Meny
Då mäns urinrör är betydligt längre och slutmuskeln kraftigare än kvinnors är inkontinens hos män under 70 år ovanligare än hos kvinnor i motsvarande ålder. Hos män förekommer inte genuin ansträngningsinkontinens varför det oftast finns en relativt lätt påvisbar orsak till läckaget. Vid åldrar över 70 år blir urinläckage vanligare då hjärnans kontroll över vattenkastningen och blåsan försämras på grund av stroke, demens m.m.
Besvären kan uppstå när som helst i livet, och bero av allt från infektioner till komplikationer efter prostatakirurgi. Blåssten, diabetes och övervikt är andra exempel på bakomliggande orsaker.
Urininkontinens är egentligen inte i sig en sjukdom utan ett symtom på att det föreligger ett problem i mannens urinvägar. Urininkontinens uppkommer när muskeln (sfinktern) som håller blåsöppningen stängd inte är tillräckligt stark. Detta kan ses om slutmuskeln är för svag, om blåsmusklerna drar ihop sig för starkt eller om blåsan är överfull.
Hos män är inkontinens utan föregående kirurgi nästan alltid av trängningstyp, dvs. blåskontraktioner som inte kan styras driver ut urinen.
Mer ovanliga orsaker till manlig inkontinens är kvarstående nattlig enures från barn/ungdomstiden och slutmuskelskador efter bäckenfrakturer eller prostata/uretrakirurgi. Vid slutmuskelskador är patienten totalinkontinent i stående eller har symtom som liknar kvinnlig ansträngningsinkontinens.
De olika typer av urininkontinens som finns kan huvudsakligen delas upp i:
Trängningsinkontinens
Läckaget föregås av en intensiv trängning, som kan ske även vid små urinmängder, och omöjliggör att man hinner till toaletten i tid. Trängningar kan dock uppkomma av en mängd olika orsaker, så som; urinvägsinfektion, förstoppning, prostatit, Parkinson, stroke, njursten, prostataförstoring och prostatacancer.
Ansträngningsinkontinens
Läckage vid exempelvis nysning, hosta, skratt, lyft. Denna form kan uppkomma efter kirurgi av förstorad prostata eller strålbehandling mot prostatacancer alt bortopererande av prostatakörteln.
Överfyllnadsinkontinens
Denna form av inkontinens äger rum när blåsan misslyckas med att tömmas helt, på grund av stopp eller svaga blåsmuskelsammandragningar. Stopp orsakas vanligen av prostataförstoring eller försnävning av urinröret på grund av ärrbildning. Andra orsaker kan vara medicinering med exempelvis antihistaminer och nervskador sekundärt till diabetes och multipel skleros.
Total inkontinens
Innebär kontinuerligt läckage av urin på grund av förlorad slutmuskelfunktion. Kan ses efter kirurgi eller trauma.
Det finns inga bestämmelser för hur mycket urin man ska läcka för att det ska klassas som inkontinens. Istället är det din personliga uppfattning om hur besvärligt du tycker att det är, som ligger till grund vid val av behandling och hjälpmedel.
I regel bör alla män med inkontinens, som bedöms vara operabla för ett ev. avflödeshinder, remitteras till en urolog. Läkaren kommer fråga om tidigare urinvägssjukdomar, tidigare operationer, trauma och neurologiska sjukdomar. Om prostata bedöms vara en möjlig orsak kommer symtomen registreras med symtomscore. Utöver det görs en undersökning, inkluderande penis, prostata och nervsystemet samt rutinprover inklusive urinprov och urinodling tas.
Du kan också bli ombedd att föra dagbok över toalettbesök för att läkaren skall få en uppfattning om frekvens och volym på blåstömningarna. Man kan även med hjälp av ultraljud mäta om det finns urin i blåsan som ej töms i samband med blåstömning. För att få klarhet i vilken typ av urininkontinens det är fråga om kan man ibland vara tvungen att göra ytterligare s.k. urodynamiska test, för att kunna skilja inkontinens sekundärt till försnävning av urinröret alternativt blåsmuskel/nervskada. Man kan även behöva göra en cystoskopi, vilket innebär att ett smalt instrument förs in i urinröret och möjliggör inspektion av urinblåsan inifrån.
Behandlingen kommer variera beroende på vilken typ av inkontinens och hur uttalad den är. Oftast börjar man alltid med vissa livsstilsförändringar, så som reducering av vätskeintag, elimination av koffein och kolsyre innehållande drycker. Många gånger har patienterna själva redan tillämpat detta för att få sova lite bättre på natten. Man kan också få öva blåsan på att tömma sig med jämna intervall, även kallat ”blåsträning”.
Vid trängningsinkontinens börjar man vanligtvis behandla med någon form av antikolinergika (Detrusitol,Vesicare, Emselex) men effekten kan vara otillräcklig eller biverkningar (framförallt muntorrhet) otolerabla.
Vid trängningsinkontinens utan känd orsak brukar även där antikolinergika och blåsträning vara förstahandspreparat. Vid utebliven effekt kan man se goda resultat av nervstimulering, då en elektrod läggs in genom bäckenbenet och stimulerar nerverna involverade i styrningen av blåsfunktionen. Vid otillräcklig effekt på svåra symtom kan operation med inopererande av tarm i urinvägarna leda till symtomlindring.
Vid trängningsinkontinens sekundärt till prostataförstoring med avflödeshinder har farmaka otillräcklig effekt och hyvling av prostata (s.k. TURP), mikrovågsbehandling eller prostatacancerbehandling behövs. Detta är även behandlingen för överfyllnadsinkontinens.
Vid ansträngningsinkontinens, som vanligtvis uppkommit efter prostatakirurgi, finns det huvudsakligen tre olika behandlingsmetoder. En är en form av konstgjord slutmuskel som är gjord av silikon och placeras runt urinröret och kan ”blåsas upp” och tömmas och därmed möjliggöra blåstömning. En annan behandling är att spruta in ”utfyllnadsmaterial” runt urinröret och därmed bygga upp en extra tjocklek i urinrörsväggen. En annan metod är en ”slyngplastik”, då en slynga placeras under urinröret och ger extra stöd.
Även vid total inkontinens sekundärt till slutmuskelskada kan det vara möjligt att operera in en konstgjord slutmuskel.
Författare: Josefine Rössberger, läkare, Sahlgrenska Universitetssjukhuset
