Meny
Diabetes är en folksjukdom, där blodets innehåll av socker (glukos) är över det normala. Det finns huvudsakligen två former av diabetes: typ 1 diabetes och typ 2 diabetes.
Därutöver finns andra former av diabetes, som kallas:
Blodets halt av sockerformen glukos (druvsocker) stiger om kroppen saknar hormonet insulin (typ 1 diabetes) eller om kroppen har ett större insulinbehov än vad bukspottkörteln klarar att producera (typ 2 diabetes). Kroppens mottaglighet för insulin kan även vara nedsatt vid typ 2 diabetes, så att det tillgängliga insulinet inte kan tas upp av vävnaderna.
Graviditetsdiabetes liknar typ 2 diabetes, men försvinner när graviditeten är avslutad. De sekundära diabetesformerna liknar till viss del också typ 2 diabetes.
När blodsockret stiger tillräckligt högt kommer flera klassiska symtom att uppträda, som primärt orsakas av att sockret utsöndras i urinen, när blodsockernivån är tillräckligt hög.
Dessa symtom är:
Dessa symtom ses hos både typ 1 och typ 2 diabetes. Typ 1 diabetespatienterna utvecklar dock dessa symtom över en mycket kortare period än typ 2 diabetikerna (veckor respektive år).
Har man utvecklat några av de ovanstående symtomen, bör man låta en läkare utreda om man har diabetes.
Båda diabetesformerna är allvarliga. Dock är det bara cirka var tionde nyupptäckt typ 1 diabetespatient som har diabetes inom familjen jämfört med upp till 40 procent hos nyupptäckta typ 2 diabetespatienter.
Typ 2 diabetes ses oftast men inte alltid hos personer som:
Diagnosen ställs genom att mäta blodsockret (glukoskoncentrationen). Det normala blodsockret (plasmaglukos) ligger mellan 3,5 och 7 mmol/L.
Ett slumpmässigt mätt blodsocker som ligger på över 11 mmol/L tyder på diabetes. Annars ställs diagnosen utifrån blodsockret efter fasta, och om detta är över 7 mmol/L efter två mätningar har du diabetes.
Blodsockret kan också mätas två timmar efter ett sockerbelastningstest. Ett värde på över 11 mmol/L betyder diabetes, ett under 7,8 mmol/L är normalt. Har man ett värde som ligger mellan dessa, har man ett tillstånd som kallas nedsatt glukostolerans.
Diabetes är en allvarlig och kronisk sjukdom. Vid båda diabetessjukdomarna (typ 1 och typ 2) utvecklas oftast så småningom följdsjukdomar. Dessa kan vara:
De sendiabetiska komplikationerna kommer först efter många år. Hos typ 2-diabetiker kan dock dessa sjukdomar uppstå fortare och finns i många fall redan vid diagnostillfället, beroende på att man kan ha gått länge med långsamt stigande blodsocker utan att ha haft symtom.
Den viktigaste delen av behandlingen är en god diabeteskontroll, det vill säga att blodsockret bör hållas så nära den normala nivån som möjligt. Minst lika viktigt är också att hålla blodtryck, njurpåverkan och blodfetter under kontroll.
Man vet genom stora undersökningar, att en god diabeteskontroll helt kan förhindra eller i hög grad minska risken att utveckla sendiabetiska komplikationer.
Plötsliga komplikationer som kan uppkomma är lågt blodsocker,” insulinkänning” som orsaks av behandlingen eller syraförgiftning (ketoacidos), vilket är ett livshotande tillstånd som orsakas av insulinbrist.
Diabetes behandlas med:
Den medicinska behandlingen kan satsa på att antingen:
Diabetesbehandlingen bygger till stor del på begreppet egenvård. Detta begrepp syftar på patientens förmåga att behandla sig själv. Detta kan enbart uppnås genom intresse, undervisning och erfarenhet.
I “Diabetesskolan” får man undervisning om diabetes och dess behandling samt hur man förebygger komplikationer.
Noggrann undervisning om insulinbehandling är viktig för dem som ska ta insulin dagligen.
Ett viktigt led i behandlingen är diabetesdagboken, som används till att skriva ner uppmätta glukoshalter. Dessutom fungerar dagboken som en länk till personalen i diabetesteamet.
Ett team kan bestå av diabetesläkare (endokrinolog), distriktsläkare, diabetessjuksköterska, dietist, fotterapeut, ögonläkare, ögonsjuksköterska, kärlkirurg och kurator.
Efter behov går patienten på kontroll hos diabetesläkaren eller hos distriktsläkaren för att kontrollera blodsockernivå och eventuell utveckling av sendiabetes-komplikationer. Okomplicerade diabetesfall sköts via primärvården.
Blodsockerapparaten är mycket viktig för diabetikern. Den gör det möjligt för patienten att själv mäta blodsockernivån och på så sätt styra behandlingen.
De flesta diabetespatienter kontrolleras på vårdcentralen eller på speciella diabetesmottagningar. Vid mer komplicerade fall (kraftigt svängande blodsocker med upprepade insulinkänningar eller försämrad effekt av mediciner och så vidare) kan man behöva bli inlagd ett par dagar för justering av medicineringen.
Anledning till kontroller är dels att man vill försäkra sig om att behandlingen fungerar som den ska, dels att man vill undersöka om försämring har skett med tanke på senkomplikationer. Rutinkontrollerna görs ungefär var 3:e-6:e månad eller efter individuellt behov. Man kontrollerar då:
Prov och undersökningar efter individuella behov. Dessutom undersöks ögonen (ögonbottnarna) av ögonläkare vart eller vartannat år.
Författare: Åke Sjöholm, professor och överläkare, Södersjukhuset, Stockholm
Länkarna leder till Netdoktor.se
