Meny
Två av våra mest älskade artister, Lisa Nilsson och Lasse Berghagen, om livets berg- och dalbana och om att jobba på att se ljuset och hitta återhämtning i vardagen.
Av Maria Roswall Foto Micael Engström
Sprakandet från elden blandas med Lisas och Lasses glada röster och det känns som en ynnest att få ha det här fina samtalet med dessa två fantastiska artister. Vi pratar om livet och även om vi kommit en bit från den värsta pandemin är det oundvikligt att inte nämna den tuffa tid som ligger bakom oss. Både Lasse och Lisa ser ljust på framtiden men drabbades, precis som alla inom kultur och musik, hårt av nedstängningarna.
Vi kommer in på energier och båda två menar att för en artist som är van vid att ha ett liv kantat av spelningar, intervjuer och tillställningar – att gå från det till total tystnad, det är tufft.
VI LÄNGTAR EFTER PUBLIKEN
– För mig var omställningen så plötslig vilket slog hårt. Jag har alltid haft ett intensivt liv och är van vid att ”pumpa” upp mig vid 16-tiden för att möta publiken, för att sen varva ner. Just det här att mötas av värmen från publiken, energin det ger, den har jag saknat enormt mycket, säger Lasse och tittar på Lisa som nickar instämmande.
– En musiker vill utöva sitt yrke och möta sin publik, så är det. Jag känner dock att jag har kommit till en plats i livet där jag inte längre stressar upp mig över att inte kunna jobba hela tiden. Jag är trygg i mig själv och jag har lärt mig att säga nej och sätta av tid för att orka med och för att hinna leva lugnt med barnen vid sidan av allt. Jag har alltid pressat mig hårt och redan innan pandemin slog till hade jag och mina nära medarbetare pratat länge om att det var dags för en viloperiod för att vi alla kände att jag närmade mig väggen igen. Så för mig var nedstängningen under pandemin även en välbehövlig paus, berättar Lisa och öppnar upp sig om att nedstängningen drabbade henne hårt på andra plan, familjeplanet inte minst då hon förlorade både sin mamma och en nära vän.
– Min mamma var väldigt sjuk i Alzheimer sedan flera år och det var redan en stor sorg. När sedan pandemin kom med besöksförbud och restriktioner gick det snabbt utför och hon gick bort samma sommar. Strax innan hade jag även mist en nära vän till mig. En artär brast och han dog plötsligt. Det slog mig oerhört hårt. Jag insjuknade i covid efter hans begravning och blev då isolerad med sorgen i flera veckor. Lisa var skör redan innan av att ha jobbat hårt under en lång tid och nu var kraschen oundviklig.
– Sorgerna ihop med att föreställningen jag jobbat så hårt för lades ner och att hela min bransch försattes i lock down på obestämd tid ledde till att jag kraschade. Det är svårt för mig att veta vad som var vad; sorg, stress, utbrändhet eller post-covidsymptom? Men klart är att det var den sammanlagda kris-belast ningen som blev övermäktig en tid och jag kunde inte själv reda ut det.
MAN MÅSTE BE OM HJÄLP
Lisa kan inte nog understryka hur viktigt det var för henne att få samordnad hjälp från flera olika håll, både att få prata men även fysisk hjälp med att ”låsa upp” kroppen.
– Jag har tvingats lära mig hur viktigt det är att be om hjälp, något jag är SÄMST på, berättar Lisa och slår ut med händerna.
– Det mentala, fysiska och själsliga sitter ihop och för mig var det ovärder ligt att få samordnad hjälp som täcker hela spektrat. Både att få prata och få hjälp att reda ut känslor men också att få hjälp med det som gick sönder i kroppen. Jag behövde hela ”kittet”, prata absolut, men kroppen var länge helt låst och en fot inflammerades, så jag behöv- de också sjukgymnastik. Det är precis detta man behöver när man är nere, tra sig och skör, hitta bred hjälp. Det borde alla få. Det är så viktigt, särskilt det där med samordning är svårt att orka hålla i när hjärnan trasslar sig av utbrändhet och all kraft går åt till att klara vardagen och barnen. Men jag vill verkligen säga det till alla som mår dåligt: det finns hjälp att få, så kräv det!
LUSTFYLLT ATT SKRIVA
För Lasse blev skrivandet en ”terapi-del” i pandemin och vi kan nog konstatera att boken inte hade blivit till om inte Lasse hade fått några till timmar på dygnet!
– Haha! Nej, så är det nog, jag har haft fullt upp mer eller mindre varje dag i många, många år nu! Men nu fick jag timmar kan man minst sagt säga.
Hela vår bransch dog så för mig var skrivandet, att få använda mig av ord, räddningen. Jag skrev boken tillsammans med journalisten Marcus Birro, det tog oss ett och ett halvt år att skriva klart den och det blev verkligen så bra!
Det är glädje för mig att få skriva, det är lustfyllt på så många sätt och jag känner tacksamhet att jag haft bokprojektet den här ”tomma” tiden, berättar Lasse och det syns tydligt på honom hur stolt han är över boken.
Och den glada titeln ”Hej Livet!” hur kom den till dig?
– Det är så jag känner, att det bara är att bejaka livet från den glada sidan och säga hej livet, varje dag! På något sätt har jag alltid i mitt liv sökt efter ljuset. Även när det varit mörker har jag tänkt att det måste finnas ljus någonstans här ändå, det är den livsinställningen jag valt att ha. Den här boken är inget bokslut. Livet pågår och jag hoppas att man läser den som en samling vykort från valda delar av ett liv som hela tiden pågår, förklarar Lasse när jag ber honom beskriva innehållet.
I boken får vi läsa om allt ifrån relationen till artistkollegor, familjen, om Svensktoppen, om sorgen när Barbro ”Lill-Babs” lämnade honom och om kärleken till livskamraten Eva, som får stor plats i boken. En annan stor kärlek i Lasses liv är Dalarna och dess natur och jag kan inte annat än ana en sorg i rösten när han berättar att de precis har sålt gården i Dalarna.
– Vi har haft gården i Dalarna i många, många år men nu har vi sålt den så jag får promenera i naturen här på hemmaplan i stället, går på Djurgården varje dag. Det är inte Dalarna, det är det inte, men det får duga, säger Lasse och ler sitt varma leende.
VARDAGSHARMONI
Att hitta harmoni och återhämtning i vardagen är en återkommande, röd tråd här i tidningen och Lisa berättar att hon jobbat på att inte behöva ”åka iväg” för att hitta lugnet utan att vila där hon är.
– Skärgården är mitt paradis och min största återhämtningsplats men nu har jag jobbat på att hitta lugnet närmare, i
vardagen, vilket jag äntligen har lyckats med. Jag har lärt mig att sitta ner vid köksbordet hemma också är återhämtning, att jag inte behöver ”ta mig” till lugnet utan att det finns här hemma också. Jag har självinsikt idag, jag har levt med mig i 50 år, jag vet vem jag är och jag har lärt mig hur jag ska leva för att må så bra som möjligt. Det betyder inte att jag kan leva upp till alla normer om hur man ”ska” leva hälsosamt, jag måste förhålla mig till hur just jag kan må så bra som möjligt just nu. Det får ibland räcka.
Lisa har varit ambassadör för 1,6 & 2,6 miljonerklubben i många år och intresset för forskning kring skillnaden mellan kvinnor och män är stort och det märks att den här frågan engagerar Lisa på djupet, hon kan inte sitta stilla när hon eldar igång!
– Min hjärtefråga är jämställdhet och jag reagerar verkligen när ojämlikheten mellan könen på riktigt går utöver kvinnors hälsa. Når vi fram till en jämställdhet blir det bättre på så många sätt, vi måste fortsätta arbeta för att skillnaderna ska minska.
