recept.
• Kvinnor får vänta längre på dialys och njurtransplantation.

Källa: (O)jämställdhet i hälsa och vård, Sveriges kommuner och landsting (2007).

Vi måste höja våra röster för att höras!

• Var tredje kvinna avstår från att söka vård för att inte upplevas som klagande.
• Fler än hälften har avstått från läkarbesök för att inte uppfattas som hypokondrisk.
• Åtta av tio kvinnor har blivit förolämpade i mötet med sjukvården.

Källa: United minds/cint (2008)

Lyssna till ditt hjärta, kvinna!

Förutom ihållande smärta eller tryckkänsla i bröstet får en del kvinnor också andnöd, illamående och oro som enda symptom på infarkt.

Maria Ullsten
Tidningen Fönstret

Inlägget Kvinnor får sämre vård dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.

Det finns ett kärleksbud som formulerades för över 2000 år sedan som är lika giltigt både i ett ateistiskt och kristet system och det är ”Allt vad i viljen att människorna skola göra Eder, det gören I och dem”.

Den medicinska utvecklingen har kommit så långt att många dödsjuka får sitt liv förlängt i det oändliga. Många äldre blir på grund av sjukdom bundna till sängen och en stor del av dem är nöjda med livet och skulle vilja avsluta det på ett värdigt sätt utan att fysiskt eller psykiskt skada andra. 1976 bildades riksföreningen Rätten Till Vår Död, vars namn nyligen ändrades till Rätten Till en Värdig Död (RTVD). Den kämpar för att vi själva skall få besluta hur vi vill sluta våra dagar på jorden. Aktiv dödshjälp är i dag tillåtet i Belgien, Holland, Schweiz och Oregon, USA men inte i Sverige. En insändare skrev redan 1991 att han var innerligt trött på allt malande prat om etik, moral, ansvar och en massa annat, vars huvudsakliga syfte tycks vara att försöka ge beslutsfattarna ansvarfrihet.

För några år sedan gjorde Sifo en undersökning som visade att 78 % av de tillfrågade var för aktiv dödshjälp och ändå händer ingenting i frågan. Vad som hänt är att den palliativa vården har blivit bättre men dess standard varierar från kommun till kommun. Platserna på vårdboende minskar och vi är på väg mot anhörigvård. Det finns ingen lag som säger att de anhöriga ska ta hand om de äldre och det finns ingen politiker som skulle säga det. Men vi lever i ett värdigt samhälle och finns det ingen annan som ställer upp, då måste de anhöriga göra det. Det är framför allt kvinnorna som tar hand om äldre anhöriga och för något år sedan fanns det 60 000 kvinnor som gått ner till deltid eller helt lämnat arbetsmarknaden för att vårda anhöriga.

Den psykiska hälsan hos äldre har försämrats och varje dag tar en gammal person livet av sig. Politikerna pratar om att psykvården skall förbättras och de äldre skall få en värdig vård. Vad är egentligen värdig vård och vem är det som har rätt att värdera den. Det borde vara den fysiskt sjuke och den som befarar att bli psykiskt dement och ingen annan.

I avvaktan på att våra politiker skall våga besluta om eatanasi kan vi alla skriva under ett livstestamente där vi bl a framhåller att om jag bedöms vara i ett tillstånd utan återvändo, ska jag inte hållas vid liv med konstgjorda medel, såsom större operativa ingrepp, respiratorbehandling, artificiell näringstillförsel, antibiotika eller liknande. Behandlingen ska inriktas på att endast lindra lidandet, även om döden därigenom påskyndas. Ett sådant testamente är läkarna enligt lag inte skyldiga att följa men man får hoppas att deras etiska inställning är att hjälpa en sjuk till en värdig död. Juridiskt bindande livstestamenten finns i Danmark, Norge, Spanien, Holland, Schweiz och Australien enligt World Federation of Right to Die Societies, paraplyorganisation för organisationer världen över som driver opinion i i dödshjälpsfrågor (www.worldrtd.net).

Inom region Skåne har Carl-Johan Sonesson, ordförande i beredningen för tillväxt och hälsa i sydvästra Skåne, lagt fram ett förslag till att livstestamenten skall kunna lagras i en patients journal och vi i RTVD ser fram emot ett beslut om detta i regionfullmäktige. Förhoppningsvis kan vi sedan få övriga regioner att följa skåningarnas förslag.

Viktigt är att understryka att den som inte vill skriva under ett livstestamente ska inte göra det och inte gå med på eutanasi om och när det blir godkänt i Sverige.

Alla har rätt till sitt eget liv och att själv besluta om det.

Gertrud Johnsson
Styrelseledamot i Rätten Till en Värdig Död
www.Rtvd.nu

Inlägget Debatt: Rätten till vår död dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.

Detta sker dagligen och stundligen i alla länder, även i Sverige, fast vi inte talar så mycket om det. När det händer inom familjen är det ”skämmigt” och göms undan, men vid köp av sex uppstår en dualism. Det talas då dels om den ”frivilliga” prostitutionen, dels om människohandel för sexuella ändamål vari man lägger ett tvångsbegrepp, att de utsatta personerna blir behandlade som forna tiders slavar.

Oavsett vilket sätt det sker på, skapas djupa sår hos den utnyttjade kvinnan/flickan; sår som är mycket svåra att läka vid rehabilitering – om de nu är i den lyckliga situationen att de kan få tillgång till sådan.

Uppskattningsvis blir 400-600 personer offer för människohandel för sexuella ändamål per år i Sverige. Av dessa är en del barn och ungdomar under 18 år.

De vanligaste förklaringarna till varför det händer är fattigdom, dålig utbildning och social utsatthet. Idag riktas emellertid blickarna mer och mer på köparna som betalar för sexuella tjänster. Det är stora pengar det handlar om för hallickarna och ”handlarna”, som oftast är kriminella på flera sätt och arbetar i dolda nätverk med stora resurser.

Här i Sverige arrangeras ofta seminarier och konferenser som på olika sätt belyser människohandelns grymma ansikten. Oftast kostar det stora pengar att arrangera sådana och de som deltar är redan engagerade i frågan. Tänk om lika mycket kunde ges till utbildning för flickor i de länder där rekryteringen är störst.

Sverigeunionen av Soroptimistklubbar driver sedan ett par år tillbaka ett projekt som vi kallar Stop Trafficking. Projektet går ut på att främst hjälpa de flickor/kvinnor som väljer att vittna i domstol här i Sverige. Även sedan de återvänt till hemlandet kan vi hjälpa dem genom våra klubbar som finns i hela Europa. Vi utövar också opinionsbildning och attitydförändringar, dels i egen regi, dels också i samverkan med andra organisationer.

För att hjälpa och för att delta i opinionsbildningen och för att visa att det inte är OK att köpa sex säljer vi det lila protestbandet, som kostar 20 kronor. Det går också bra att ge ett bidrag på bankgiro nr 5391-3836.

Inge-Gärd Kihlgren
Samordnare av projektet Stop Trafficking
SverigeUnionen av Soroptimistklubbar

Inlägget Slaveri – finns det i dag? dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.

Forskning utförs av professorer, docenter, yngre forskare och doktorander på heltid. Deras löner betalas bara till 10 procent av staten. Resten måste forskaren själv dra in från anslag alternativt fritidsforska. Lokalhyror för laboratorier måste betalas, liksom driftskostnader, instrument, kemikalier och allt annat som behövs. Forskaren och forskningen är således beroende av externa donationer. Det är omöjligt idag att stimulera unga, begåvade forskare att ägna sitt liv åt forskning om det inte finns pengar till detta, lika svårt som det är att få hit forskare från utlandet om det inte finns medel för detta.

Sveriges framtid är beroende av egen innovativ konkurrenskraftig forskning som kan skapa nya produkter, företagsamhet och arbetstillfällen. Utveckling av nya metoder att förebygga, tidigt upptäcka och behandla sjukdomstillstånd har stor betydelse för folkhälsan och dess välbefinnande och arbetsförmåga.

Inom 1,6 miljonerklubben har vi valt att stödja Centrum för Genusmedicin, vars forskning om mäns och kvinnors olika reaktioner på mediciner vid sjukdom och hälsa är synnerligen viktigt för både män och kvinnor. Det finns många sätt att stötta centret, till exempel kan du köpa vår fantastiska kalender, Svenska Kalenderflickorna.

Inlägget Varför ska man skänka pengar till forskning? dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.

Och den är typiskt kvinnlig.

Kvinnor får en mycket längre kastbana med huvudet vid en kraftig knuff bakifrån, eftersom kvinnor generellt har mindre muskelmassa att hålla emot rörelsen med än vad män har. Krocktester måste således göras med både manliga och kvinnliga dockor eftersom de fysiska förutsättningarna hos män
och kvinnor är så olika.

Kan vi hoppas på en bättre forskning framöver?

Inlägget Pisksnärtskadan – ännu en kvinnofälla dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.