SAMTALET

Jag ringer det där samtalet jag funderat på. Till föräldrarspykologen Malin Alfvén. Det är dags nu för Samtalet till Lennox. Jag är bra på att berätta och råda andra hur man ska förhålla sig när man drabbas av en allvarlig sjukdom. Hur man ska berätta för barnen men när det kommer till mitt egen son vill jag bara skydda honom från verkligheten. Lennox var 2, 5 år den där natten jag försvann med ambulansen och kom hem först 4 veckor senare i ett helt annat skick. Vi berättade att doktorn lagat mammas mage. När jag ett år senare opererar bort halva levern är det samma sak. Cellgiftflaskan förklarade vi som medicin. Allt anpassat till hans nivå av förståelse.
Ordet cancer har vi aldrig använt. För mig är det så laddat. Lennox vet att jag varit/är sjuk men inte i vad. Men nu hör han detta ord när han är hos mormor och hon kanske pratar med någon om mig, eller vi träffar någon på stan som frågar hur det är med cancern. Eller när någon dagiskompis säger ”Din mamma är sjuk, hon kanske ska dö” på barns rättframma sätt. Då vill jag grunda honom. Att han är förberedd och att förstahandsinformationen kommer från mig. Malin säger i telefonen att jag kan inte skydda honom längre. Att det är dags nu att berätta att jag HAFT cancer och att cancer är en sjukdom. Det är viktigt att säga att jag HAFT och  just nu är den borta. Jag berättar för henne att vi pratar mycket om döden, läser Adjö Herr Muffin och pratar kring vad som händer när man dör. Och att vi varit och tittat på kyrkogården och jag bara är så förbannat livrädd att när jag nu, när jag berättar, så kommer rädslan att förlora mig färga hela hans uppväxt.
Malin lyssnar. Och sedan säger hon de förlösande orden som jag ju hela tiden vetat. Att jag tänker rätt. Och att jag gjort rätt i att prata och besöka gravplatser. Att det här är det svåraste vi föräldrar ska behöva göra men att jag  inte kan skydda honom från Livet. ”Lotta, du kan det här, det hör jag ju på dig” Och jag svarar: ”Men jag behöver bara få bli stärkt i det”.
Så nu tar jag, vi, det där djupa andetaget och nämner skiten vid dess riktiga namn. Det kommer att kännas så befriande för mig att sluta hyssja på folk och ge dem onda ögat när de nämner cancer i Lennox närvaro. Som Malin sa: ”Ni är ju en familj som går igenom och delar det här tillsamans”.

Läs mer på www.vimmelmamman.blogg.se