För 5 år sedan började min mens uppföra sig som en irrationell tonårings intag av p-piller. Åtminstone min tonårings. Den dök upp skvättvis, missade nån månad men glömde alltid att höra av sig. Så träffade jag Clark Kent. Leken sanning och konka resulterade oväntat i urstora bröst och  plötslig störtmens, som fick mig att rodna likt en 13-åring i vita short. Kul, visst, men samtidig blev jag lite skärrad. Tänkte kroppen på fullt allvar att vi, gamla människorna skulle ha barn? Inte en chans i helvete tänkte jag, med bilden av mina tre egna människomarodörer på näthinnan, och travade iväg till gynekologen för montering av spiral. 

Efter en snabb blick på födelsedatumet i journalen och det finmaskiga rynknätet i mitt ansikte föreslog läkaren att ”Preventivmedel är nog inte nödvändigt. Det där med störtmensen och det stora brösten var nog bara en sista dödsryckning. Men du kan åtminstone reglera den mens du fortfarande har med en hormonspiral.”* 

Hon talade vänligt och pedagogiskt, trots att jag sparkat vilt när hon satte in fanstyget. Och eventuellt sa hon sista rycket, inte dödsryckning. Men det blir dråpligare så och författare får ljuga. 

”Snälla doktorn, kan jag få hormonplåster också? Min familj påstår att jag är ständigt förbannad och sist vi sågs hävdade mina vänner samma sak. De var jättedumma.”

Pling lät det i telefonen när e-receptet nådde min mobil. ”Byt plåster var tredje dag så kommer du, din familj och dina kompisar snart bli mycket gladare.” Doktorn log uppmuntrande och sträckte fram handen. 

”Mina vänner?” sa jag oförstående. ”Tyvärr har jag redan mördat dem.”

Hon välkomnade mig inte åter, men skam den som ger sig. Eller ger sig på en ADHD-kvinna i den hormonella berg och dalbaneåldern i jakt på svar. Tillbaka till framtiden, dvs nuet på Sophiahemmets Ultragyn. 

”Dina äggledare är helt inaktiva!” Den unga gynekologen klappade mig på benet, slängde plasthandskarna i soppåsen och skrev ut inkontinensmedicin. ”Glöm bara inte att knipa. Om inget särskilt händer behöver du aldrig mer komma hit.”

Innan jag dör alltså, tänkte jag på kanske min sista skamfyllda promenad bort till trosorna. Ni vet den där mellan gynekologstolen och kroken bakom skynket, där byxorna väntar? I blus och strumpor med rumpan bar. Mitt inres konfliktfyllda känslor överröstade receptplinget. För nog log hon lite snett, den där läkarmänniskan i fortfarande fruktbar ålder som precis konstaterat min funktionsduglighet som fortplantningskärl över. Äntligen var min 10-årig klimakterieresa till ändå och övergångsåldern avklarad, det var slut på svett, svordomar och syndafloden, och tjolahopp tjolahej, jag är fortfarande tjej. Så varför kände jag mig plötsligt förbrukad och mindes med knivskarp skärpa hur gulliga mina barn varit som små? Jag tyckte till och med om att föda dem

Nåväl, anfall är bästa försvar, bara att bita ihop och gå vidare. Jag önskade läkaren ett lycklig liv och tänkte skadeglatt att Din tid kommer också, lilla stumpan. Faktiskt kommer du att välkomna den, för i kvinnan samsas alla hennes åldrar. Den leklystna lilla flickan, den lustfyllda tonåringen, den lockande unga kvinnan, den lättjefyllt levande legenden och alla, alla hennes sköna systrar. 

Sol från LinaPinaBallerina

*Jag fattar inte hur hormonella preventivmedel kan trolla bort mensen. Sedan biologifrökens lektion i Sex och samlevnad (hela 5 år efter åtminstone min första mens) är bilden av det obefruktade äggets blodiga vandring ur kroppen inpräntat i mig. Men vart tar mensen vägen om den inte får komma ut? Blir man uppsvälld, blodfylld Michelinekvinna som hotar att spricka? 

Det och mycket mer vill jag fråga Inger Sundström Poromaa, prefekt, professor och överläkare på 1,6 & 2,6 miljonerklubbens webinarium om myter och sanningar om hormoner och hormonella preventivmedel. Med är också underbara Annika Jankell, journalist och programledare och coola Ann Söderlund, författare och bloggare. Visst kommer ni?

Registrera er här så ses vi torsdag 4 juni 2020 kl. 18:30 . 

Inlägget Stora bröst, störtmens, mord i sinne och andra mindre harmoniska hormonförändringar! dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.

Jag har varit ensam en hel vecka. Min  man och min son har varit i Alperna och åkt skidor. I morgon kommer de hem och jag saknar dem så.

Vi har alla en massa oskrivna brev att skriva. Samtal att ringa. Ord att säga men Livet kommer emellan och stjäl energi, tid och fokusering. Nu tänker jag iallafall skriva det där brevet till dig…
Jag var egentligen inte så sugen. Tyckte mest synd om trötta mammor med skrikande ungar i skitiga tröjor och kladdiga händer. Tyckte mitt fläckfria liv med långa sovmornar och vita soffa var det ultimata. Hur kan man sakna något man aldrig haft resonerade jag med hormonstinna nyblivna mammor som sjöng moderskapets lovsång. Men så kom du.
Som en liten brottare anlände du en grådisig fredag och aldrig har har väl SöS varit bättre än då. Du tog mig i självklar besittning med ditt rättframma krävande jag. Med dina uppfodrande skrik och bestämda blick knackade du hål på mitt hjärta.
Att älska dig är lätt. Att vara arg på dig likaså. Just därför blir banden mellan oss båda så starkt. Det skär genom allt och genomsyrar varje cell i min kropp.

Jag vet att du tycker jag är dum ibland. Det säger du och blänger på mig med dina nötbruna ögon men sedan lägger du huvudet på sned och säger ”förlåt mamma” och i den stunden är du förlåten allt.
Tack för att du kom till just oss. Att du vänder upp och ner på just våra liv i din strävan efter att bli självständig. Att du lär mig mer om mig själv varje dag. Fortsätt vara så där stark och bestämd, jobbig och underbar. Mamma kommer alltid älska dig ändå vem du än blir…
Puss min Skrutt.

Inlägget dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.

Jag ringer det där samtalet jag funderat på. Till föräldrarspykologen Malin Alfvén. Det är dags nu för Samtalet till Lennox. Jag är bra på att berätta och råda andra hur man ska förhålla sig när man drabbas av en allvarlig sjukdom. Hur man ska berätta för barnen men när det kommer till mitt egen son vill jag bara skydda honom från verkligheten. Lennox var 2, 5 år den där natten jag försvann med ambulansen och kom hem först 4 veckor senare i ett helt annat skick. Vi berättade att doktorn lagat mammas mage. När jag ett år senare opererar bort halva levern är det samma sak. Cellgiftflaskan förklarade vi som medicin. Allt anpassat till hans nivå av förståelse.
Ordet cancer har vi aldrig använt. För mig är det så laddat. Lennox vet att jag varit/är sjuk men inte i vad. Men nu hör han detta ord när han är hos mormor och hon kanske pratar med någon om mig, eller vi träffar någon på stan som frågar hur det är med cancern. Eller när någon dagiskompis säger ”Din mamma är sjuk, hon kanske ska dö” på barns rättframma sätt. Då vill jag grunda honom. Att han är förberedd och att förstahandsinformationen kommer från mig. Malin säger i telefonen att jag kan inte skydda honom längre. Att det är dags nu att berätta att jag HAFT cancer och att cancer är en sjukdom. Det är viktigt att säga att jag HAFT och  just nu är den borta. Jag berättar för henne att vi pratar mycket om döden, läser Adjö Herr Muffin och pratar kring vad som händer när man dör. Och att vi varit och tittat på kyrkogården och jag bara är så förbannat livrädd att när jag nu, när jag berättar, så kommer rädslan att förlora mig färga hela hans uppväxt.
Malin lyssnar. Och sedan säger hon de förlösande orden som jag ju hela tiden vetat. Att jag tänker rätt. Och att jag gjort rätt i att prata och besöka gravplatser. Att det här är det svåraste vi föräldrar ska behöva göra men att jag  inte kan skydda honom från Livet. ”Lotta, du kan det här, det hör jag ju på dig” Och jag svarar: ”Men jag behöver bara få bli stärkt i det”.
Så nu tar jag, vi, det där djupa andetaget och nämner skiten vid dess riktiga namn. Det kommer att kännas så befriande för mig att sluta hyssja på folk och ge dem onda ögat när de nämner cancer i Lennox närvaro. Som Malin sa: ”Ni är ju en familj som går igenom och delar det här tillsamans”.

Läs mer på www.vimmelmamman.blogg.se

Inlägget SAMTALET dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.

Hälsa. Jag ska tala om hälsa. Jag heter Lina Forss och jag är kall om händerna för jag har varit ute och gått över frusna åkrar i Wisconsin. Vinden blåste så att det gjorde ont i huvudet medan jag försökte hitta en cykelväg. Trekfabriken ligger nära, den som Lance Armstrong får sina vinnarcyklar ifrån. Jag har varit där, sett hans cyklar, känt av hans jävlaranamma. Lance Armstrong har vunnit mot cancer och Tour de France 7 gånger efter sin sjukdom och resten av tiden kämpar hans LiveStrong för att hjälpa andra sjuka. Kan han så kan jag åtminstone ge mig själv 30 minuter motion om dagen tänkte jag och traskade på. I husen runt om lös det. Flammande sken från teveapparater och ett helt land som såg amerikansk collegefotboll, Rose Bowl. På juldagen var vi på Staples Center i Los Angeles och såg Mästarnas Mästare i basket: Kobe Bryant och LeBron James. Folk drack öl och åt junk och satte fart mot sina bilar innan matchen ens var slut för att hemmalaget Lakers var usla. I LA finns det fler bilar än människor. I Wisconsin kan man köra drive-thru på banken.

Inlägget The world is a book and she who stays at home reads only one page dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.

Det här blir mitt sista blogginlägg här. Men om du vill fortsätta läsa mig finns jag på www.vimmelmamman.blogg.se. Kanske ses vi där……….

Året är 2025

……Jag vaknar av att solen lyser mig i ansiktet. Jag vrider på huvudet och tittar rakt in in i den nacke jag så väl kommit att känna. Bred och stark. Några gråa hår som syns  på den för övrig nästan renrakade skallen. Det vita täcket blottar en knallbrun axel, lätta snarkningar. Det är ljust i rummet. Så ljust att jag måste kisa för att se. Väggarna är vita med undantag för en enda gigantiska bild på en ung man i svart/vitt. Bilden är tagen rakt framifrån och den unge mannen skrattar rakt in i kameran medan han lätt nonchalant håller båda händerna djupt nerkörda i ett par slitna, ljusblå jeans.
På högra väggen löper en lång altan. Stora vita krukor med gröna örter är strategiskt placerade längs den soliga väggen. Svarta rottingmöbler med runda bord. Några tomma vinglas står och balanserar på kanten till ett av borden. Klockan är nästan halv tio och utanför glittrar Medelhavet likt en stor grönblå diamant.

Det vita trägolvet är behagligt varmt när jag tassar ner till köket för att förbereda frukost. Röda solmogna tomater som jag hämtar från trädgården, valnötsbröd, färskpressad juice. En smal, svart katt tittar på mina förehavanden. Det är inte Tjockkatten, han är borta. Solen har redan hängt som en stor gul citron över det terracottafärgade taket sedan länge och även om jag nu, efter flera år i Spanien, vant mig vid dess närhet, blundar jag och låter strålarna värma mitt ansikte. Idag är det en speciell dag. Min son, vår son, är på besök från Sverige och jag väntar honom när som helst.
 

   Threst kommer ner. Som vanligt vill han ha sitt thé utan socker och lite mjölk. Vi äter och planerar dagen. Kanske en biltur längst kusten. Middag ute i haciendan med lokala viner och Threst fantastiska hallonpanacotta till efterätt. Det drar lite som vanligt i mina ärr. En gång för längesedan  drabbades jag av cancer men hör till de lyckligt lottade som undslapp giljotinen. Nu är det bara mina ärr och naturligtvis den för alltid rädda tanken som påminner mig om den hemska tiden när min son var liten.

När jag tänker tillbaka på de där åren är det med skräckblandad  förtjusning. De lärde mig att leva varje dag som om den vore den sista. De lärde mig att ingenting är självklart och att kärleken till din nästa är det som är viktigast av allt. Omsorgen om andra, medmänsklighet och en gnutta självironi och en stor portion humor. I bokhyllan står flera av mina böcker. Både fiction och faktaböcker som sett till att vi haft råd att köpa det här huset. Jag är lycklig. Nu. Det är inte alls självklart. Det tog många terapitimmar och självsanering för att komma till ro. Det tog ett tag att bli den jag borde vara efter att min person blivit så förändrad och min tillit till livet så tilltufsad.

Jag hör en bil på uppfarten. Lennox är i tid. Det är nästan ett halvår sedan han var här. När han kommer in i hallen skymmer han för ett ögonblick den starka solen som snart står i zenit.
Som vanligt fyller hans blotta närvaro mig med en sådan stark kärlek att jag får svårt att andas för några ögonblick. Han har den påverkan på mig, den där pojken. Hans lockiga hår har blivit lite längre sedan sist och mörkare men jag vet att det snart kommer att ljusna i solen. Jeansen hänger löst runt de smala höfterna och den vita t-shirten är oklanderligt ren. Men det är inte det som är det mest iögonfallande. Det är hans fantastiska ögon som  har samma blick nu som när han var liten. De breda läpparna som liknar mina klyvs i ett enormt, stort leende och det enda jag vill är att lukta på den där bebisen som inte länge finns.

  ”Mamma,  jag är hemma nu”, säger han och mitt hjärta sväller av glädje.

Inlägget En titt in i framtiden….. dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.

Jag och Lennox. Rhodos juli-10

Jag får frågan att blogga här i tre dagar och blir naturligtvis överförjust. Jag, som alltid blir tillfrågad att blogga om cancer, ser min chans att få dryfta helt andra saker. Men så blir det naturligvis inte. Inte ens i detta första inlägg kan jag låta bli att brinna för min hjärtefråga.

Det är oktober. Den mest rosa av alla månader och vid det här laget har det väl inte undgått någon att kampen mot bröstcancer oförtutet går vidare?  Många som drabbas av bröstcancer är unga mammor som aldrig kommer att få se sina telningar växa upp. Få följa dem på vägen och hjälpa dem ut i livet på sina första stapplande steg. All cancerforskning  är oerhört viktig. Hur ska vi annars komma till bukt med våt tids största farsot?

Just nu intervjuar jag de nominerade mammorna i Årets Hjälte-mama tävling. Det är fantastiska, berörande historier som tangerar såväl cancer som sprudlande åttabarnsmammor. Jag älskar dessa möten. Att få ta del av en historia som får mig att uppskatta och inse värdet av att få leva, att få vara här och pussa min femåring godnatt. Snusa i den smala nacken och tycka att Gud är god. Trots allt. För dessa berättelser lär oss hela tiden att leva så rätt som möjligt. Och att vara tacksam för det liv vi har. Fånga dagen må låta oerhört pretentiöst men bör appliceras på varje vaken minut.

Inlägget En bra historia tål att granskas! dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.

Biokväll i 1,6/2,6 miljonerklubbens regi!

En underbar film som berörde och fick oss alla att vilja flyga.

Gud finns inom dig

Det krävs mod att njuta

Italienare kan konsten att leva

Kärleken kan blomstra om och om och om och om igen

/Ha en underbar dag! Gabriella

Inlägget Tama fåglar längtar – vilda flyger dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.

Mitt namn är Roxanne Heravi Khajavi och jag är en stolt ambassadör för 2,6 miljonerklubben. Jag har nu fått äran att under två härliga veckor skriva här och dela med er en del av mina tankar. So here I am and an amazing adventure is just beginning!

Nedan bjuder jag på en bild från Go Red 2010 på Oscarsteatern i Stockholm.

Ta hand om ert hjärta!

All Kärlek

Roxanne

Inlägget Hjärtliga hälsningar! dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.

Får jag erbjudandet, så kommer jag absolut tacka ja till att gästblogga här igen.

Denna vecka så startade jag och vår fantastiskt söta och duktiga assistent Elin en blogg för vårt Showroom på Starstudio www.starstudio.blogg.se .Ta en titt om ni är intresserade av smycken och för att se vad som händer där på dagarna.

Kram Angelica

Inlägget Tack för mig, och denna vecka! dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.

Starka frågor utan självklara svar. Fantastiska skådespelare och bra berättat ur flera perspektiv.
Men hjälp vad vi grät, det snörvlades i salongen, jag tror inte att någon av oss var riktigt beredda på att bli så berörda. På kontoret idag har vi alla konstaterat att vi var på gränsen till den riktiga fulgråten, ni vet när snoret rinner och man hulkar för att få luft.
Det var faktiskt femton personer som avbröt och gick för att det var så starkt. Men det skriver jag inte för att avskräcka någon från att gå och se filmen. Tvärtom tycker jag att den här filmen är oerhört angelägen och fyller ett hål i filmvärlden. Jag tror nämligen att många har väntat på en film som den här. Syskon, mammor, pappor och andra anhöriga till någon som är svårt sjuk och som ligger för döden behöver få se och prata om det.
Jag tror inte att man kan börja leva på riktigt om man inte är medveten om och vågar förstå att man ska dö.

Och lika viktigt som det är att vilja och kämpa för någons liv lika viktigt är det att våga säga farväl.

Så alla ni som inte kunde vara med igår klicka här och se vart filmen går upp nära dig.

Inlägget Tårar i salongen dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.