Mammografi görs med en speciell röntgenapparat där strålningsmängden är liten (bild 1). Brösttomosyntes är en typ av 3D-mammografi som ger en mer detaljerad bild av bröstet än vanlig mammografi (bild 2). Bild: Skånes universitetssjukhus i Malmö.

I jämförelse med traditionell mammografi (2D) minskar 3D-mammografi antalet bröstcancerfall som diagnostiseras mellan screeningtillfällena, så kallad intervallcancer. Det visar nya resultat från en stor screeningstudie genomförd vid Lunds universitet och Skånes universitetssjukhus. Fynden är publicerade i tidskriften Radiology.

– Få fall av intervallcancer tyder på att 3D‑mammografi, så kallad brösttomosyntes, upptäcker cancerfall som annars hade diagnostiserats senare vid ett eventuellt mer avancerat stadium, säger Kristin Johnson, doktorand vid Lunds universitet och ST-läkare i radiologi på Skånes universitetssjukhus, och dessutom medlem i forskargruppen LUCI, Lund University Breast Cancer Imaging Group.

I en stor prospektiv screeningstudie utförd vid Skånes universitetssjukhus i Malmö (Malmö Breast Tomosynthesis Screening Trial) deltog mellan åren 2010 och 2015 närmare 15 000 kvinnor som fick både 3D‑mammografi och traditionell mammografi. Redan 2018 publicerade forskarna resultat från studien som visade att 3D‑mammografi upptäcker drygt 30 procent fler fall av bröstcancer jämfört med vanlig 2D‑mammografi.

Denna gång har forskarna jämfört intervallcancer hos kvinnor i två grupper i Malmö. Kvinnorna i studien, som fick 3D‑mammografi, matchades i ålder och datum för screening med två kvinnor i en kontrollgrupp som under samma tidsperiod screenades med vanlig mammografi. Totalt ingick 13 369 kvinnor i studien och 26 738 kvinnor i referenspopulationen.

Mått på metodens effektivitet

Antalet intervallcancerfall kan användas som mått för att visa på screeningmetodens effektivitet att upptäcka cancer, och ett av de viktigaste utfallsmåtten att ta hänsyn till vid diskussioner om att eventuellt byta till 3D‑mammografi som screeningmetod. Förutom antalet intervallcancer jämförde forskarna även vilka olika typer av bröstcancer och spridningsgrad intervallcancerfallen bestod av.

– Bland studiedeltagarna som fick 3D‑mammografi såg vi att det var mindre troligt, 40 procent lägre odds, att få intervallcancer jämfört med gruppen som screenades med vanlig mammografi. Intervallcancerfall har generellt en relativt aggressiv biologisk profil med mer snabbväxande tumörer jämfört med screeningupptäckt bröstcancer. I studien visades dock inga stora skillnader mellan grupperna avseende intervallcancrarnas biologiska profil.

Kristin Johnson förtydligar att kvinnorna i studiegruppen som screenades med både 3D‑mammografi  och mammografi i och med det fick två radiologiska bedömningar, till skillnad mot kontrollgruppen. Detta kan i viss mån ha påverkat de färre fallen av intervallcancer i studiegruppen.

Screeningrekommendationer varierar

3D-mammografi används inte i dag inom bröstcancerscreeningen i Sverige, men metoden används på många håll i landet för att följa upp och utreda misstänkt bröstcancer som kvinnan känt själv eller efter en screening med misstänkta fynd som utreds vidare. Socialstyrelsen har aviserat att de snart ska se över rekommendationerna för bröstcancerscreening. Flera europeiska studier har visat att 3D‑mammografi bidrar till att hitta fler fall av bröstcancer i screening, fast det vetenskapliga underlaget för att använda 3D‑mammografi i screening bedöms som svagt, mycket på grund av tidigare avsaknad av data om intervallcancer. Därför är dagens övergripande europeiska riktlinjer ännu vaga. För övrigt skiljer sig riktlinjerna för screeningprogrammen åt mellan länder inom såväl som utanför Europa.

Forskarna menar att deras nya resultat, som hitintills är de enda publicerade som visar på en sänkt intervallcancerfrekvens, ytterligare stöder att 3D‑mammografi kan komplettera eller ersätta mammografi i screening. I förlängningen kan de även bidra till att stärka den europeiska rekommendationen att komplettera eller ersätta mammografi i screening.

– Screening med 3D‑mammografi visar potential att minska andelen intervallcancer. Vi behöver dock se fler studier som pekar i samma riktning.

Av: Tove Gilvad

Publikation

Interval breast cancer rates and tumor characteristics in the prospective population-based Malmö Breast Tomosynthesis Screening Trial (MBTST), i tidskriften Radiology:

https://pubs.rsna.org/doi/10.1148/radiol.2021204106

Författare: Kristin Johnson, Kristina Lång, Debra M Ikeda, Åkesson, Anna Åkesson, Ingvar Andersson, Sophia Zackrisson. Interval breast cancer rates and tumor characteristics in the prospective population-based Malmö Breast Tomosynthesis Screening Trial (MBTST).

Studien är finansierad med stöd av Cancerfonden, Vetenskapsrådet, Bröstcancerförbundet, Svenska Läkaresällskapet, Crafoordska stiftelsen, Gunnar Nilssons cancerstiftelse, Sus Fonder, Region Skåne (genom så kallade ALF-medel), Södra sjukvårdsregionen (regionala forskningsmedel), Allmänna sjukhusets i Malmö stiftelse för bekämpande av cancer och Stiftelsen för cancerforskning vid onkologiska kliniken vid universitetssjukhuset MAS.

Kontakt

Kristin Johnson, doktorand vid institutionen för translationell medicin, Lunds universitet, och ST-läkare i radiologi på Skånes universitetssjukhus, kristin.johnson@med.lu.se, 0739-03 23 33

Kristin Johnsons profil I Lunds universitets forskningsportal

Kortfakta om studien

Ämne: Bröst, massundersökning, brösttumörer, mammografi, screening, intervallcancer, immunhistokemi.

Forskningsområde: Klinisk forskning

Typ av publicering: Peer review-granskad publikation

Studiedesign: Kvantitativ studie, tillämpad forskning

Observationsstudie: Prospektiv, retrospektiv. Prospektiv studie med delvis retrospektiv insamling av data.

Patientgrupp/er: Två patientgrupper. 13 369 kvinnor ingick i studien och 26 738 i kontrollgruppen.

Patientgrupp/er diagnos: Kvinnor screenade för bröstcancer i Malmö under åren 2010–2015.

Studien är baserad på Malmö Breast Tomosynthesis Screening Trial, en stor screeningstudie utförd vid Skånes universitetssjukhus i Malmö mellan åren 2010 och 2015. I denna studie medverkade knappt 15 000 kvinnor som fick 3D mammografi, så kallad brösttomosyntes, och traditionell mammografi. Forskarna publicerade 2018 huvudresultaten från studien som visade att 3D mammografi, upptäcker drygt 30 procent fler fall av bröstcancer jämfört med mammografi.

FAKTA BRÖST- OCH INTERVALLCANCER

Bröstcancer är i Sverige den vanligaste cancerformen hos kvinnor med näst flest dödsfall. Drygt 8 000 personer får bröstcancer varje år. För att tidigt kunna diagnostisera bröstcancer och minska dödligheten rekommenderar Socialstyrelsen screening med mammografi, och i Sverige screenas alla kvinnor mellan 40 och 74 år för bröstcancer med mammografi ungefär vartannat år. Tiden mellan screeningstillfällena kan variera utifrån kvinnans ålder. Drygt 60 procent av alla bröstcancerfall upptäcks genom screeningen. En del av resterande cancerfall upptäcks i intervallet mellan två screeningtillfällen, och kallas därför för intervallcancer. Oftast är det kvinnan själv som i mellantiden märker av förändringar eller symtom. Intervallcancer är generellt allvarligare med sämre prognos än cancer som upptäcks vid screening. Förekomsten av intervallcancer kan även användas som indikator för att utvärdera screeningmetodernas olika fördelar.

Källa: Kristin Johnson

Inlägget 3D-mammografi minskar antalet fall av bröstcancer dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.

Journalisten, politikern och före detta kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth fick en personlig och intressant intervju med CancerRehabFondens generalsekreterare Pia Watkinson. Ett samtal om hur män respektive kvinnor skänker pengar och hur pandemin skapar digitala rehab-träffar till hur vi på bästa sätt kan vara ett stöd för de som drabbas av cancer.

Av Lena Adelsohn Liljeroth

Pia, du har jobbat med insamling för flera olika organisationer, SOS barnbyar, Ersta  Diakoni och nu CancerRehabFonden.

Är det svårare eller lättare att samla in pengar nu?

–På ett sätt är det svårare. Organisationerna är proffsigare och konkurrensen hårdare. Men å andra sidan är fler, framför allt yngre människor, medvetna om hur viktigt det är med socialt ansvarstagande. De är globala, reser mer, vill konsumera hållbart – och bidra. Men bruset är tjockt och det har blivit svårare att tränga igenom.

Är det skillnad påmän och kvinnor?

Min erfarenhet är att kvinnor ger oftare men mindre summor.
–Kvinnor i din och min ålder är i snitt de bästa givarna. Men männen har i regel mer pengar så får du en man ”på kroken” så blir det ofta större belopp.

Ni arrangerar rehab-veckor för de som varit cancersjuka. Hur är de upplagda?

–Vi erbjuder, kostnadsfritt, fem dagars internat på olika platser i Sverige. Rehabiliteringen leds då av legitimerad personal, som psykolog, dietist och medicinsk yogainstruktör.
–Det är viktigt för våra deltagare att miljön är vacker, naturen har stor be tydelse för läkning och välbefinnande. Den som gått igenom en cancerbehandling går ogärna in i en sjukhusmiljö igen.
–Rehabilitering är viktigare än många förstår. Det finns risk att sjukskrivning för cancer övergår i sjukskrivning för psykiska besvär, omman inte får bra hjälp att komma tillbaka till mer vanligt liv.

Nu under coronan har ni tvingats ha digitala rehab-träffar. Fungerar de också?

–Ja, över förväntan. Det ska erkännas att vi hade tankar på digitala möten tidigare. Nu blev ju situationen akut, eftersom vi inte kunnat ta emot cancer patienter på samma sätt som vi önskat.
–De som söker till våra rehabträffar är ofta väldigt utmattade och väldigt ledsna människor. Runt 90 procent är kvinnor. De behöver träffa andra som har liknande erfarenheter och vi får ofta efteråt höra att de genom träffarna fått vänner för livet. Jag känner några unga kvinnor som gått igenom cancerbehandling och som blivit friska. Alla tycker att de därför borde vara glada och lyckliga. Men, säger de, det är då sorgen kommer.
–Det är precis så. Allt har handlat om att orka och känna optimism. När de kommer hem ska de trösta sina ledsna barn och sin ledsna man och så går de
tillbaka till jobbet för tidigt.
– De tar inte hand om sig själva. Inte sällan brakar de ihop psykiskt. Det är ofta kvinnor som arbetar inom vården och skolan och som är vana vid att alltid ställa upp för andra.

Vad kan er verksamhet erbjuda då?

–Rehab-veckan ger dem förståelse för sig själva, de får verktyg att använda, skapar Facebook-grupper och håller kontakt. Det ger också samhällsvinster.

–Vår offentliga vård prioriterar inte rehabilitering, långt ifrån alla cancer sjuka erbjuds detta. Men behoven är mycket större än vi kan erbjuda. Rehab borde ingå när du fått din diagnos. Om du drabbats av hjärtinfarkt ingår rehab självklart i behandlingsplanen. Men det är inte givet när du varit sjuk i cancer.

Alla har vi någon i bekantskapskretsen som har eller fått cancer. Hur kan vi, som med människor, bäst stödja dem?

–Lyssna tror jag, ge uppmärksamhet och att avlasta naturligtvis. Män är nog bättre på att se till sina egna behov än kvinnor är. Men det är inte något jag har belägg för, mer en känsla.
–Cancer blir allt vanligare. Det finns olika förklaringar, som ålder och livsstil. Forskningen går framåt och vi vet allt mer. Men fler och fler överlever också sin cancersjukdom. Det är naturligtvis positivt, men från vårt perspektiv innebär det också att fler behöver rehabilitering.

Om CancerRehabFonden

CancerRehabFonden är en ideell organisation, som utan kostnad erbjuder rehabilitering till cancerdrabbade. Fonden är fristående och helt beroende av gåvor. Organisationen hette tidigare Trafikskadades och cancerdrabbades riksförbund.

Inlägget För många cancersjuka är vi livsviktiga dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.

Läs mer på Cancerfonden.se

Inlägget Oktober en rosa månad dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.

”Var tredje person insjuknar i cancer – men alla drabbas”, säger Cancerfonden, för ett cancerbesked påverkar alla kring patienten.

Cancer är vanligtvis den äldre människans sjukdom. Genomsnittsåldern för insjuknande ligger kring 60-70 år, med viss variation mellan olika cancersorter.

Ju äldre vi blir, desto större är alltså risken för att få cancer.  Och vi är många, var tredje person insjuknar i någon cancerform.

Kan man ärva cancer? Är risken större om jag har det i familjen?

Överläkare Svetlana Bajalica Lagercrantz, onkolog och genetiker som själv varit cancerdrabbad, svarar att i en del familjer förekommer en genetisk benägenhet för cancer, precis som man kan ha en större eller mindre benägenhet för exempelvis diabetes eller allergier inom familjen. Om flera personer i en släkt insjuknar kan det bero på genvarianter som ger en ökad känslighet för att utveckla cancer. – Det är alltså inte cancern man kan ärver utan själva risken att utveckla cancer. Forskningen inom detta fält är intensiv.

I genomsnitt utvecklar var åttonde kvinna bröstcancer. Drygt 1-2 av 100 får äggstockscancer. Men om risken för ärftlighet finns kan risken för bröstcancer närma sig 80 procent och för äggstockscancer ända upp till 60 procent. I familjer med ärftlighet för tjocktarmscancer, som kan drabba både män och kvinnor, kan en ärftlighet innebära att varannan familjemedlem riskerar att insjukna. Men det vanliga är trots allt att cancer inte är ärftlig.

Men om nu 1 av 3 insjuknar i cancer, när ska man då misstänka att den är ärftlig?

Först behöver man förstå varför cancer utvecklas. Cancern kan ses som en del av cellens naturliga åldrande. Varje gång en cell delar sig uppstår skador på Dna-molekylen, skador som vanligen lagas av cellens DNA-reparationssystem. Men vissa förändringar undgår reparationssystemet och cellen samlar på sig genetiska förändringar och omvandlas så småningom till en cancercell. En sådan omvandlingsprocess tar vanligen flera år, och därför kan en tumör upptäckas tidigt med olika screeningmetoder, exempelvis genom mammografi. Förändringar i Dna-molekylen kan också påskyndas av olika miljöfaktorer som rökning, övervikt och för mycket alkohol.

Det är viktigt att komma ihåg att det inte är cancern i sig som är ärftlig, det är risken för att utveckla cancer, poängterar Svetlana.

Viktiga tumregler

En familjär benägenhet för cancer misstänks om det förekommer flera fall av samma tumörsort i en familj, om någon får flera så kallade primärtumörer, alltså att man utvecklar en helt ny tumör två eller flera gånger – men detta ska inte förväxlas med återfall av en cancer, utan om släktingarna insjuknat i så kallade associerade tumörer. Associerade tumörer kan vara genetiskt kopplade, bröstcancer kan vara kopplat till ovarial cancer, medan tjocktarmscancer kan vara besläktat med livmodercancer. Livmoderhalscancer däremot orsakas av ett virus och är därför inte kopplad till något ärftligt cancersyndrom.

Det finns tumregler för när man kan misstänka att det föreligger en genetisk benägenhet för cancer i familjen, säger Svetlana. En viktig komponent då man bedömer ärftlighet för cancer är insjuknandeåldern. Föreligger det en ärftligt betingad risk i en familj är det vanligt att den som blir sjuk är ung, runt 30 år, det vill säga att det gått dubbelt så fort att utveckla cancer jämfört med den allmänna risken.

De vanligaste generna

De vanligaste bröstcancergenerna är BRCA1 och BRCA2. Generna identifierades i mitten av 1990-talet men blev allmänta kända 2015 då den berömda skådespelerskan Angelina Jolie meddelade att hon hade opererat bort båda brösten. Hon var bärare av en genetisk förändring, en mutation i en av generna, BRCA1. Detta innebär att hon hade en upp till 80 procents risk för att utveckla bröstcancer och upp till 60 procents risk för äggstockscancer. Hon opererade senare även bort sina äggstockar. Angelina Jolie var en viktig förebild för kvinnor med mutationer i BRCA1 och BRCA2 och visade att man fortsatt kunde vara kvinnlig trots dessa operationer.

Noggrann kartläggning av familjeträdet

Ett viktigt moment vid en ärftlighetsutredning är en noggrann kartläggning av det utvidgade familjeträdet ända upp till tre generationer på så väl mödernet som fädernet.

Påvisas ärftlighet för cancer erbjuds man särskilda kontroll-program säger Svetlana. Det vill säga, man förhindrar inte att en tumör uppstår men man kan genom utvidgade och regelbundna kontroller hitta eventuella tumörer i tid.  Dessutom kan man erbjudas förebyggande operationen där man helt enkelt opererar bort riskorgan, så kallade profylaktiska operationer. Genom att operera bort bröst (oftast återskapas brösten med implantat) och äggstockar minimeras risken för cancer i dessa organ.

Vi den ärftlighetsutredning är det viktigt att i möjligaste mån få all information om förekomst av cancer i familjen och vid vilken ålder släktingarna utvecklade sin cancer. Cancerriskgener kan ärvas ned både via mödernet och eller fädernet. En vanlig missuppfattning är att vissa cancerformer, som bröst- och äggstockscancer enbart ärvs på moderslinjen, men kan alltså i lika hög grad föras vidare via fädernet. Risken att ärva den muterade genen är 50 procent, oavsett om bäraren har insjuknat eller inte.

En cancerdiagnos väcker naturligtvis ångest och förknippas av många med en dödsdom. Men så är det inte! Cancerbehandlingen har utvecklats dramatiskt under de senaste årtiondena. Läkarna har numera flera nya, målriktade preparat i sin behandlingsarsenal, och det gäller även läkemedel som är riktade mot specifika genetiska förändringar. Forskningen inom detta fält är intensiv och det är inte osannolikt att vi i framtiden kommer ha specifika rekommendationer på vår beräknade risk som då kommer att baseras på dels medfödda förändringar, dels på livsstilsfaktorer.

Foto: Håkan Flank, Frog

Svetlana Bajalica Lagercrantz är överläkare, specialist i onkologi och klinisk genetik, och chef för ärftlighetsutredningarna vid mottagningen för Ärftlig Cancer, Karolinska Universitetssjuhuset.

Inlägget Är det bara otur om man får cancer? dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.

Statistiken för äggstockscancer är dyster. Därför vill Nätverket mot gynekologisk cancer uppmärksamma de diffusa symtom som äggstockscancer ger för att de ska tas på allvar tidigare, leda till tidig diagnos och därmed färre dödsfall. Budskapet att kunskap och tidig upptäckt räddar liv och kampanjen inleddes i samband med World Ovarian Cancer Day den 8e maj.

I Sverige får ca 700 personer äggstockscancerdiagnos varje år, en sjukdom som ofta upptäcks i sent skede vilket gör att dödligheten är hög. I Sverige dör ca 550 personer varje år till följd av äggstockscancer. För att färre ska behöva dö av sjukdomen måste kunskapen om symtomen öka.

Några av de vanligaste symtomen för äggstockscancer:

• Diffus magvärk/magproblem
• Ofta kissnödig
• Känsla av svullen mage
• Dålig aptit/snabb mättnadskänsla
• Onormal trötthet
• Viktnedgång
• Smärta i ryggslutet
• Tyck mot ändtarmen

Symtomen är alla vanligt förekommande och lätta att skylla på annat, som stress, ålder eller bara att de inte känns tillräckligt allvarliga för att söka hjälp för hos vården. Detta är en stor an-ledning till att många diagnostiseras i sena stadier av sjukdomen vilket leder till sämre prognos.

– Vi behöver sprida kunskap kring symptomen för äggstock-scancer så de kan tas på allvar tidigare. Det är också viktigt att känna till sin familjs cancerhistoria då cirka 100 personer varje år diagnostiseras med ärftlig äggstockscancer. En vanlig missupp-fattning är att har man gått på sina cellprov kan man inte ha en gynekologisk cancer, men det är fel. Äggstockscancer syns inte på cellprov. Äggstockscancer screenas faktiskt inte alls idag, säger Barbro Sjölander, ordförande i Nätverket mot gynekologisk cancer.

I Sverige dör idag cirka 550 personer om året i äggstockscancer. Det är en hög, alltför hög siffra.

Inlägget Dyster statistik för äggstockscancer – men tidig diagnos räddar livet dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.

Tjock- och ändtarmscancer är den tredje vanligaste cancerformen i Sverige. Varje år drabbas cirka 6 000 personer. Ju tidigare behandling desto bättre prognos, men det är inte ovanligt att cancern tidigt sprider sig till levern.

För inte så länge sedan fanns inte så mycket behandling att erbjuda vid spridning till levern. Dödligheten var då hög, men från början av 2000-talet kan den del av levern där cancern sätter sig opereras bort och den del som finns kvar växer så småningom ut, vilket ger en betydligt bättre prognos. 40 procent av dem brukar klara sig i minst fem år, men bland dem som inte opereras är det bara några få procent som har samma överlevnad.

Men det är inte självklart att alla ges operationen trots goda resultat.

Louise Olsson, cancerforskare vid KI och Centrum för klinisk forskning i Sörmland, visar i en ny svensk studie att över hela landet blev 20 procent av männen opererade, men bara 15 procent av kvinnorna. Bland män som dessutom vårdas på ett universitetsjukhus fick 26 procent operationen. För kvinnor som vårdas på ett länssjukhus opererades endast 10 procent.

Orsaken till de skiftande siffrorna vet man inte riktigt, men det är viktigt att ta reda på för att kunna förklara de mycket stora skillnaderna, menar Louise Olsson. Misstanken stärks att för en av de mest sårbara patientgrupperna, de med spridd cancer, verkar vården göra skillnad på kön och att männen fortfarande år 2016 ges tillgång till mer avancerad vård än kvinnor.

Fakta om tjock- och ändtarmscancer

•  Tjock- och ändtarmscancer är den tredje vanligaste cancerformen i                                                                              Sverige efter bröst- och prostatacancer.

•  Tjocktarmscancer är lika vanligt hos män och kvinnor, ändtarmscancer något vanligare bland män.

•  Majoriteten är över 65 vid insjuknandet. Symptom är blod och/eller slem i avföringen, diarré                                 eller förstoppning, trötthet och viktminskning.

Inlägget Ojämlik vård: dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.

Bröstcancer är den vanligaste cancerformen bland kvinnor. 8 500 kvinnor insjuknar om året. Vanligast är sjukdomen bland kvinnor över 50. Tack och lov har chanserna att tillfriskna ökat markant under de senaste åren, och ju tidigare man blir diagnostiserad, desto större är chansen att man ska bli frisk. Men trots det medför bröstcancer ofta en livskris hos många, inte bara på grund av oron.

– Det finns mycket forskning som visar att det faktum att man riskerar att förlora sitt bröst, oavsett om det handlar om hela eller delar av bröstet, orsakar en sorg, säger Kerstin Sandelin, överläkare på bröst- och endokrinkirurgiska kliniken på Karolinska universitetssjukhuset.

Därför kan det vara viktigt att så fort som möjligt rekonstruera bröstet. Ändå utförs bröstrekonstruktionen i samband med canceroperationen endast på var tionde kvinna och variationerna är stora över landet. Att gå i månader och vänta på att få bröstet återställt tär på krafterna och känns i många fall både frustrerande och onödigt.

På Docrates privatsjukhus i Helsingfors, dit allt fler svenska kvinnor med bröstcancer vänder sig, erbjuds alla kvinnor bröstbevarande kirurgi eller en rekonstruktion av bröstet. Hos mellan 80 och 90 procent av dessa kvinnor tas enbart delar av bröstet bort, därefter följer strålbehandling. Hos resterande tio procent tas hela bröstet bort.

Efter att ha träffat en onkolog under 1,5 timme följer en magnetröntgen för att specialistteamet exakt ska bedöma var tumören sitter och hur stor den är. Därefter bokas ett möte med Jari Viinikainen, specialist i plastikkirurg på Docrates Cancersjukhus, som har som mål att kvinnorna inte bara ska bli friska. De ska också vara nöjda med bröstets utseende.

– Jag vill bevara och i vissa fall förbättra bröstens form och ibland är kvinnorna mer nöjda med sina bröst efter operationen än före, säger Jari Viinikainen.

Det händer ibland att båda brösten justeras i samband med canceroperationen, även om enbart det ena bröstet har varit cancerangripet. Det har att göra med att symmetrin mellan brösten behöver justeras.

– Vi planerar varje operation individuellt och tar då hänsyn till vilken typ av cancer det är, men också till de önskemål kvinnan har, konstaterar Jari Viinikainen.

Vid bröstbevarande operationer används implantat eller kroppens egen vävnad. Ibland används en kombination av dessa för att återskapa bröstet.

Eftersom bröstcancer är vanligast hos kvinnor som passerat 50-strecket, har brösten hängt med under många år och kanske ammat ett eller flera barn.

– Då känns det fantastiskt att kunna ge kvinnan ett förbättrat utseende mitt i den livskris som cancerdiagnosen innebär, konstaterar Jari.

//Anna-Maria Stawreberg 

Inlägget Rekonstruktion av brösten är inte så vanligt dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.

Sjukdomen är vanligare bland äldre kvinnor, upptäcks ofta tidigt, vilket gör att chansen att överleva i de flesta fall är god. Det vanligaste symtomet är blödningar, missfärgade flytningar efter klimakteriet, eller mellanblödningar om man fortfarande har mens. Antalet fall har ökat stadigt sedan 1960-talet. De vanligaste riskfaktorerna är övervikt, fysisk inaktivitet, högt blodtryck, och metabolisk syndrom som typ 2 diabetes. P-piller, hormonspiral och barnafödande har däremot skyddande effekt. Livmodercancer kan bero på ärftliga faktorer (5 % av alla fall). Döttrar till mammor med denna cancerform har 2-2,5 större risk att insjukna i samma cancer. Kvinnan har också högre risk om hon har nära släktingar som har insjuknat innan 50 års-åldern, eller om hon har Lynch syndrom i släkten.

Äggstockscancer

Äggstockscancer den mest aggressiva av de gynekologiska tumörerna med högst dödlighet, vilket beror på svårigheterna att upptäcka sjukdomen i ett tidigt stadium. Symtomen kan vara: uppblåst mage, snabb mättnadskänsla, minskad aptit, ändrat avföringsmönster, mer frekventa urinträngningar, blödningar efter klimakteriet, viktnedgång och onormal trötthet.

Antalet fall har minskat sedan 1980-talet. En förklaring kan vara p-pillrets skyddande effekt. Risken för äggstockscancer minskar om kvinnan är steriliserad, eller om äggledarna och/eller livmodern har opererats bort vid godartade indikationer (tex vid myom). Detta beror nog på att äggstockscancer uppstår oftast utanför äggstockarna.

Ärftlighet är den största riskfaktorn för att insjukna i äggstockscancer (10-15 % av fallen), speciellt om bröst-, ändtarms-, äggstocks- eller livmodercancer finns i släkten. Kvinnor med BRCA- och MMR-mutationer (Lynch syndrom) kan välja att genomgå förebyggande operation.

Livmoderhalscancer

Ju tidigare en cancersjukdom och dess förstadier upptäcks desto större chans för bot och överlevnad. I dag finns det screeningssystem endast för livmoderhalscancer, cellprovtagning för alla kvinnor mellan 23-60 år, vilket har medfört att antalet fall av denna cancerform har halverats sedan 1970-talet. Kvinnor som regelbundet går på sina cellprovtagningar sänker sin risk med cirka 90 procent. Nästan all livmoderhalscancer orsakas av Humant papillomvirus (HPV), ett mycket vanligt virus som kan smitta vid alla typer av sex. Numera finns HPV-vaccin som sänker risken för livmoderhalscancer med cirka 70 procent. Ovanliga små blödningar till exempel vid samlag eller mellanblödningar kan vara tecken på tidiga stadier av livmoderhalscancer. Bästa skyddet mot livmoderhalscancer uppnås om kvinnan både vaccinerar sig och deltar i gynekologisk cellprovtagning.

Hur minimerar du din risk att få gynekologisk cancer:

Vaccinera dig och dina barn mot HPV.

Gå på de cellprovskontroller du kallas till.

Kolla din släkthistoria- har andra kvinnor i din släkt haft gynekologisk cancer.

Lev sunt – rök inte, rör dig, tänk på vad du äter.

Ge akt på din kropp – besök läkare om du har symtomen som beskrivs ovan under varje diagnos.

Nätverket mot gynekologisk cancer

Ett nätverk av patienter, anhöriga och fler engagerade som sprider kunskap och skapar debatt om gynekologiska cancersjukdomar. Vill du lära dig mer? Välkommen till Gyncancerdagar! 18/4 i Stockholm, 19/4 i Umeå, 21/4 i Malmö.  För mer info om program och anmälan se www.gyncancer.se

Inlägget Vad kvinnor behöver veta – gynekologisk cancer dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.

Var börjar jag? När jag en oktobernatt förra året upptäckte en stor knöl i mitt vänstra bröst? När trygghetsmattan under mitt liv rycktes undan från en dag till en annan? Eller med de där sotsvarta, ångestladdade sömnlösa nätterna efter jag hade fått diagnosen malign bröstcancer? Eller skall jag inleda med ensamhetstankarna; hur berättar man för sina närmaste? Hade jag någon framtid? Eller borde jag börja med skriet, mitt eget, när sjuksköterskorna för första gången visade ärret efter mitt borttagna bröst?

Men varför inte börja med de där orden som jag alltid kommer att bära inom mig, de som för mig blev symptomatiska för den fina franska sjukvården som lade sin varma, empatiska arm kring min rädda kropp när jag överrumplades av cancern. De där fina orden som utgjorde svaret på min fråga till chefsläkaren, Dr Olivero, som undersökte mig, gav mig diagnosen och som sedan opererade mig, besökte mig både lördag och söndag efter operationen: ”Monsieur,” undrade jag, ”arbetar ni sju dagar i veckan?”

– Madame, svarade han med sitt varma leende, ni är ju sjuk sju dagar i veckan.

Min cancerknöl

Den fanns där, hade funnits där en tid, jag hade ignorerat den – mammografin under sommaren visade ingenting. Men den där natten förstod jag att det inte handlade om någon vanlig cysta. Plötsligt blev det bråttom; från ny mammografi till röntgen, till biopsi, till chefsläkaren – alla andades samma sak: ”Detta är allvarligt! Måste åtgärdas direkt!”

Min man Frej var bortrest tre månader på ett uppdrag, jag satt i vår lägenhet i den franska staden uppe i bergen, långt från mina närmaste. Han ville bryta kontraktet, men jag förbjöd det. ”Gör istället det bästa du kan!” Sturskheten var spelad, mitt inre var i kaos; nätterna var fruktansvärda, jag reds av en ångest som nästan gick att ta på. Döden räds jag inte, det var snarare en känsla av svek mot dem som behövde mig mest men också frågor om identitet, om vanmakt, om att orka göra den långa sjukdomsresan vars färdplan ännu var oskriven.

Hjärnan gick i stå. Moster Hildegard, sjuksköterska, förklarade att när man får ett sådant svårt besked kan man bara tänka till en viss gräns, sedan tar tankarna slut. Det var exakt vad som hände; på allt annat hade jag total koncentration och närvaro medan tankarna på min kommande operation och konsekvenserna låg i ett mjöligt töcken.

Chefsläkaren följde mig till onkologen som skulle bli min följeslagare de närmaste åren, Dr Cavaglione. Han berättade utförligt om vad som väntade mig, vad cancern innebar, vilken efterbehandling som krävdes.

Jag ställde hundratals frågor och fick lika många svar. Jag fick veta allt och var ändå helt ovetande om vad som komma skulle.

Första dagen på resten av mitt liv

I väntan på inläggningen tog jag fram staffliet och oljefärgerna. Jag målade den Christina som fanns inom mig – en halv sådan, en halv kropp. Kvällen innan operationen stod jag naken framför spegeln i badrummet på sjukhuset – jag skulle amputeras. Jag tog farväl av mitt bröst. Sorgen saknar ord.

Dagen efter, när jag vaknade upp med dräneringsslangar från operationssåret, satt psykologen Delphine på min sängkant. Hon blev – och är! – min drabant. Vilken klok person! I vården ingår psykologer som en självklar del, något jag är oerhört tacksam för.

Efter henne kom den varma specialistsjuksköterskan Florence (dock inte Nightingale, men snubblande nära), som alltid fanns till städs för frågor. Under det första halvåret ringde hon till och med hem då och då för att förhöra sig om att allt gick bra.

Den tredje som kom var min egen man. Vad det betydde behöver inte förklaras.

Efter ett par dagar kom två sjuksköterskor och berättade att ”nu skall vi se på såret tillsammans, man skall aldrig vara ensam när man ser det första gången”. De kramade mig, höll mina händer och torkade mina tårar när skriket kom.

Mitt bröst var borta, men även ett antal lymfkärl som även de bar på cancertumörer. På en bröstcancerskala från 0-4 (fem steg med andra ord), låg min cancer på nivå 3. Detta framkom när resultaten från operationen låg klara och jag fick historiken i min hand. Om jag inte tar cellgiftsbehandling hur ser då oddsen ut?, undrade jag. ”50/50”, var svaret. Valet var inte svårt. Cytostatikabehandlingen skulle påbörjas efter nyår, en venport opererades in under huden ett par veckor senare.

Jul- och nyårsfirande i norra Sverige. Underbart!

Cellgiftsbehandlingen

När den första behandlingen skulle gå av stapeln återstod en veckas arbete för min man. ”Mamma, jag kommer ner och tar hand om dig,” sade min son Mattias, en strängt upptagen småbarnsfar och controller på ett stort företag. Före min sjukdom och före samtalen med Delphine skulle jag ha sagt på vanligt mamma-vis: ” Du har så mycket att göra. Jag klarar mig, ta hand om dig själv.” Nu sade jag: ”Tack. Du är välkommen.”

Två och en halv timme med sex olika påsar gift. Jag slogs ut totalt. Tur att min son var där, vilken trygghet.

Jag hade regelbundna möten med Dr Cavaglione.

Ett halvår följde med cellgifter var tredje vecka, nu med min man vid min sida, en gång med väninnan Ingrid. (Man skall aldrig vara ensam.) Redan den 21 januari förlorade jag mitt tjocka hår. Det sörjde jag inte så mycket, min man rakade bort det sista och jag kunde bara förvånat konstatera att jag såg ut som pappa. Vilken glad överraskning! – När jag sedan tappade ögonbryn och -fransar var det däremot mycket tuffare.

Dagen efter behandlingen kom en sjuksköterska hem och gav mig injektionen Neulasta för att behålla balansen i de vita blodkropparna och motverka infektioner.

– Vet er man hur dyrbar ni är?, frågade sjuksköterskan.

Jag insåg att det var dags att höja livförsäkringen när jag såg priset på sprutan: ca 1200 Euros (= 12.000 SEK)…

Den fjärde gången byttes produkterna ut; nu skulle naglarna drabbas. Gudskelov förlorade jag bara en, andra har drabbats än värre. Av onkologen fick jag salvor att smörja händer och fötter med, de var verkligt effektiva så jag skickade en omgång till min finlandssvenska bröstsyster Gittan som var i samma belägenhet som jag. Hon drabbades ofta av infektioner så hon bad sin läkare att få Neulasta även hon, vilket underlättade hennes behandlingstid.

Cellgifterna gav sig på alla mina organ; tänderna, munnen, slemhinnorna, lederna, magen… Ett tuggummi gjorde att käken höll på att brinna upp, jag fick enorma brännblåsor på fötterna som dessutom svällde så att jag bara kunde gå i mina svenska träskor (tack Sverige!), magen gick i stå, ögonen rann för jämnan, min tidigare så fina kondition var som bortblåst. Trots allt elände (för något annat ord finns inte), försökte jag leva som vanligt mellan turerna, jag skrev, träffade folk, gick på bio, skrattade och var glad. Jag var helt enkelt väldigt positiv och det tackar jag den fantastiska sjukvården och framför allt Delphine och samtalsgrupperna för. Vilka underbara möten vi hade!

Samtalsgrupperna

Några exempel. Vårt första möte, som leddes av Delphine, ägde rum i januari. Tema: Cancer och bilden av den egna kroppen. Hur tacklar vi det när vi får beskedet att vi drabbats av cancer, trots att vi mår rätt bra. Operation följer, behandlingar som gör att vi mår allt sämre, kroppen sviker oss. Hur motivera och förstå behandlingen, som oftast är svårare än själva sjukdomen? Vår tidigare ”normala” kropp är inte längre sig lik; andra ser på oss på ett annat sätt – men det gör vi själva också. Vi känner inte längre igen den egna kroppen. Hur acceptera detta?

Frej och jag var de enda utlänningarna. Till min förvåning är det inte enbart bröstcancerpatienter, det är även andra, med andra typer av cancer. Vi med bröstcancer var i majoritet, vilket Delphine förklarar med att det var en bild av verkligheten; bröstcancerfallen är de mest frekventa. En man med mycket svår prostatacancer ville gärna tala om hur kroppen förändrats (manligheten?). En kvinna, sjuksköterska, med svår tarmcancer och två påsar på magen, ansåg att vår smärta inte var så svår som hennes. Jag tror henne, men hur kan någon av oss jämföra? Vad vet vi om andras lidande? Vad vet de om vårt? Resten av tiden lyssnade jag på de andra som på franskt maner talade i munnen på varandra, detta efter mitt lilla och av Delphine beställda inslag där jag visade min tavla med en halv kropp. Jag förklarade hur jag målade den när jag hade opererats och satt hemma med läkningsarbetet framför mig. Det fysiska alltså. Det psykiska pågick. Det som gör att man känner sig som en gäst i verkligheten, en gäst i sitt eget liv. Det som skedde handlade inte o mig, utom om någon annan. Jag hade fjärmat mig från det egna jaget.

De frågor som togs upp är alla väsentliga och naturligtvis borde en djupdykning göras i varje ämne.

1) Vad händer ”efteråt”? – Många har svårt att återgå till ett normalt liv. Man förändras ju mycket.

2) Anhöriga som skuldbelägger sig själva för att de inte har varit närvarande/gjort vad de har kunnat/förstått… Alternativen är oändliga. Hela anhörigfrågan är komplex.

3) ”Mina cancervänner”. En av de nu friska deltagarna, en tjej på 36 år som återfått både livslust och hår och skall börja arbeta i nästa vecka, säger att månadsmötena har betytt väldigt mycket för henne; att få tala med andra i samma situation. De är de enda som förstår vad det handlar om. Tillsammans blir man starkare.

4) Att vara positiv-attityd gör livet lättare och bättre.

5) Nödvändigheten att kolla sina olika organ efter fyllda 50!

6) Förväntade reaktioner av utomstående. Man ”måste ingenting”, betonar psykologen, ”man måste inte vara stark hela tiden, utåt och/eller inåt, man får gråta, bryta samman, vara arg precis när man vill, det är naturligt.

7) Alla reagerar olika! Både på sjukdomen och behandlingarna! Glöm aldrig det! Det finns inga facit.

8) Vissa vänner sviker en, av rädsla? Andra dras till dig, av nyfikenhet?

9) Kan cancer vara en reaktion på stress? Även en emotionell chock kan ge cancer (dödsfall inom familjen etc). Många, inklusive undertecknad, tror det. En sjusköterska, själv drabbad av cancer, sade att även många läkare tror på den teorin.

10) Homeopatisk medicin används av många och rekommenderas av vissa läkare. Ett medel mot illamående är Curcuma.

11) Förlusten av håret är ett trauma för vissa och för andra inte alls. Att förlora allt kroppshår tär mycket på självbilden.

12) Att få ett nytt bröst, att göra en bröstrekonstruktion, ändrar inte fakta – man har haft bröstcancer med allt vad det innebär! Synen på den egna kroppen förändras för evigt.

13) Att få cancer innebär att den egna kroppen sviker en! ”Jag som var så stark, vältränad, åt rätt, inte rökte, inte drack… – hur kunde det hända mig?!”

Den 11 mars var temat ”Écriture”, att skriva. Sex tjejer och en man under ledning av Delphine, vår fantastiska psykolog. Tillsammans valde vi ett antal ämnen att skriva om; Kärlek, Varför skall man skriva?, Vänskap, Kroppen, Andras syn på oss samt Framtiden, projekt och drömmar. – Vi inledde med ”Varför skall man skriva?”. Alla läste upp det man skrivit och sedan kommenterade vi varandra.

Vi konstaterade också att det ibland kan vara farligt att skriva; att det begränsar en. Det är också viktigt att tänka på vem som läser vad man skriver; olika människor tolkar texter och ord på olika sätt. Dessutom: Om man skriver något i vredesmod en dag, så gäller det just den dagen och kanske inte är giltigt en annan dag. Viktiga reflektioner.

Alla hade så mycket att säga att vi bara hann med ett ämne till: ”Framtiden, projekt och drömmar”. Personligen vågade jag inte ens tänka på framtiden, under behandlingsperioden levde jag väldigt mycket i nuet. Det visar sig att de flesta hade samma inställning, kanske främst damen med tarmcancer. För henne existerade inte framtiden, bara nuet i meningen de allra närmaste timmarna. Två påsar på magen, svåra plågor dygnet runt. Mager som en sticka, tapper som få.

aDen 8 april harde vi vår första målarsession, inspirerad v dr Inger Öster vid Umeå Universitetssjukhus, vars avhandling jag läst med stor behållning. Jag tog med mig färger, penslar, burkar, vätskor med mera. En skön samling tjejer – alla utan hår. En är ny, en ung, vacker holländska. Hon fick sin första cancer för åtta år sedan, när den äldsta dottern var fyra år, nu har hon cancer igen – och en 9-månaders baby. Metastaser överallt; i levern, lungorna, i hjärnan, skelettet… Svårt att inte gråta med henne – åldersmässigt kunde vara min dotter. En annan patient har ett ”helvete” hemma; sonen, 18 år, är knarkare, har åkt fast flera gånger, maken gör ingenting, sitter bara och stirrar in i väggen. ”Hans händer har vuxit fast i golvet,” som kvinnan förklarade sin mans beteende. Hon var oerhört bitter. Och trött. Med sitt tredje återfall – även hon på åtta år – var det inte svårt att förstå hennes tristess.

Just därför började hon måla. Finns inte bättre terapi, ansåg hon; ”man försvinner in i en annan värld”. Jag håller med.

Holländskan målade för första gången i sitt liv. Tavlan föreställde en mamma som ligger på en brits, tätt intill henne vilar ett barn. Bakgrunden är klarröd. Stark tjej!

Jag skissade ett självporträtt med penseln. Min kropp är frånkopplad, den existerar inte, därför placerade jag huvudet i en låda, avskärmad från den osynliga kroppen. Det är naket, bart, sorgligt. Tavlan blev kvar i samlingslokalen när vi packar ihop och åker hem, var och en till sina liv, sina problem, sina lyckor.

Nästa gång målade jag en knuten näve, med texten ”Il faut le battre!” (Man måste kämpa!). Professor Maurice Schneider, ordförande i Alpes Maritimes, vårt läns cancerförening besökte oss; mäkta imponerad över vårt arbete. Trots att de flesta aldrig hållit i en pensel var det inget fel på fantasin. Tystnaden lade sig runt bordet när en ny tjej, Christine, tog till orda. Hon ville göra sin bröstcancersjukdom så positiv så möjligt. Hemma fanns en 3-årig son, hon såg bröstcancern som en del av henne som skulle tas hand om, inte den kräfta, det ”odjur” som många liknar sjukdomen vid. Cancern är ”något som äter upp en inifrån”. En intensiv diskussion följde.

I klinikens nyhetsbrev skrev Christine följande:

”Framför oss ligger vita dukar, penslar, tuber med färger. Målet med mötet: Att via målningen uttrycka våra känslor inför cancern. Jag är redan överväldigad av de känslor jag känner: otålighet, nyfikenhet, spänning. Jag längtar redan efter att börja ”kludda”. Samtidigt som jag känner lust att tala med de andra. Efterhand kommer bilderna, känslorna – vilda, starka: lidandet, rädslan, tomheten, tystnaden, tårarna, döden, skulden, tvivlet. – – – Och sedan. Jag börjar måla och orden kommer för mig, färgerna, bilderna; jag målar och jag andas, jag lyssnar, jag iakttar, jag talar också och jag målar; febrilt men som buren av en positiv energi; jag är kreativ, jag befinner mig i en dynamisk känsla, pånyttvaknad. – – – Jag betraktar min tavla. Där finns liv, kärlek, skratt, ljus och i mina ord, även min tystnad längst ner. Det är bra. Jag lämnar ateljén fylld av en intensiv och jublande känsla över att ha funnit ett sätt att ”surfa” på vågen av min cancer. Jag skall snart göra om försöket!

Jag är 40 år, har ett barn på tre år och cancer.

Jag känner mig levande, nästan befriad.

Den här målningssessionen gav mig en ocean av möjligheter.

Tack till alla som öppnade den dörren.

Jag kommer att vara rädd om nycklarna.”

Strålningen

Perioden med cytostatika var svår, mellan varven skrev jag en kåseribok (!) för att få distans till tillvaron. När denna tid var till ända, fick jag en hel månads ”semester” innan strålningen skulle ta vid, fyra dagar i veckan under 6-7 veckor. Detta på en klinik i norra Nice vilket innebar ett par timmars taxiresor varje dag. Vem som helst får inte skjutsa patienter, lärde jag mig, det är bara viss chaufförer som får sådana intyg. ”Min” chaufför var helt underbar, honom adopterade jag direkt! Vi hade många roliga diskussioner om livet, musik, kulturkrockar och annat.

På strålningskliniken var vi två svenskar: Strålningskanonen och jag! På just den avdelningen tog de emot 40 patienter varje dag – varav 30 med bröstcancer. (I Frankrike får var 8:e kvinna diagnosen.) Underbar personal även där. Chefssköterskan, tillika terapeut, bad mig läsa hennes avhandling om hur patienter skulle behandlas och ge synpunkter på den. Vilket förtroende!

Efteråt

I skrivande stund lever jag i ett ”efteråt”. Håret har inte kommit tillbaka till min stora sorg. Om jag bara hade hår skulle jag se ut som alla andra, ingen skulle se att jag är/har varit sjuk. Nu reagerar alla. En hudspecialist konstaterade att jag fått partiell skallighet (Alocepia). Stressen har knutit ihop hårsäckarna. Hoppas tiden skall lösa upp dessa knutar.

Jag har också korta perioder av depression. I den fina svenska TV-serien ”Himlen kan vänta” om cancersjuka unga människor sade en präst: ”Om kroppen får cancer så får också själen cancer.” Precis så är det. Under nästan ett år var hela min tillvaro upptagen och schemalagd av vårdapparaten, nu är jag ensam i min väntan på att inte bara rekonstruera livet utan även bröstet.

Det jag kommer att bära med mig resten av mitt liv är minnet av och tacksamheten för alla fantastiska möten och samtal med de människor som i dag betyder så mycket för mig. Många av dem hade jag aldrig lärt känna om jag inte fått diagnosen ”bröstcancer”.

Tack för att ni finns!

Reflexioner

Om sjukdom

När övergår sjukdomen i ett tillstånd, ett varande, en del av livet? Tänker tillbaka på samtalsgruppen där vi flamsade så mycket att vi aldrig hann komma in på temat. Jag tror inte alls det var någon medveten verklighetsflykt, snarare ett verklighetsnärmande – vi cancersjuka möttes i vår galghumor, i våra ärrjämförelser. Det var en befrielse i positiv bemärkelse. Vi delade ju alla samma öde, satt i samma båt, eller som man så bättre uttrycker det på franska ”i samma galär”. Vårt roende är tungt, men vi strävar alla mot samma mål: Att bli friska. Ingen räds den andre. Inget ängsligt iakttagande åt höger och vänster och ”undrande över vad folk tänker” när man – som i mitt fall, som kvinna – kommer med sitt utanförskap i form av en kal skalle och en franslös blick.

Alla starka, härliga människor jag känner med kroniska sjukdomar som diabetes eller reumatism lever ”normala” liv i den bemärkelsen att de fullkomligt struntar i sjukdomsstämplarna som andra upplever som begränsande. De inrättar sina liv först medvetet sedan med den omedvetnes självklarhet som innebär att den förstnämnde äter på regelbundna tider och den andre tar sina värktabletter med jämna mellanrum utan att närmare reflektera över det. (Det överlåter de åt oss andra att göra!) De äger också underbara egenskaper som slår hål på alla fördomar om hur en ”sjuk” skall vara och bete sig: humor och självdistans.

Kommentarer

”Det är inte storleken det hänger på…”

En av de mer märkliga och sorgligt okänsliga kommentarer jag har fått när jag berättat om att man tagit hela bröstet är: ”Men du har/hade ju inte så stor byst, så…” – Som om det skulle göra någon skillnad! Smärtan och sorgen är lika stor för en person med A- som för en med D-kupa!

Jag berättade historien för Delphine, psykologen, som blev helt bestört. ”Menar personen med andra ord att det skulle vara mindre svårt att amputera en liten hand än en större?”

Cancer smittar inte!

Till er som byter trottoar när ni ser mig, oroa er inte! Min sjukdom smittar inte. Att ni som tidigare så gärna ville samtala med mig nu inte vill träffa mig tror jag kanske beror på er egen rädsla..? Att bröstcancer kommer ”för nära”; det kanske är din (o-)tur nästa gång? Du vågar inte, orkar inte, konfrontera sjukdomen.

Men snälla, jag är precis samma tjej som tidigare. Vi kan tala om andra saker.

Det holistiska synsättet

Personligen tror jag mycket på det holistiska synsättet; det vill säga att kropp och själ skall ses ur ett helhetsperspektiv. Allt hänger samman. Mina utbrändhetsdiagnoser från slutet av 1990-talet bekräftade detta. Under lång tid skickade kroppen ett antal varningssignaler till min hjärna om att allt inte stod rätt till; att jag stressade för mycket, att jag borde slå av på takten. Tyvärr lyssnade jag inte. Signalerna resulterade i ett antal sjukdomar, bland annat besvär med hjärta och mage. Psykologen Bernie Siegel, USA, anser att påtvingad stress leder till känslor av hjälplöshet och maktlöshet, liksom en känsla av tomhet och meningslöshet i livet, hör till de tillstånd som kan undergräva hälsan. (Lyckliga människor är, enligt hans teorier, med andra ord friskare!)

Vidare hävdar dr Siegel att cancer uppkommer i ett komplicerat samspel med ett försvagat immunförsvar. I dag vet man att psyket påverkar immunförsvaret. Känslor som undertrycker vrede och förtvivlan leder till överproduktion av hormoner som hämmar immunförsvaret.

Mat

Under de första dagarna efter de tre första cellgiftsbehandlingarna mådde jag så illa att mat var det sista jag kunde tänka på; det fanns inte i sinnevärlden. Läkarna hade påpekat hur viktigt det ändå var att försöka äta lite grann varje dag. Vad jag längtade efter och kunde äta till lunch och till middag (med stor självövervinnelse) var en potatis och lite smör. Inget mer. Varför just potatis? Varför smör? Har ingen aning. En annan märklig sensation var att en kopp kaffe smakade bra på morgonen, men sedan inte alls. Blotta tanken på kaffe senare under dagen fick mig att må illa. En gång gjorde jag ett tappert försök men det slutade med hjärtklappning – och illamående (igen). Som en törstande i öknen, drack jag däremot litervis med vatten varje dag. En märklig iakttagelse var också att jag, när jag började må bättre, blev sugen på mjölk och flingor. (Kanske för att mjölk ”kurerar” gifter i kroppen?) Jag som inte druckit mjölk sedan tonåren eftersom jag befunnit mig i gränslandet för mjölkallergi (som inte är samma sak som laktosallergi har jag lärt mig). I alla år har jag ätit gröt utan mjölk, druckit vatten till. Och nu..! Märkliga saker händer.

Efter den andra behandlingen, försökte jag mig på den fruktansvärt illasmakande men, som den visade sig vara, den väl fungerande drycken Coca Cola.

Efter den fjärde behandlingen, då de bytte produkter, försvann illamåendet tack och lov . Däremot tappade jag smaken helt. Det var en sorglig erfarenhet. Jag åt olika saker men kunde inte känna skillnaden på fisk, kött eller grönsaker. Tillståndet varade under de tre sista behandlingarna.

Andras omtanke och omsorg

Oräkneliga är de personer som har ringt och hört av sig på olika sätt för att erbjuda sin hjälp om och när jag behöver/behövde den. (Tack alla!) Men jag som aldrig under hela mitt långa liv velat besvära någon utan alltid försökt klara mig själv (ensamstående mor, duktig flicka-syndromet!), har varje gång vänligt och varmt sagt ”tack för omtanken, men just nu går det bra…”. Att mina allra närmaste, min familj, min son och min man, ställt upp är en helt annan sak. Men vännerna… Inte skall väl de behöva offra sin tid..? – Jag funderade länge över min reaktion tills jag läste några meningar i Inger Östers doktorsavhandling ”Bildterapi vid bröstcancer”. I ett stycke om genusforskning (ett perspektiv hon bland annat lägger an i sin bok), står det (sid 8): ”Män beskriver oftare än kvinnor hur sociala relationer erbjuder stöd för deras hälsa medan kvinnor oftare beskriver hur sociala relationer dels erbjuder stöd men även kräver något tillbaka och kan upplevas belastande.”

Intressant. Tack vare min frekventa kontakt med psykologen Delphine kunde jag ta upp ämnet och diskutera det: Skuld. Att man känner sig skyldig om man erbjuds hjälp; skyldig att senare utföra en gentjänst och att man därför, helt omedvetet, tackar nej – när man som bäst behöver just detta mänskliga stöd. Det är skrämmande. Att man inte bara tacksamt kan ta emot all den värme och osjälviska omtanke som erbjuds? Delphine var inte förvånad över reaktionen utan förklarade att vi alla känner skuld, främst till föräldrarna som gett oss livet, men även till andra. ”Har du inte tänkt på varför vi psykologer normalt tar betalt? Jo, för då behöver klienten/patienten inte känna ”skuld” när han/hon lägger över sina problem på oss. I ditt fall är din sjukdom cancer en ”legitim” orsak att få konsultation gratis; du är inte ”skyldig” mig någonting eftersom du inte rår för sjukdomen.”

Den franska vården

Skall man få en sådan här sjukdom skall man få den i Frankrike! Vi är många som är ense om detta – den franska vården är bra. Kliniken Saint Jean, Cagnes sur Mer, där jag behandlas, rankades som det säkraste sjukhuset i Alpes Maritimes (vårt län) år 2006 och som nummer 16 i hela landet. Staben av personal (husläkare, röntgenläkare, operationsläkare, onkolog, sjuksköterskor, psykolog), som tagit hand om mig har alla varit professionella, snabba och empatiska. De har alla ständig telefonkontakt med varandra och bildar ett team – där även jag, patienten, ingår. Jag har även fått deras privata telefonnummer samt e-postadresser med uppmaningen ”Kontakta oss när du vill!” Förutom månatliga möten med onkologen, möjlighet att träffa psykologen när jag vill, har jag uppskattat samtalsgrupperna oerhört mycket.

Vi som är skrivna i Frankrike är anslutna till den franska sjukkassan; vi bär ständigt med oss det gröna VITALE-kortet, som berättigar oss till 65-70% ersättning av sjukvårdskostnaderna. Återstoden täcks av eventuell tilläggsförsäkring. Vid vissa svåra sjukdomar, som kräver långvarig behandling likt min cancer, får man 100% täckning av den franska sjukkassan, Prise en charge, under fem år för allt som är relaterat just till denna sjukdom. I detta ingår även transporter till och från sjukhus med taxiföretag anslutna till sjukkassan. Inga andra sjukdomsbehandlingar täcks av denna förmån.

Här finns inga väntetider, alltid någon att vända sig till. Effektiviteten tror jag delvis beror på att patienten själv bokar alla möten själv efter remiss från husläkaren; det vill säga kontaktar laboratorier, röntgenläkare och andra läkare och får resultat, röntgenplåtar med mera tillsammans med utlåtande(n) med sig hem. Med andra ord sköter man arkiveringen själv, vilket minskar administrationen på respektive sjukhus och frigör vårdpersonalen att utföra de yrken de är utbildade till.

Fakta:

Bröstcancer är den vanligaste cancerformen bland kvinnor. År 2006 drabbades 429.900 kvinnor i Europa av denna sjukdom (WHO, 2007).

I Sverige med sina 9 miljoner invånare drabbas var 10:e kvinna (ca 7000 fall per år).

I Frankrike med sina cirka 64 miljoner invånare drabbas var 8:e kvinna.

Avslutning

Cancer är än i dag ett negativt laddat ord. Sedan min tid som sjukvårdsbiträde på Akademiska Sjukhuset i början på 1970-talet har mycket hänt. Då vårdade jag döende människor i alla åldrar, för cirka 10 år sedan vårdade min syster och jag vår egen mor och såg henne gå bort i cancer.

Cancerforskningen går framåt med stormsteg. För mig och mina medsystrar och -bröder finns det mycket hopp i dag. All cancerbehandling skall ske efter internationella ”protokoll”, jag hoppas innerligen att alla, oavsett land, stad, sjukhus, blir behandlade på samma sätt utan vare sig någon ekonomisk hämsko som bortförklaring till det som inte blir av eller på grund av någon, för mig, oförklarlig personlig eller landstingskamouflerad prestige. I varje politikers manifest bör orden ”hälsa och liv” stå överst, oavsett banal partifärg.

Behandlingen är smärtsam men omhändertagandet jag har upplevt här i Frankrike kan inte nog berömmas. Den fantastiska sjukhuspersonalen och dess agerande samt det stöd min familj och kära vänner har gett mig har i lika mån underlättat den svåra resa som sjukdomen inneburit.

Under det år som gått har jag kommit till flera insikter, både tunga och lätta.

De tunga insikterna består naturligtvis i accepterandet av en bröstcancerdiagnos och det som händer den egna kroppen; de existentiella och praktiska frågorna jag otvetydigt ställde mig om sjukdomsförloppet, en operation eller eventuellt flera, överlevnad eller dödsdom, den svarta ångesten som red mig om nätterna, om behandlingen, men också om förhållningssättet, dels till mig själv men även till andra. ”Hur berättar man för de närmaste? Hur berättar man för sitt barn att ”mamma har aggressiv cancer, läkaren har sagt att oddsen är 50/50”? Frågor som i början tyngde mig mer än något annat. Av psykologen fick jag svaret: ”Berätta! Skydda dem inte! Tänk på dig själv.”

De lätta insikterna handlar om att jag från och med nu inte skall tänka på alla dessa o-n som så ofta tar över våra liv. Allt det jag ogjort, inte hunnit med, det oviktiga. Är det ostädat så är det. Världen går inte under för det.

Efter en sådan här upplevelse har jag förhoppningsvis lärt mig sålla bort oväsentligheterna, ovännerna, oron för trivialiteterna. Jag skall inte längre tassa på tå för dem som tror sig förmer än mig. Jag skall inte ”gå på samma begravning två gånger”, det vill säga ta ut oron i förskott, – för stort som för smått – som jag gjort hela mitt liv. Min energi skall jag använda till det och dem jag tycker om!

I snart ett år har jag varit fånge i min egen kropp, i sjukdomen som bestulit mig på det mesta av min (och andras) tid men främst berövat mig min identitet; i yttre bemärkelse i form av allt hår jag mist och den amputation den tillät sig göra, i inre mening genom alla ifrågasättningar. I sin självupptagenhet fjärmade cancern mig också från mina vänner, gjorde mig osocial, frånvarande i tid och rum. Den pockade ständigt på uppmärksamhet – även under de ”bra” veckorna. Då skickade den en spegel i min väg som påminde om dess härjningar, pekade på garderoben där vissa kläder inte längre gick att bära eller skickade den en remiss till någon undersökning och stal på så sätt ytterligare en dag från mitt liv. Ständigt ville den vara i centrum.

Sjukdomen tillät mig inte heller att resa till mitt barnbarn, att ta hand om och underlätta för föräldrarna; den begränsade mig på mer än ett sätt. Ändrade mina matvanor, tröttade ut mig, gav mig smärtor som jag aldrig tidigare känt, både på insidan genom all smärta och utsidan där den förfulade mig genom utslag och kroppsliga förändringar.

En av mina många medsystrar sade en gång att hon försökte bli vän med sin cancer, inte se den som den inkräktare de flesta av oss betraktar den som och som ordet de facto innebär: kräfta. Ett djur med många vassa klor som gräver runt i våra jag och gör oss illa.

Jag har också försökt tänka i de banorna, försökt försona mig med cancern; att det finns någon mening med allt detta. Att cancern ville lära mig något om mig själv – vad hoppas jag framtiden så småningom utvisar.

Har jag förändrats? Jo, det är jag helt övertygad om. Förutom att jag har blivit mer allvarlig och eftertänksam har jag också blivit ännu mer medveten om vad som är viktigt i livet: Relationerna med andra människor och en god hälsa. Det materiella känns mer och mer oväsentligt. Svepningen har som sagt inga fickor.

Hur framtiden ser ut är ett oskrivet blad. Många säger att ”livet börjar om” – men för mig tog det aldrig slut även jag i början reds av svår ångest. Trots stundtals svåra dagar och svarta nätter förblev livslusten och nyfikenheten inför framtiden intakt. Min framtid skall också bli mer färgrik med ordets verkliga innebörd. En norsk väninna påpekade att jag ”stängde mig själv ute” när jag i åratal efter min utbrändhet klädde mig i svart och grått. Nu har jag köpt färggranna glasögon och bär utan problem en knallröd t-shirt. För, som en annan väninna uttryckte saken, ”man skall inte klä sig som man mår utan som man vill må!”.

Christina Lindqvist

Inlägget Min franska bröstcancer, Christina Lindqvist dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.

Bröstcancer är numera en sjukdom där möjligheterna att bota, lindra och förlänga livet är goda jämfört med många andra cancerformer. Men utan studier där 10 000-tals kvinnor bidragit till forskningen hade framgångarna inte varit möjliga. I dag pågår en rad studier i Sverige om nya behandlingsmetoder vid bröstcancer. Kvinnor med bröstcancer vill delta och vill ha information om möjligheten att delta i studier. Det visar en svensk undersökning.

1970 levde 60 procent av kvinnorna med bröstcancer i Sverige fem år efter diagnos. Idag lever 86 procent av kvinnorna efter fem år. Införandet av mammografi har bidragit till tidig upptäckt samtidigt som den medicinska utvecklingen har varit enorm. Det hade inte varit möjligt utan alla kvinnor som har deltagit i kliniska studier.

En enkät som Bröstcancerföreningarnas Riksorganisation (BRO) låtit göra bland sina medlemmar visar att fyra av tio kvinnor med bröstcancer (39 procent) kan tänka sig att medverka i en studie om de blir tillfrågade. Nästan lika många (37 procent) vill veta mer för att kunna ta ställning. Samtidigt uppgav sju av tio att de aldrig fått information om möjligheten att delta i studier. Närmare 5 000 kvinnor svarade på enkäten.

Nya läkemedel – några milstolpar

En milstolpe är introduktionen av läkemedlet Tamoxifen, en så kallad antiöstrogen, i början av 1980-talet. Det har inneburit enorma vinster för kvinnor med hormonberoende bröstcancer. Fem års behandling med Tamoxifen efter operation av tidig hormonberoende bröstcancer minskar betydligt risken för återfall.

En annan milstolpe är antikroppsbehandling mot HER2-positiv bröstcancer, en aggressiv cancerform med ökad risk för spridning och återfall. Situationen för dessa kvinnor har drastiskt förbättras sedan antikroppen Herceptin godkändes år 2000 inom EU efter många års forskning. Antikroppen blockerar ett protein på cancercellen, så att cellen inte kan växa och dela sig. Den stimulerar också kroppens eget immunförsvar i kampen mot tumörcellerna.

Nu är en helt ny behandlingsprincip högaktuell inom bröstcancervården, en antikropp som stryper näringstillförseln till tumören. Antikroppen Avastin är redan godkänd för behandling av kvinnor med spridd bröstcancer som får en viss typ av cytostatika. Men forskning pågår på en rad svenska sjukhus för att se om antikroppsbehandlingen kan hjälpa även andra kvinnor med bröstcancer, däribland patienter med så kallad trippelnegativ bröstcancer.  

Forskning på fem sjukhus

Svenska kvinnor – och faktiskt även män – med tidig trippelnegativ bröstcancer erbjuds möjlighet att delta i en internationell studie. Alla patienter opereras först som vanligt. Därefter får de medicinsk behandling för att minska risken för återfall. Patienterna delas in i två grupper. Alla får cytostatika i ett antal omgångar. En grupp får dessutom antikroppen Avastin i ett år. Syftet är att minska risken för återfall. Patienterna följs upp med kontroller i fem år och studien pågår på fem svenska sjukhus.

Mellan 10 och 15 procent av all bröstcancer beräknas vara trippelnegativ. Utmärkande för sjukdomen är att tumörcellerna saknar receptorer (mottagarmolekyler) för de kvinnliga könshormonerna östrogen och progesteron och proteinet HER2. Avsaknaden av receptorer gör att behandlingsalternativen blir färre – patienterna kan inte få målinriktad behandling som blockerar östrogen, progesteron eller HER2-protein. Prognosen är också dålig för denna typ av bröstcancer.

Sista länken i en lång kedja

Kliniska studier är den sista länken i en lång kedja innan ett nytt läkemedel godkänns. Grundforskningen görs alltid i laboratorier, men till sist måste ett läkemedel prövas på människor. Det handlar om att bevisa läkemedlets effekt, hitta rätt dosering samt kontrollera säkerhet och biverkningar.

Studierna genomförs på sjukhus, ofta i samarbete med det företag som har utvecklat läkemedlet.
Forskning runt bröstcancer pågår på många sjukhus i Sverige. Syftet kan vara att ta reda på om ett läkemedel ger bättre livskvalitet, förlängd överlevnad, eller i bästa fall bot. Det kan gälla att hitta den effektivaste kombinationen av redan godkända läkemedel eller att pröva helt nya behandlingar.

Att delta i en studie är alltid frivilligt och man kan avsluta sin medverkan när som helst. Många patienter tycker att det känns meningsfullt att delta i forskning. Förhoppningen är kanske att den egna sjukdomen påverkas till det bättre. Patienter som ingår i en studie följs dessutom alltid extra noga genom prover, sjukhusbesök och annan uppföljning.  

Finns det nackdelar?

All medicinsk behandling kan innebära risker. När det gäller nya behandlingsmetoder är kunskaperna om biverkningar givetvis också mindre än vid mer beprövad behandling. Eftersom patienterna i studier alltid följs mycket noga upptäcks oväntade biverkningar oftast snabbt och kan åtgärdas. Men ibland avbryts hela studien i förtid.

Finns det fördelar?

Om läkemedlet som studeras exempelvis visar sig minska risken för återfall i bröstcancer kan det vara en fördel att ha deltagit i studien om man tillhör gruppen som får behandlingen, men det behöver inte nödvändigtvis vara till nytta för enskilda individer. Ibland avbryts studier i förtid eftersom det anses vara oetiskt att inte ge den nya behandlingen till alla studiedeltagare.

Syftet med studien är kanske att granska om ett läkemedel kan förlänga tiden till sjukdomen fortskrider för kvinnor som lever med spridd bröstcancer. Även då kan det vara en fördel att delta i studien – om läkemedlet visar sig ha just den goda effekten. Men det vet man alltså inte i förväg.
Ytterligare en fördel är förstås att enskilda personer kan hjälpa till att driva forskningen framåt.

Etisk prövning

Innan en studie genomförs måste den godkännas av Läkemedelsverket och en etisk kommitté som bedömer om syftet är tillräckligt viktigt för att den ska genomföras. De väger också eventuella risker för patienten mot studiens nytta.
Kliniska studier genomförs alltid så att de enskilda patienterna inte kan identifieras. Deltagarna har samma juridiska skydd som andra patienter, vilket innebär att patientskadelagen och den offentliga patientförsäkringen gäller.

Skräddarsydd behandling

Dagens forskning om läkemedel vid bröstcancer kretsar i hög grad runt så kallade målinriktade läkemedel. Ofta handlar det om antikroppar, som riktar in sig på en specifik egenskap hos cancercellen. Ju mer forskarna lär sig om tumörcellers egenskaper och vad som styr deras tillväxt desto fler nya angreppspunkter öppnar sig på sikt. I förlängningen finns förhoppningen att läkarna ska kunna skräddarsy behandling efter egenskaper hos den enskilda patientens tumör.

Fakta

Blodförtunnande läkemedel minskar blodets förmåga att levra sig och kan därmed förebygga blodpropp. De vanligaste orsakerna till sådan behandling är förmaksflimmer, blodpropp i benen och konstgjorda hjärtklaffar. Det mest använda läkemedlet är Waran (warfarin).

Hormonberoende bröstcancer – omkring 70 procent av alla bröstcancertumörer är beroende av kvinnliga könshormon för att växa, främst östrogen men också progesteron.

HER2-positiv bröstcancer – ungefär 20 procent av all bröstcancer beräknas vara HER2-positiv. Det är en aggressiv sjukdom med ökad risk för återfall. HER2 är ett protein som sitter på cellytan och normalt reglerar cellernas tillväxt och delning. Om det finns onormalt många HER2-protein på cellerna leder det till okontrollerad tillväxt. Det går att testa om tumören är HER2-positiv genom så kallat HER2-test.

Trippelnegativ bröstcancer – mellan 10 och 15 procent av all bröstcancer beräknas vara trippelnegativ. Utmärkande för sjukdomen är att tumörcellerna saknar receptorer (mottagarmolekyler) för hormonerna östrogen och progesteron och proteinet HER2. Avsaknaden av receptorer gör att behandlingsalternativen är få. Flera klassiska bröstcancerläkemedel har ingen effekt.

Tidig bröstcancer – omfattar bröstcancer i fyra olika stadier; när cancercellerna finns i mjölkgångarna eller någon bröstkörtel, men kan också innebära att lymfkörtlarna är angripna.

Spridd bröstcancer – cancercellerna har spridit sig till andra organ som skelett, lever, lunga eller hjärna. Kallas även metastaserad bröstcancer.

Inlägget Studier för att bota och lindra dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.