En titt in i framtiden…..

 

Det här blir mitt sista blogginlägg här. Men om du vill fortsätta läsa mig finns jag på www.vimmelmamman.blogg.se. Kanske ses vi där……….

Året är 2025

……Jag vaknar av att solen lyser mig i ansiktet. Jag vrider på huvudet och tittar rakt in in i den nacke jag så väl kommit att känna. Bred och stark. Några gråa hår som syns  på den för övrig nästan renrakade skallen. Det vita täcket blottar en knallbrun axel, lätta snarkningar. Det är ljust i rummet. Så ljust att jag måste kisa för att se. Väggarna är vita med undantag för en enda gigantiska bild på en ung man i svart/vitt. Bilden är tagen rakt framifrån och den unge mannen skrattar rakt in i kameran medan han lätt nonchalant håller båda händerna djupt nerkörda i ett par slitna, ljusblå jeans.
På högra väggen löper en lång altan. Stora vita krukor med gröna örter är strategiskt placerade längs den soliga väggen. Svarta rottingmöbler med runda bord. Några tomma vinglas står och balanserar på kanten till ett av borden. Klockan är nästan halv tio och utanför glittrar Medelhavet likt en stor grönblå diamant.

Det vita trägolvet är behagligt varmt när jag tassar ner till köket för att förbereda frukost. Röda solmogna tomater som jag hämtar från trädgården, valnötsbröd, färskpressad juice. En smal, svart katt tittar på mina förehavanden. Det är inte Tjockkatten, han är borta. Solen har redan hängt som en stor gul citron över det terracottafärgade taket sedan länge och även om jag nu, efter flera år i Spanien, vant mig vid dess närhet, blundar jag och låter strålarna värma mitt ansikte. Idag är det en speciell dag. Min son, vår son, är på besök från Sverige och jag väntar honom när som helst.
 

   Threst kommer ner. Som vanligt vill han ha sitt thé utan socker och lite mjölk. Vi äter och planerar dagen. Kanske en biltur längst kusten. Middag ute i haciendan med lokala viner och Threst fantastiska hallonpanacotta till efterätt. Det drar lite som vanligt i mina ärr. En gång för längesedan  drabbades jag av cancer men hör till de lyckligt lottade som undslapp giljotinen. Nu är det bara mina ärr och naturligtvis den för alltid rädda tanken som påminner mig om den hemska tiden när min son var liten.

När jag tänker tillbaka på de där åren är det med skräckblandad  förtjusning. De lärde mig att leva varje dag som om den vore den sista. De lärde mig att ingenting är självklart och att kärleken till din nästa är det som är viktigast av allt. Omsorgen om andra, medmänsklighet och en gnutta självironi och en stor portion humor. I bokhyllan står flera av mina böcker. Både fiction och faktaböcker som sett till att vi haft råd att köpa det här huset. Jag är lycklig. Nu. Det är inte alls självklart. Det tog många terapitimmar och självsanering för att komma till ro. Det tog ett tag att bli den jag borde vara efter att min person blivit så förändrad och min tillit till livet så tilltufsad.

Jag hör en bil på uppfarten. Lennox är i tid. Det är nästan ett halvår sedan han var här. När han kommer in i hallen skymmer han för ett ögonblick den starka solen som snart står i zenit.
Som vanligt fyller hans blotta närvaro mig med en sådan stark kärlek att jag får svårt att andas för några ögonblick. Han har den påverkan på mig, den där pojken. Hans lockiga hår har blivit lite längre sedan sist och mörkare men jag vet att det snart kommer att ljusna i solen. Jeansen hänger löst runt de smala höfterna och den vita t-shirten är oklanderligt ren. Men det är inte det som är det mest iögonfallande. Det är hans fantastiska ögon som  har samma blick nu som när han var liten. De breda läpparna som liknar mina klyvs i ett enormt, stort leende och det enda jag vill är att lukta på den där bebisen som inte länge finns.

 

  ”Mamma,  jag är hemma nu”, säger han och mitt hjärta sväller av glädje.

Kommentarer

Ett svar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.