Meny
Krigsrubriker? Visst.
Och detta är vad som möter oss på löpsedlarna med jämna mellanrum. Och efter varje ”attack” måste vi som arbetar inom sjukvården försvara och förklara bruket av psykofarmaka.
Varför måste det vara förenat med sådan skam att behöva medicinera med till exempel antidepressiva läkemedel men inte med blodtrycksmedicin eller insulin? Många av dem som drabbas av depression upplever det som mer funktionsnedsättande och som ett större lidande än att ha diabetes eller hypertoni.
I varje skola, på nästan alla arbetsplatser och i många familjer finns människor som kämpar med ångest, nedstämdhet eller fobier. De vågar inte tala om sina problem, vågar kanske inte ens anförtro sig till sina närmaste och än mindre uppsöka sjukvården.
Förr kunde behandlingsmetoderna inom psykiatrin vara minst sagt brutala. Man använde sig av insulinkoma, långbad, krampbehandling, spännbälte, lobotomi. Men idag finns ny kunskap om hur olika psykiska sjukdomar ter sig och vi får nya möjligheter att behandla på ett framgångsrikt och effektivt sätt.
Genom åren har nya läkemedel utvecklats som hjälper patienter att må bättre, bli återställda och därmed kunna fungera i samhället. De orkar delta i familjelivet och i sociala sammanhang, de kan återgå i arbete utan att för den skull känna sig drogade eller bli beroende.
Gemensamt för de olika psykofarmaka vi i dag använder är att de påverkar olika signalsubstanser i hjärnan. Signalsubstanser är kemiska budbärare, det vill säga ämnen som förmedlar impulser från en nervcell till en annan. Dessa budbärare har till uppgift att kontrollera de flesta av våra psykiska funktioner.
Självklart spelar också psykologiska faktorer in att vi drabbas av psykisk ohälsa. Så kan till exempel svåra uppväxtförhållanden på olika sätt öka risken för depressioner i vuxen ålder. Det kan ske genom tidig påverkan av de system i hjärnan som kontrollerar och styr hur vi känslomässigt reagerar i stressituationer. Men man ska komma ihåg att hjärnan är ett ytterst komplicerat organ och vår kunskap om den ännu är ofullständig.
Psykisk ohälsa är ett växande problem. Enligt WHO:s beräkningar står psykisk ohälsa för 12 % av den samlade sjukdomsbördan i världen och de samhällsekonomiska kostnaderna för ohälsan är höga.
Läkemedelskostnaden är en mycket liten del av totalkostnaden för de olika psykiatriska diagnoserna. På en allmänläkarmottagning har en fjärdedel av de vårdsökande en behandlingskrävande depression men tyvärr uppmärksammas detta bara i ett fåtal fall. Man uppskattar att som mest får 20-25 % rätt diagnos och därmed rätt behandling.
Det finns ett stort antal antidepressiva läkemedel och flera slags psykoterapier med väl dokumenterad effekt i behandlingen. Effekten av ”kroppslig” läkemedelsbehandling brukar uppträda snabbare än effekten av psykologiska behandlingar.
Efter symptomfrihet är risken hög för återfall i depression om inte behandlingen fortsätter i minst sex månader. De patienter som ofta får återkommande eller särskilt svåra depressiva episoder får en halverad återfallsrisk under fortsatt läkemedelsbehandling i upp till tre år.
Plötsliga avbrott i behandlingen med s.k SSRI-preparat, serotoninåterupptagshämmare, t ex Cipramil, Zoloft, Cipralex, kan orsaka svåra utsättningsfenomen (utsättning: när man upphör med medicinen, reds anm.) Det är inte uttryck för ett kemiskt beroende.
En fortsatt psykoterapeutisk kontakt har visat sig minska risken för återinsjuknanden, eller i alla fall kunnat fördröja den. Målsättning för depressionsbehandling ska vara tillfrisknande. Det duger inte att bara känna sig lite bättre. Man ska bli återställd med återvunnen arbetsförmåga och återvunnen social funktion.
Vi läkare har ett större problem med compliance, ordinationsföljsamhet, än vad vi vill tro. Det visar sig att 50 % av våra patienter inte fortsätter eller ens tar ut sin medicin. Oföljsamhet till läkemedelsordinationer kostar samhället mycket pengar och orsakar onödigt lidande. Bland psykiskt sjuka kan det vara en del av symptombilden att inte vilja äta medicin.
Det kan vara svårt att ta in information om medicinen, en patient med ett depressivt tankeinnehåll kan ha låg motivation att ta läkemedlet. Några patienter kanske inte förstår att de är sjuka eller förtränger det. Att ta medicin blir då som att ge upp. Man kanske läser om biverkningar som kan verka skrämmande. Det finns också felaktiga föreställningar om att all psykofarmaka är beroendeframkallande.
 Ylwa Westerberg Leg.läk., specialist i allmän psykiatri Foto: Charles Hammarsten |
En del kan tycka att det är onaturligt att ta medicin för att bli frisk. Men vem skulle ifrågasätta t. ex en reumatikers medicinering? Eller också tycker man att man känner sig frisk, så varför då fortsätta? Det är en stor pedagogisk utmaning att motivera patienter att ta medicin. Det kan vara svårt för patienten att förstå hur de verkar och att man kan bli bra, få bättre livskvalitet och minska risken för återinsjuknande.
Som läkare är det större chans att man får ett ärligt svar på frågan om patienten tar sin medicin eller inte, om man skapat ett förtroende, inte är fördömande, eller vid utebliven effekt med bister uppsyn frågar: Du tar väl din medicin? Det är viktigt att patienten aktivt får delta i behandlingen och utbildas i sin egen sjukdom för att kunna känna igen symptom och själv kunna ta ställning till frågor om och när behandlingen bör förändras.
