Olika slags urininkontinens

• Trängningsinkontinens innebär att man får kraftiga och täta trängningar som man inte kan hålla emot. Personer med trängningsinkontinens behöver kissa oftare än andra och det kan vara svårt att hålla sig längre stunder. Trängningarna kan komma plötsligt och vara kraftiga. Ibland är det särskilda situationer som utlöser trängningarna och i andra fall kan de komma oväntat. Vissa upplever att de inte hinner fram till toaletten i tid och att det blir okontrollerbart precis när de nästan är framme vid toaletten. Urinläckaget kan bli stort. Trängningsinkontinens kan också leda till att man behöver stiga upp flera gånger per natt och därmed få störd nattsömn. Trängningsinkontinens kallas ibland för överaktiv blåsa.
• Blandinkontinens är en blandning av trängnings- och ansträngningsinkontinens.
• Andra sjukdomar eller skador i hjärnan, ryggmärgen eller nerver kan ge urininkontinens. Exempel på sjukdomar som kan ge inkontinens är MS, Parkinsons och stroke. Denna form av urininkontinens kallas neurogen blåsrubbning.
• Läkemedel, som diuretika (urindrivande), vissa psykofarmaka och antidepressiva med antikolinerg effekt och hostmedicin med Efedrin.
• Social/psykisk inkontinens.

Hur vanligt är det?

Urininkontinens är mycket vanligt bland kvinnor. Eftersom många inte söker hjälp för sina besvär vet man inte exakt hur många det är som är drabbade, men man bedömer att det finns hundratusentals kvinnor i Sverige som har någon form av urininkontinens. Många skäms över sina besvär och tror sig – helt felaktigt – vara ensamma om problemen. Även många män har besvär med ofrivilligt urinläckage.

Orsaker

Trängningsinkontinens kan ha en rad orsaker, exempelvis bakterieinfektion eller östrogenbrist. Men i de flesta fall vet man inte orsaken till besvären.

Ansträngningsinkontinens beror på att trycket inne i blåsan ökar vid ansträngningen och att slutarmuskeln runt urinröret inte klarar att hålla emot. Urin pressas därför ut ur blåsan och ner i urinröret. Besvären kommer ofta efter graviditet och förlossning då vävnaderna i underlivet påverkas. Dels påverkar hormonerna muskler och andra vävnader i underlivet, dels kan själva förlossningen ge lokala skador. De flesta skador på muskler och bindväv läker efter en tid, men vissa kan bli bestående och leda till urininkontinens.

Neurogen blåsrubbning orsakas av någon form av sjukdom eller skada, exempelvis demenssjukdom, MS eller Parkinson. Skadan/sjukdomen är lokaliserad till hjärnan eller ryggmärgen. Skador kan även utgå från nerver som leder till blåsan.

Vilka besvär kan finnas samtidigt som urininkontinens?

Det kan uppstå andra problem med urineringen. Man kan exempelvis behöva gå på toaletten oftare än normalt, ha en tendens till inflammation i urinblåsan eller svårigheter med att tömma den. Dessa tillstånd kräver en läkarundersökning och eventuell behandling.

Kan man själv göra något?

Du kan själv, genom enkla åtgärder, lindra dina besvär. För att förebygga läckage är det mycket bra att träna upp bäckenbottens muskulatur.

Först och främst är det viktigt att bli medveten om muskulaturens existens och funktion. Man kan börja med att växelvis knipa och slappna av i musklerna. Ett tips är att försöka knipa när man kissar, och stoppa strålen ett kort ögonblick. 

Räkna långsamt till tio medan du kniper ihop allt mer. Räkna till tio en gång till medan du slappnar av. Repetera detta tio gånger och gör det tio gånger om dagen medan du tittar på TV, sitter på bussen och så vidare. Träning, träning och åter träning livet igenom håller bäckenbottens muskler i form.

Vid trängnings- och ansträngningsinkontinens är blåsträning viktigt för att minska besvären. Kissa bara när du absolut behöver. Om du kissar ofta ”för säkerhets skull” kan det bli ännu svårare att hålla sig.

Annat att tänka på:

Drick inte överdrivet mycket. Om du dricker alltför mycket behöver du givetvis också kissa mer. Drick normalt med vätska, ungefär 1,5-2 liter per dag.

Övervikt och rökning kan förvärra besvären.

Behandling

Många skäms över sina problem och drar sig därför för att söka vård. Men det finns hjälp att få, och både sköterskor och läkare är vana att möta patienter med inkontinensbesvär.

Problem med att hålla urinen kan komma när som helst under livet, och efter övergångsåldern är det ett ökande problem, som följd av minskad produktion av könshormonet östrogen. Därför upplever många kvinnor som får östrogenersättning att läckaget minskar. Östrogen kan ges som tabletter, som ett plåster på huden eller mer lokalt (stolpiller eller vaginalkräm). Vid trängningsinkontinens finns även andra läkemedel som kan lindra besvären, såsom antikolinergika (Detrusitol, Ditropan) och antidiuretiskt hormon (Desmopressin). Ansträngningsinkontinens kan behandlas med läkemedlet Yentreve (duloxetinhydroklorid). Har du trängningsinkontinens kan dessutom besvären lindras genom att stimulera nerverna som går till blåsan med hjälp av elektriska impulser (elektrostimulering).

Vid svåra besvär av ansträngningsinkontinens kan operation komma ifråga. Olika metoder finns men syftet är att skapa ett stöd under urinröret.

Som komplement till behandlingen kan du få olika hjälpmedel, exempelvis inkontinensskydd som samlar upp urinen eller en liten plugg som stoppar läckaget i urinröret. I vissa fall kan en kateter användas, d.v.s. ett litet rör som förs in i urinröret till blåsan. I många landsting är hjälpmedlen kostnadsfria. Din läkare eller sjuksköterska kan ge dig mer information.

Författare: Staffan Pålsson, leg. läkare
Uppdaterad: Mats Halldin, läkare och medicinsk chef, Netdoktor.se

Inlägget Urininkontinens hos kvinnor dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.

Besvären kan uppstå när som helst i livet, och bero av allt från infektioner till komplikationer efter prostatakirurgi. Blåssten, diabetes och övervikt är andra exempel på bakomliggande orsaker.

Urininkontinens är egentligen inte i sig en sjukdom utan ett symtom på att det föreligger ett problem i mannens urinvägar. Urininkontinens uppkommer när muskeln (sfinktern) som håller blåsöppningen stängd inte är tillräckligt stark. Detta kan ses om slutmuskeln är för svag, om blåsmusklerna drar ihop sig för starkt eller om blåsan är överfull.

Hos män är inkontinens utan föregående kirurgi nästan alltid av trängningstyp, dvs. blåskontraktioner som inte kan styras driver ut urinen.

Mer ovanliga orsaker till manlig inkontinens är kvarstående nattlig enures från barn/ungdomstiden och slutmuskelskador efter bäckenfrakturer eller prostata/uretrakirurgi. Vid slutmuskelskador är patienten totalinkontinent i stående eller har symtom som liknar kvinnlig ansträngningsinkontinens.

Symtom och orsaker

De olika typer av urininkontinens som finns kan huvudsakligen delas upp i:

Trängningsinkontinens

Läckaget föregås av en intensiv trängning, som kan ske även vid små urinmängder, och omöjliggör att man hinner till toaletten i tid. Trängningar kan dock uppkomma av en mängd olika orsaker, så som; urinvägsinfektion, förstoppning, prostatit, Parkinson, stroke, njursten, prostataförstoring och prostatacancer.

Ansträngningsinkontinens

Läckage vid exempelvis nysning, hosta, skratt, lyft. Denna form kan uppkomma efter kirurgi av förstorad prostata eller strålbehandling mot prostatacancer alt bortopererande av prostatakörteln.

Överfyllnadsinkontinens

Denna form av inkontinens äger rum när blåsan misslyckas med att tömmas helt, på grund av stopp eller svaga blåsmuskelsammandragningar. Stopp orsakas vanligen av prostataförstoring eller försnävning av urinröret på grund av ärrbildning. Andra orsaker kan vara medicinering med exempelvis antihistaminer och nervskador sekundärt till diabetes och multipel skleros.

Total inkontinens

Innebär kontinuerligt läckage av urin på grund av förlorad slutmuskelfunktion. Kan ses efter kirurgi eller trauma.

Det finns inga bestämmelser för hur mycket urin man ska läcka för att det ska klassas som inkontinens. Istället är det din personliga uppfattning om hur besvärligt du tycker att det är, som ligger till grund vid val av behandling och hjälpmedel.

Utredning

I regel bör alla män med inkontinens, som bedöms vara operabla för ett ev. avflödeshinder, remitteras till en urolog. Läkaren kommer fråga om tidigare urinvägssjukdomar, tidigare operationer, trauma och neurologiska sjukdomar. Om prostata bedöms vara en möjlig orsak kommer symtomen registreras med symtomscore. Utöver det görs en undersökning, inkluderande penis, prostata och nervsystemet samt rutinprover inklusive urinprov och urinodling tas.

Du kan också bli ombedd att föra dagbok över toalettbesök för att läkaren skall få en uppfattning om frekvens och volym på blåstömningarna. Man kan även med hjälp av ultraljud mäta om det finns urin i blåsan som ej töms i samband med blåstömning. För att få klarhet i vilken typ av urininkontinens det är fråga om kan man ibland vara tvungen att göra ytterligare s.k. urodynamiska test, för att kunna skilja inkontinens sekundärt till försnävning av urinröret alternativt blåsmuskel/nervskada. Man kan även behöva göra en cystoskopi, vilket innebär att ett smalt instrument förs in i urinröret och möjliggör inspektion av urinblåsan inifrån.

Behandling

Behandlingen kommer variera beroende på vilken typ av inkontinens och hur uttalad den är. Oftast börjar man alltid med vissa livsstilsförändringar, så som reducering av vätskeintag, elimination av koffein och kolsyre innehållande drycker. Många gånger har patienterna själva redan tillämpat detta för att få sova lite bättre på natten. Man kan också få öva blåsan på att tömma sig med jämna intervall, även kallat ”blåsträning”.

Vid trängningsinkontinens börjar man vanligtvis behandla med någon form av antikolinergika (Detrusitol,Vesicare, Emselex) men effekten kan vara otillräcklig eller biverkningar (framförallt muntorrhet) otolerabla.

Vid trängningsinkontinens utan känd orsak brukar även där antikolinergika och blåsträning vara förstahandspreparat. Vid utebliven effekt kan man se goda resultat av nervstimulering, då en elektrod läggs in genom bäckenbenet och stimulerar nerverna involverade i styrningen av blåsfunktionen. Vid otillräcklig effekt på svåra symtom kan operation med inopererande av tarm i urinvägarna leda till symtomlindring.

Vid trängningsinkontinens sekundärt till prostataförstoring med avflödeshinder har farmaka otillräcklig effekt och hyvling av prostata (s.k. TURP), mikrovågsbehandling eller prostatacancerbehandling behövs. Detta är även behandlingen för överfyllnadsinkontinens.

Vid ansträngningsinkontinens, som vanligtvis uppkommit efter prostatakirurgi, finns det huvudsakligen tre olika behandlingsmetoder. En är en form av konstgjord slutmuskel som är gjord av silikon och placeras runt urinröret och kan ”blåsas upp” och tömmas och därmed möjliggöra blåstömning. En annan behandling är att spruta in ”utfyllnadsmaterial” runt urinröret och därmed bygga upp en extra tjocklek i urinrörsväggen. En annan metod är en ”slyngplastik”, då en slynga placeras under urinröret och ger extra stöd.

Även vid total inkontinens sekundärt till slutmuskelskada kan det vara möjligt att operera in en konstgjord slutmuskel.

Författare: Josefine Rössberger, läkare, Sahlgrenska Universitetssjukhuset

Inlägget Manlig urininkontinens dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.

Daglig användning av tandborste och tandtråd (eller tandsticka) utgör grunden till friska tänder. Fluor i tandkräm stärker emaljen och skyddar mot karies – hål i tänderna. Rengörs tänderna varje dag minskar risken för både karies och tandlossning.

Att sköta om tänderna är lätt och kräver bara tandborste, tandtråd eller tandsticka och rätt teknik. I grunden orsakas problem med tänder av bakteriebeläggningar som sätter sig på tänderna och i tandköttsfickorna.

Alla människor har naturligt bakterier i saliven och vissa typer av bakterier är harmlösa eller skyddar tänder och mun. Andra är skadliga och leder till karies eller tandlossning.

Bakterier och socker leder till karies

Karies orsakas av en särskild typ av bakterier som gör att syra bildas i munnen, syran fräter på tanden som då skadas – ett hål i tanden bildas. Kariesbakterierna använder socker som näring så mat som innehåller mycket socker kan bidra till att bakterierna överlever och fortsätter att bryta ned tänderna.

För att undvika karies krävs bra rengöring av tänderna, goda kostvanor och Fluortillskott genom tandkräm eller Fluortabletter eller Fluorsköljning. Fluoren hjälper till att stärka tandsubstansen och förebygger på så sätt karies.

Tandlossning börjar med tandköttsinflammation

Tandlossning, eller parodontit, är en sjukdom som uppkommer när beläggningar med bakterier bildas i tandköttsfickorna. Runt varje tands rot finns tandköttsfickor med fibrer som fäster tanden i käkbenet, dessa fibrer bryts ned vid tandlossning och följden blir att tanden blir lös.

Det första stadiet i tandlossning är tandköttsinflammation, gingivit. Tecken på tandköttsinflammation är att tandköttet är ömt och blöder lätt. Orsaken är att bakterier skapat inflammation i vävnaden runt tandens rot.

Rengöring hjälper mot tandlossning

Bästa sättet att undvika tandlossning och karies är att ha goda vanor. Att borsta tänderna noga och då framförallt vid tandköttskanten minskar risken för både karies och tandlossning.

För att få riktigt rent behöver man även rengöra mellan tänderna dagligen – med tandsticka eller tandtråd – för att gnugga bort bakterierna från tänder och tandkött ordentligt.

Om beläggningarna inte tas bort bildas tandsten runt tänderna vid tandköttsfickorna. Tandsten är förkalkade, hårt fastsittande bakteriebeläggningar som måste tas bort hos tandläkare eller tandhygienist.

Munhygien och regelbundna kontroller viktigt

Det är viktigt att använda en mjuk tandborste och en skonsam teknik för att undvika att få tandborstskador på tänderna. Ett tips är att skölja tandborsten i varmt vatten före användning och att använda fluortandkräm utan slipmedel i.

Naturligtvis är regelbundna kontroller hos tandläkare och tandhygienist viktiga. Genom röntgenbilder och undersökning av tänder och tandkött varje år får man en bild av hur tänderna mår och samtidigt få tips och råd om tandskötsel.

Tandhygienisten tar bort beläggningar och tandsten från tänder och i tandköttfickor där du själv inte kommit åt att rengöra. Hygienisten visar var beläggningarna sitter och ger råd om hur du bäst sköter dina tänder.

Författare: Amanda Waltenberg, tandläkare och journalist
Uppdaterad: Mats Halldin, läkare och medicinsk chef, Netdoktor.se

Inlägget God munhygien skyddar mot karies dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.

Alzheimers sjukdom är den vanligaste och mest kända demenssjukdomen. Mellan 50 och 70 procent av alla människor med demens lider av Alzheimers sjukdom. Sjukdomen har fått sitt namn efter den tyske läkaren Alois Alzheimer som först beskrev sjukdomen år 1906.

Vid sjukdomen drabbas hjärnans nervceller, speciellt de som finns i tinningloberna och hjässloberna. Nervcellernas utskott tillbakabildas och på så sätt bryts kontakten med andra nervceller. Senare dör nervcellerna helt och hållet.

Varför får man Alzheimers sjukdom?

Ingen vet exakt varför man drabbas av Alzheimers sjukdom. Troligen bidrar flera faktorer. Den viktigaste är åldern, ju äldre man är desto större risk. I en del fall bidrar också ärftliga faktorer, men att en person i släkten drabbats av Alzheimers sjukdom innebär inte någon påtagligt ökad risk för övriga i familjen.

Hur yttrar sig Alzheimers sjukdom?

För det mesta utvecklar sig sjukdomen långsamt och smygande. Den visar sig först i form av dåligt minne, främst närminnet försämras mycket. Till en början kan minnesbesvär, koncentrationssvårigheter och förlust av intellektuella förmågor vara så pass subtila att de inte märks, vare sig av den som är personligen berörd eller av dennes vänner och anhöriga. Emellertid blir symptomen mer märkbara när sjukdomen utvecklas och börjar störa rutinarbete och sociala aktiviteter. Praktiska svårigheter vid dagliga uppgifter, som exempelvis påklädning och personlig hygien, blir gradvis så svåra att personen så småningom blir helt beroende av andra.

Alzheimers sjukdom är inte smittsam. Det är en sjukdom med dödlig utgång inom en 10-års period från sjukdomsdebuten och orsakar en generell försämring av hälsan. Den vanligaste dödsorsaken är lunginflammation, eftersom sjukdomens utveckling leder till viktminskning och till att immunförsvaret försämras.

Ofta brukar man beskriva hur sjukdomen utvecklar sig genom att dela in den i mild (stadium 1), medelsvår (stadium 2) och svår (stadium 3) Alzheimers sjukdom. Hur länge man befinner sig i varje stadium varierar, men vanligen varar varje stadium ungefär två till tre år. Här följer nu en kort beskrivning av de tre stadierna. Det är viktigt att komma ihåg att alla drabbade inte är lika, olika symptom kan märkas olika mycket hos olika individer.

Första stadiet

Minnet påverkas, den drabbade glömmer mer än vanligt och glömskan tilltar. Problemen förvärras ytterligare av att man får det svårare med uppmärksamheten. En kombination av dessa två problem kan leda till svårigheter att utföra handlingar i flera steg, och även med att följa tråden i en konversation. Den drabbade börjar också uppvisa språkstörningar, får ibland svårt att finna ord och börjar därför använda ett enklare språk med kortare meningar. Ofta drabbas man av trötthet, initiativlöshet och koncentrationssvårigheter.

Besvären leder ofta till att man börjar förenkla och kompensera för det man glömmer. Man skriver lappar och ändrar vanor, det är också vanligt att isolera sig och ibland bli deprimerad. Besvären kan leda till att man drabbas av ångest, oro och misstänksamhet.

Ovanstående problem kan vara mer eller mindre märkbara, beroende på ett antal faktorer som arbete, familj, livsstil och personlighet. Detta skede kan vara mycket stressande för den drabbade eftersom han eller hon är fullt medveten om vad som händer.

Andra stadiet

Då sjukdomen fortskrider försämras minnet allt mer, men de allra tidigaste minnena förblir ofta oskadade in i det längsta. Minnesförlusten kan till exempel få den drabbade att tro att släkt och vänner inte har hälsat på på länge när de i verkligheten just har tagit avsked.

Det blir svårare att uttolka stimuli (beröring, smak, syn och hörsel). Detta påverkar vardagslivet i form av till exempel nedsatt aptit och ibland syn- och hörselhallucinationer. Sömnlöshet kan bli ett problem när skillnaden mellan natt och dag förlorar sin mening. Den drabbade tenderar att sova mera under dagen, men mindre på natten. Uppfattningen av tid och rum är påverkad.

Dagliga sysslor som tvättning och påklädning blir allt svårare att utföra ensam på grund av minnesförlust, förvirring och svårigheter att handskas med saker. Rörelserna blir ständigt mindre precisa och mer okoordinerade. Den drabbade blir mer ostadig på fötterna och kan råka ut för olyckor.

Språkproblemen blir mera tydliga. Såväl svårigheter att förstå tal som svårigheter att läsa och skriva tillstöter.

Tredje stadiet

I det tredje stadiet är demensen mycket uttalad. Den drabbade förlorar förmågan att förstå och använda språket och kan ibland repetera slutet av meningar utan att förstå vad orden betyder. Inkontinensen blir total och förmågorna att gå, sitta, le och svälja försvinner.

Risken att få lunginflammation och risken att få liggsår om den drabbade inte vänds regelbundet ökar. Den drabbade blir också stel, tappar reflexerna och kan bli upprörd och irriterad. Konstant tillsyn är nödvändig i det här stadiet. Trots de svåra symptomen kan den drabbade fortfarande reagera positivt vid beröring och ljudet av bekanta röster.

Hur ställer läkaren diagnosen?

Det finns inget speciellt test för att avgöra om en person har Alzheimers sjukdom eller inte. Sjukdomen diagnostiseras genom att utesluta att annan sjukdom givit upphov till symptomen. Exempel på andra tillstånd som, åtminstone inledningsvis, kan ge symptom som liknar de vid Alzheimers sjukdom är: vitaminbrist (speciellt B-12), ämnesomsättningssjukdomar, depression, infektioner och vätskebrist. Andra former av demens, till exempel sådan som beror på upprepade små hjärninfarkter, kan också likna Alzheimers sjukdom.

Den viktigaste delen i utredningen är att den drabbade och helst också någon närstående får berätta om besvären, hur de började, hur de utvecklats och hur de ter sig.

Vid utredningen tas också blodprover, bland annat för att kontrollera vitaminhalt, ämnesomsättning, vätskebalans och kroppssalter, speciellt kalcium. Man gör också en datortomografi av hjärnan, oftast ett EEG och ibland också en magnetkameraundersökning av hjärnan. Utöver dessa laboratorie- och röntgenundersökningar görs också någon form av minnestest.

De flesta sjukdomar som kan ge liknande symptom kan behandlas med bra resultat. Därför är det viktigt att genomgå undersökningar för att se vilken sjukdom det är man har drabbats av.

Hur behandlas Alzheimers sjukdom?

Hittills finns det ingen förebyggande eller botande behandling av Alzheimers sjukdom. Det har visat sig att patienter som lider av Alzheimers sjukdom har sänkta nivåer av acetylkolin, en så kallad neurotransmittor, som används för att reglera de elektriska impulserna som gör att nervceller kan kommunicera med varandra. På senare tid har det kommit mediciner som kan hindra att acetylkolinet bryts ner och på så sätt öka mängden acetylkolin i hjärnan. Dessa mediciner kan inte bota sjukdomen men kan ge en viss förbättring och ett något långsammare sjukdomsförlopp. Medicinerna används vid mild eller måttligt svår sjukdom. Exempel på sådana mediciner är Aricept, Reminyl och Exelon. Vid svår och måttligt svår sjukdom kan Ebixa användas, som har en annan verkningsmekanism än de övriga preparaten. Om patienten ej tål ett av dessa preparat kan man pröva att byta preparat för att se om det fungerar bättre.

Utöver dessa läkemedel finns ett antal mediciner som kan minska vissa symptom som till exempel upprördhet, ångest, depression, hallucinationer, förvirring och sömnlöshet. Effekten av medicinerna är inte alltid fullständig och dessutom kan medicinerna ha biverkningar. Det är i allmänhet bra att undvika medicinering som inte absolut nödvändig.

Författare: Torbjörn Kullenberg, bitr. överläkare, specialist i neurologi
Granskad av: Johan Lökk, docent, överläkare Geriatriska Kliniken, Karolinska Universitetssjukhuset, Huddinge

Inlägget Alzheimers sjukdom dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.

Bröstet består av körtelvävnad, omsluten av fett, och bindvävnad. Körtlarna är uppbyggda av en inre del som kan producera mjölk, och som sedan går över i små körtelgångar. Körtelgångarna samlar sig i större gångar som mynnar ut i bröstvårtan. Bröstcancer uppstår nästan alltid i körtelgångarna och i den inre, mjölkproducerande delen. Det gemensamma namnet för cancer i dessa delar av bröstet är carcinom.

Orsaker

Exakta orsaken till varför bröstcancer uppstår är inte känd. Förmodligen samspelar flera olika faktorer, som gener, hormoner, livsstil (bl.a. övervikt) och miljö. Östrogen spelar en viktig roll och risken att drabbas ökar ju äldre man blir. Risken är också större för kvinnor som får sin första menstruation tidigt och för de kvinnor där klimakteriet kommer sent i livet. Graviditeter verkar ha en skyddande effekt, och för kvinnor som fått barn tidigt eller har fött många barn är riskerna att drabbas av bröstcancer lägre.

Vilka olika typer av bröstcancer finns det?

Bröstcancer kan delas upp i flera typer. De två vanligaste är:

• Duktalt carcinom är den vanligaste formen av bröstcancer. Den utgår från det lager av celler som klär insidan av körtelgången.
• Lobulärt carcinom är den näst vanligaste typen. Den utgår från den mjölkproducerande delen av körteln.

Utöver dessa två finns det andra, mer ovanliga, former. Cancertypen är, tillsammans med grad av insjuknande, avgörande för prognosen och överlevnaden. De har också stor betydelse för eventuellt val av kirurgisk behandling.

En annan typ av bröstcancer är sarkom, som uppstår i bröstets stödjevävnad. Även bland sarkomen finns flera undergrupper, med olika typer av tillväxtsätt och prognos. Sarkom utgör en procent av bröstcancerfallen; resten utgörs av carcinomen.

Hur utvecklar sig bröstcancer?

Cancern kan länge vara begränsad till körtelvävnaden, i en inkapslad form. Förr eller senare, kanske först efter flera år, kommer den dock att sprida sig utanför körtelvävnaden, till den omkringliggande stödjevävnaden i bröstet, och därmed bli en invasiv cancer.

När detta sker finns det risk att cancern sprider sig till de närmast liggande lymfkörtlarna, de i armhålan, och sedan vidare genom blodbanorna till övriga delar av kroppen. Det kan medföra att det bildas dottersvulster i olika organ, så kallade fjärrmetastaser.

Sarkom sprider sig däremot genom blodbanan till kroppens andra organ, där de bildar fjärrmetastaser.

Hur vanligt är bröstcancer?

Bröstcancer är den vanligaste kvinnliga cancerformen, och står för nästan en tredjedel av det totala antalet cancerfall hos kvinnor. En kvinna av tio drabbas av bröstcancer under sin livstid. I Sverige upptäcks 6 500 nya fall årligen. Bröstcancer finns i alla åldersgrupper, men drabbar framför allt äldre. Omkring två tredjedelar av dem som drabbas är över 60 år. Även män kan få bröstcancer, men det är mycket ovanligt.

Är bröstcancer farligt?

Bröstcancer är en allvarlig kvinnosjukdom. Utan behandling är risken stor att det utvecklas fjärrmetastaser, som kan leda till döden. De allra flesta som får bröstcancer blir dock helt friska eller får behandling som gör att sjukdomen hålls i schack under lång tid. Varje år avlider 1500 kvinnor av bröstcancer i Sverige.

Ju tidigare man upptäcker bröstcancern, desto bättre är prognosen. Om cancercellerna inte har spridits till lymfkörtlarna i armhålan, är sannolikheten 75 % att man fortfarande lever efter tio år.

Undersökningar

Om läkaren misstänker bröstcancer görs först en undersökning där läkaren känner igenom brösten och lymfkörtlarna. Därefter görs ofta en bröströntgen (mammografi). Man brukar dessutom ta cellprov (direkt, med nål) från den misstänkta cancertumören. Ibland tas dock tumörprovet först efter att man avlägsnat tumören. Därefter kan man avgöra om cellerna är av godartat eller elakartat slag.

Mammografi

Socialstyrelsen rekommenderar mammografi för kvinnor mellan 40 och 75 år. Tidigare var den nedre åldersgränsen 50 år, med den nuvarande 40-årsgränsen vill man se om det går att fånga upp fler tidiga förändringar. Socialstyrelsen rekommenderar Sveriges landsting att kalla kvinnor med 18 månaders intervall om de är yngre än 55 år och med två års intervall om de är över 55 år.

Det har diskuterats om nyttan och eventuella risker med mammografi. Med mammografi går det att upptäcka en tumör tidigare jämfört med andra metoder. Samtidigt är inte metoden helt hundraprocentig när det gäller att upptäcka cellförändringar. Det finns även en minimal risk med strålning som dock har minimeras i takt med dagens tekniska utveckling av mammografiutrustning. Socialstyrelsen rekommendationer till landstingen kvarstår därför tills vidare.

Behandlingar

I första hand behandlas bröstcancer med kirurgi, då den del av bröstet som innehåller tumören opereras bort. Denna, bröstbevarande, kirurgi innebär således att den del av bröstet som inte är drabbat behålls. Dessutom opereras vissa lymfkörtlar i armhålan bort. Är tumören större kan dock hela bröstet behöva tas bort. Operationen kan därefter kompletteras med strålbehandling. Man strålbehandlar då bröstet runt operationsområdet, för att eliminera eventuellt kvarvarande cancerceller.

Vissa bröstcancertumörer är östrogenberoende. Ett sätt att behandla dessa tumörer är att minska östrogennivåerna med läkemedel som antiöstrogenet Tamoxifen eller Arimidex, Aromasin och Femar (s.k. aromatashämmare). Med hjälp av vävnadsprover kan läkarna avgöra om cancertumören är hormonberoende eller inte.

Även cytostatika används ibland för behandling av bröstcancer, både före och efter operation.

Bröstprotes

Alla kvinnor som genomgår bröstoperation har rätt att få en bröstprotes eller genomgå bröstrekonstruktion (plastikkirurgi).

Att få ett cancerbesked

Att få besked om att man har cancer innebär en chock för många, även om reaktionen kan variera stort mellan individer. Det är helt naturligt att bli ledsen, orolig, vilsen och trött. En del tycker det är bra att få diskutera med sina anhöriga, andra tycker det är påfrestande att berätta. Tveka dock inte att diskutera läkare och annan vårdpersonal och ställ alla frågor du vill få svar på. Vissa tycker det känns bra att få träffa andra i samma situation. Då kan du exempelvis ta kontakt med BRO – Bröstcancerföreningarnas Riksorganisation.

Författare: Mogens Blichert-Toft, överläkare, professor
Granskad av: Mats Halldin, läkare och medicinsk chef, Netdoktor.se
Uppdaterad: Stina Nordqvist, redaktör Netdoktor

Inlägget Bröstcancer dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.

• Typ 1 diabetes, tidigare kallad insulinkrävande diabetes (ungdomsdiabetes).
• Typ 2 diabetes, tidigare kallad icke-insulinkrävande diabetes (åldersdiabetes).

Därutöver finns andra former av diabetes, som kallas:

• Graviditetsdiabetes, som uppstår under graviditeten och som oftast försvinner efter förlossningen.
• Sekundär diabetes, vilket betyder att den orsakas av en annan sjukdom. Den kan uppstå efter en inflammation i bukspottkörteln och i samband med vissa medicinska behandlingar.

Varför får man diabetes?

Blodets halt av sockerformen glukos (druvsocker) stiger om kroppen saknar hormonet insulin (typ 1 diabetes) eller om kroppen har ett större insulinbehov än vad bukspottkörteln klarar att producera (typ 2 diabetes). Kroppens mottaglighet för insulin kan även vara nedsatt vid typ 2 diabetes, så att det tillgängliga insulinet inte kan tas upp av vävnaderna.

Graviditetsdiabetes liknar typ 2 diabetes, men försvinner när graviditeten är avslutad. De sekundära diabetesformerna liknar till viss del också typ 2 diabetes.

Hur känns diabetes?

När blodsockret stiger tillräckligt högt kommer flera klassiska symtom att uppträda, som primärt orsakas av att sockret utsöndras i urinen, när blodsockernivån är tillräckligt hög.

Dessa symtom är:

• Törst
• Stora urinmängder
• Trötthet
• Nedsatt aptit och viktminskning
• Klåda
• Infektioner

Dessa symtom ses hos både typ 1 och typ 2 diabetes. Typ 1 diabetespatienterna utvecklar dock dessa symtom över en mycket kortare period än typ 2 diabetikerna (veckor respektive år).

Vilka varningssignaler finns?

Har man utvecklat några av de ovanstående symtomen, bör man låta en läkare utreda om man har diabetes.

Båda diabetesformerna är allvarliga. Dock är det bara cirka var tionde nyupptäckt typ 1 diabetespatient som har diabetes inom familjen jämfört med upp till 40 procent hos nyupptäckta typ 2 diabetespatienter.

Typ 2 diabetes ses oftast men inte alltid hos personer som:

• Har diabetes i familjen
• Tidigare har haft diabetes under graviditet
• Är överviktiga
• Har för högt blodtryck
• Har åderförkalkning
• Har för hög halt fetter i blodet (kolesterol och triglycerider)
• Har domningar i fötterna.

Hur ställer läkaren diagnos?

Diagnosen ställs genom att mäta blodsockret (glukoskoncentrationen). Det normala blodsockret (plasmaglukos) ligger mellan 3,5 och 7 mmol/L.

Ett slumpmässigt mätt blodsocker som ligger på över 11 mmol/L tyder på diabetes. Annars ställs diagnosen utifrån blodsockret efter fasta, och om detta är över 7 mmol/L efter två mätningar har du diabetes.

Blodsockret kan också mätas två timmar efter ett sockerbelastningstest. Ett värde på över 11 mmol/L betyder diabetes, ett under 7,8 mmol/L är normalt. Har man ett värde som ligger mellan dessa, har man ett tillstånd som kallas nedsatt glukostolerans.

Framtidsutsikter

Diabetes är en allvarlig och kronisk sjukdom. Vid båda diabetessjukdomarna (typ 1 och typ 2) utvecklas oftast så småningom följdsjukdomar. Dessa kan vara:

• Ögonsjukdom som kan leda till blindhet.
• Nervskador som kan leda till domningar och fotsår.
• Njursjukdomar som kan leda till njursvikt.
• Åderförkalkning i hjärta och blodkärl som kan leda till kärlkramp, hjärtinfarkt och stroke.

De sendiabetiska komplikationerna kommer först efter många år. Hos typ 2-diabetiker kan dock dessa sjukdomar uppstå fortare och finns i många fall redan vid diagnostillfället, beroende på att man kan ha gått länge med långsamt stigande blodsocker utan att ha haft symtom.

Den viktigaste delen av behandlingen är en god diabeteskontroll, det vill säga att blodsockret bör hållas så nära den normala nivån som möjligt. Minst lika viktigt är också att hålla blodtryck, njurpåverkan och blodfetter under kontroll.

Man vet genom stora undersökningar, att en god diabeteskontroll helt kan förhindra eller i hög grad minska risken att utveckla sendiabetiska komplikationer.

Plötsliga komplikationer

Plötsliga komplikationer som kan uppkomma är lågt blodsocker,” insulinkänning” som orsaks av behandlingen eller syraförgiftning (ketoacidos), vilket är ett livshotande tillstånd som orsakas av insulinbrist.

Hur behandlas diabetes?

Diabetes behandlas med:

• Diabeteskost
• Motion
• Medicin (insulin eller tabletter)

Den medicinska behandlingen kan satsa på att antingen:

• Öka insulinmängden i blodet (tabletter och insulin)
• Minska produktionen av glukos och förbättra upptaget av insulin i kroppen (tabletter).
• Fördröja upptagning av glukos från tarmen (tabletter).
• De flesta typ-2-diabetiker får förr eller senare 2-3, eller flera olika sorters mediciner med olika verkan, på lång sikt också ofta tillägg av insulin.

Egenvård

Diabetesbehandlingen bygger till stor del på begreppet egenvård. Detta begrepp syftar på patientens förmåga att behandla sig själv. Detta kan enbart uppnås genom intresse, undervisning och erfarenhet.

I ”Diabetesskolan” får man undervisning om diabetes och dess behandling samt hur man förebygger komplikationer.

Noggrann undervisning om insulinbehandling är viktig för dem som ska ta insulin dagligen.

Ett viktigt led i behandlingen är diabetesdagboken, som används till att skriva ner uppmätta glukoshalter. Dessutom fungerar dagboken som en länk till personalen i diabetesteamet.

Ett team kan bestå av diabetesläkare (endokrinolog), distriktsläkare, diabetessjuksköterska, dietist, fotterapeut, ögonläkare, ögonsjuksköterska, kärlkirurg och kurator.

Efter behov går patienten på kontroll hos diabetesläkaren eller hos distriktsläkaren för att kontrollera blodsockernivå och eventuell utveckling av sendiabetes-komplikationer. Okomplicerade diabetesfall sköts via primärvården.

Blodsockerapparaten är mycket viktig för diabetikern. Den gör det möjligt för patienten att själv mäta blodsockernivån och på så sätt styra behandlingen.

Behandlingskontroll av diabetes och upptäckt av komplikationer

De flesta diabetespatienter kontrolleras på vårdcentralen eller på speciella diabetesmottagningar. Vid mer komplicerade fall (kraftigt svängande blodsocker med upprepade insulinkänningar eller försämrad effekt av mediciner och så vidare) kan man behöva bli inlagd ett par dagar för justering av medicineringen.

Anledning till kontroller är dels att man vill försäkra sig om att behandlingen fungerar som den ska, dels att man vill undersöka om försämring har skett med tanke på senkomplikationer. Rutinkontrollerna görs ungefär var 3:e-6:e månad eller efter individuellt behov. Man kontrollerar då:

• Blodglukos (patienten tar med sin dagbok där de fört in blodsockervärdena)
• Sockerhemoglobin (ett blodprov visar hur högt blodsockret har legat de senaste månaderna, ”långtidssocker”)
• Eventuella diabeteskomplikationer: man tar urinprov och kontrollerar blodtryck
• Kostvanor och rökvanor
• Blodtryck
• Blodfetter
• Fötter
• Vikt

Prov och undersökningar efter individuella behov. Dessutom undersöks ögonen (ögonbottnarna) av ögonläkare vart eller vartannat år.

Författare: Åke Sjöholm, professor och överläkare, Södersjukhuset, Stockholm

Länkar till relaterat material

Länkarna leder till Netdoktor.se

• Webb-tv om hjärt- och kärlsjukdom
• Sockersött
• Högt blodtryck
• Ät dig ner i vikt
• Hjärtinfarkt

Inlägget Diabetes dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.

När vi sover går vi igenom fyra olika stadier: insomningsstadiet, lätt sömn, djup sömn och drömsömn (även kallad REM, Rapid Eye Movement).

En vuxen person behöver cirka sex till nio timmars sömn per natt medan barn (speciellt småbarn och spädbarn) behöver mer sömn.

Sömnbehovet är individuellt och kan skifta beroende på sömnkvalitet. Om vi till exempel har sovit för lite eller för ytligt en natt kan kroppen ta igen det nästa natt genom djupare och mer ”effektiv” sömn. Utan att vi nödvändigtvis behöver sova fler timmar.

Sömnproblem

Var tredje person i Sverige har sömnproblem då och då och undersökningar har visat att det främst är kvinnor som har svårt att sova.

Stress (både positiv och negativ) är en vanlig anledning till sömnproblem. När kroppen går på högvarv är vi inställda på vakenhet och aktivitet, då är det inte konstigt att det blir svårare att sova.

Det är ingen fara om stressen är kortvarig eftersom kroppen klarar en kortare period av mindre sömn. Men pågår stressen under längre tid, utan att du får en chans att återhämta dig, gäller det att se upp. Då behöver du se över din livsstil och göra förändringar för att få en lugnare tillvaro.

Råd och tips vid tillfälliga sömnbesvär

• Ha mörkt och svalt i sovrummet.
• Ät och drick inte för nära inpå sänggåendet (se speciellt upp med alkohol som försämrar sömnkvaliteten och koffeininnehållande dryck som till exempel kaffe som höjer vakenheten).
• Försök att varva ner och slappna av i god tid innan du går och lägger dig, ta gärna en lugnande promenad.
• Sträva efter regelbundna vanor, ät vid samma tidpunkter (tre måltider och 1-2 mellanmål dagligen) och sov mellan samma tidpunkter. För att skapa en rutin kan det hjälpa att börja gå upp vid samma tid varje morgon, oavsett hur mycket du sovit under natten.
• Melatonin är ett ämne i kroppen som påverkar sömn och vakenhet. Dagsljus styr regleringen av melatonin, därför kan det vara bra (både för sömn och vakenhet) att vistas minst en halvtimme utomhus mitt på dagen.
• Använd sängen till att sova i – inte till att arbeta i, äta i med mera.
• Ofta kan oro inför morgondagen och framtiden i övrigt skapa sömnproblem. Om du känner lindrig oro kan det hjälpa att skriva ner en lista på allt du oroar dig för. Vad du kan göra åt det och när du kan göra något åt det. Tänk också igenom om det verkligen är realistiskt att oroa sig för de punkter du har skrivit ner. Finns det ett annat sätt att se på saken?  
• Om du inte kan sova, ligg inte och vrid dig alltför länge. Bryt mönstret genom att gå upp en stund. Ett bra knep är att använda 30 minuters intervall. Har du inte somnat på 30 minuter, gå upp och gör något annat (exempelvis läs en bok i ett annat rum). Försök sedan somna igen, har du inte lyckats efter 30 min så upprepa proceduren. 

När ska jag söka läkare?

Om dina sömnproblem är långvariga kan du behöva läkarvård. Kroniska sömnproblem kännetecknas av att du ska haft svårt att sova under minst tre veckor och minst varannan natt.

Ibland kan en kort behandlingsperiod med läkemedel som underlättar insomnandet hjälpa för att balansera en störd sömncykel. Det är lätt att bli beroende av sömnmedel därför är det viktigt att bara se det som en kortsiktig lösning.

Ofta är det stress och andra livsstilsrelaterade orsaker som ligger bakom även kroniska sömnproblem. Vid svår oro, nedstämdhet och stressrelaterade sömnproblem har KBT (kognitiv beteendeterapi) visat sig ge bra effekt.

I sällsynta fall kan oupptäckta sjukdomar som diabetes, hjärt-kärlsjukdom, hormonrubbningar, sömnapné och depression göra att vi sover sämre.

Läs mer i boken ”Sov bättre med kognitiv beteendeterapi” av Marie Söderström.

Författare: Stina Nordqvist, journalist
Granskad av: Mona Hallin, dietist, Stockholm

Fler artiklar från Netdoktor.se

Trött och seg?
Det är normalt att vara trött ibland, men det finns också sjukdomar som medför trötthet. Mera sömn är inte alltid lösningen, utan även promenader, bra kost och rätt rutiner kan underlätta.

Minska din stress
Många känner sig stressade på grund av vardagens många krav, men med hjälp av några enkla tips kan du minska stressen i ditt liv.

Undvik att bli utbränd
Du brinner för ditt arbete. Plötsligt har du brunnit lite för mycket, för länge – du är ”utbränd”. Även om själva ordet ofta missbrukas visar kontrollstudier att sjukskrivningar för depression i så gott som samtliga fall har god grund.

Inlägget Sömn och sömnproblem dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.