LIVET SEGRAR!

Det är goda besked. Jag får leva lite till. Våren och sommaren är mina och min cancer håller sig fortfarande borta. Det är inte alls helt självklart eftersom ungefär hälften av de som drabbas av tjocktarmscancer inte överlever kampen och eftersom det är vår tredje största cancerform är det många som försvinner från ett liv med sin älskade. För första gången när jag ett hopp när läkaren använder ord som ”En försumbar risk att det ska komma tillbaka”. Ett hopp som sprider sig sakta genom kroppen och som för första gången sedan jag blev sjuk ,inbringar någon slags löfte.

Jag vågar inte riktigt skrika högt. Jag bär den tyst, glädjen. Jag vill inte bli tagen på sängen av Herr kräfta. Jag vill hela tiden gardera mig men inom mig spirar en glädje som tar sig enkla yttryck i all sin storslagenhet. Jag tittar på Lennox och tänker att det egentligen är han som vinner högsta vinsten. Han får ha sin mamma kvar i livet, åtminstone ett halvår till. Allt annat är sekundärt. Och jag böjer allra ödmjukast på nacken för cancervården som jag ibland varit kritiskt till. Den är inte felfri. Inte alls men just nu vill jag bara ta alla i famn. Till  och med den förhatliga cellgiftsflaskan jag släpat runt på i månader. När jag lämnar läkarens rum tittar jag på min man och viskar med teatraliskt röst. ”Kan du berätta igen, vad sa han?” Jag kan inte riktigt förstå.

Livet segrar. Än så länge. Jag finns här i  allra högsta grad. Jag mår bra. Det är vår. Min femåring är trotsigare än någonsin och hela hallen är full av grus men jag är fortfarande Lotta. Igår, idag och i morgon.

Kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.