I rapporten Friskisindex mäts stockholmarnas välmående på ett helt nytt sätt. Indexet utgår från parametrarna rörelse, glädje och gemenskap för att skapa ett totalmått på hur vi mår. Två mätningar har gjorts, en före och en under coronapandemin. Resultatet visar att endast hälften av stockholmarna mår bra, att vardagsmotionen har minskat och att äldres välmående har påverkats mest under pandemiåret. Den visar även att all rörelse räknas. Ju mer man rör sig, desto gladare blir man.

– Friskisindex är ett nytt sätt att mäta välmående, grundat i vår övertygelse om att människan behöver rörelse, glädje och gemenskap för att må bra. Vi vill ta vårt ansvar som folkets träningsaktör, en folkrörelse för rörelse, säger Andreas Strömberg, ordförande för Friskis&Svettis Stockholm.

Rapporten, som gjorts av Novus på uppdrag av Friskis&Svettis Stockholm för andra året i rad, bygger på nio frågor och 2033 intervjuer i åldersgruppen 18-84 år. Årets mätning ger stockholmarna ett snittindex på 72, där ett index på 0–50 innebär att man mår dåligt, 51–75 att man mår sådär och 76–100 att man mår bra.

Årets index visar att 48 procent av stockholmarna mår bra (76-100), 38 procent mår sådär (51-75) och 14 procent mår dåligt (0-50). Två mätningar av Friskisindex har gjorts, en strax innan pandemin bröt ut och en nu, ett år senare, där åldersgruppen 65-84 år sticker ut. I denna grupp har välmåendet sjunkit med fem indexenheter, och särskilt hos kvinnor där det har sjunkit med 5,5 indexenheter. En gemensam nämnare hos dem som hamnar i de lägre indexintervallen är otillräcklig motion där en av tre uppger att de aldrig tränar.

– Friskisindex visar att nästan 30 procent av stockholmarna rör sig ohälsosamt lite idag, och att allt fler tampas med ensamhet och psykisk ohälsa. Det är något som vi vill ändra på genom riktade åtgärder för de målgrupper som mår sämst. Exempel är senior- och softträning, fler utepass dessutom på nya platser samt digitala rörelsepauser för stillasittande distansarbetare, säger Andreas Strömberg, ordförande för Friskis&Svettis Stockholm.

En av de tydligaste skillnaderna i årets mätning jämfört med 2020 är att stockholmarnas grad av vardagsmotion har sjunkit med åtta procentenheter det senaste året, från 69 procent (2020) till 61 procent (2021). Endast 32 procent uppger att de rör på sig två timmar per dag. En av ambassadörerna för Friskisindex, psykolog och psykoterapeut Liria Ortiz kommenterar detta:

– Hur vi mår fysiskt, psykiskt och socialt hänger ihop. När människor mår dåligt, resulterar det i att vi rör oss mindre, orkar mindre och söker oss mindre till platser där vi kan uppleva en gemenskap.

Likt andra studier visar Friskisindex att demografiska faktorer spelar in. Personer med låg utbildning, låg inkomst, utanför arbetslivet eller som lever i ensamhushåll är överrepresenterade i gruppen som mår sämre än genomsnittet. Friskisindex ambassadör Carl Johan Sundberg, professor i träningsfysiologi vid Karolinska Institutet kommenterar:

– Pandemin innebär att skillnaden mellan människor ökar. Vissa människor ökar sin rörelsegrad och förändrar levnadsvanor medan andra blir mer passiviserade. Riskerna är inte bara att det blir en generell påverkan utan att klyftan ökar när det kommer till levnadsvanor. Det är till stor del vad som förklarar medellivslängd mellan olika socioekonomiska grupper.

Rapporten visar även att det är skillnader beroende på var i Stockholm vi bor kopplat till hur vi mår. Skillnaden mellan de stadsdelar som har högst index och de som har lägst är nästa 8 indexenheter. I Rinkeby-Tensta-Kista är Friskisindex lägst (65,8), där endast en tredjedel uppger att de mår bra. Högst index har man på Östermalm, Norrmalm och Kungsholmen (73,7) där hälften uppger att de mår bra. I alla stadsdelar förutom Skärholmen och Farsta har Friskisindex sjunkit de senaste året.

Om Friskisindex Stockholm

Friskisindex mäter stockholmarnas välmående utifrån frågor om rörelse, glädje och gemenskap. Svaren läggs ihop till ett Friskisindex mellan 0 och 100. Hur personerna beskrivs må är kategoriserat utifrån deras svar; personer med Friskisindex 0-50 mår dåligt, Friskisindex 51-75 mår sådär och Friskisindex 76-100 mår bra. https://www.friskissvettis.se/stockholm/friskisindex

Friskisindex Stockholm är framtaget av beteendevetare och statistiker. Riktlinjerna för fysisk aktivitet följer Folkhälsomyndighetens rekommendationer samt aktuell forskning. Mätningen är gjord av Novus, på uppdrag av Friskis&Svettis Stockholm, och utfördes för första gången i februari 2020, som en nollmätning.

Årets rapport genomfördes i januari – februari 2021 och visar bland annat på skillnaderna i Friskisindex mellan 2020 och 2021. I mätningen genomfördes 2200 respektive 2033 intervjuer och respondenterna är ett representativt urval mellan 18 och 84 år i Stockholms kommun. Friskisindex Stockholm kommer att genomföras varje år. Alla som vill kan ta reda på sitt eget mått av välmående. Gör testet här: https://ditt.friskisindex.se/

För mer information

Vill du prata mer med F&S Stockholms ordförande Andreas Strömberg, fysiologiprofessor Carl Johan Sundberg eller psykolog Liria Ortiz? Kontakta Josefin Engfelt, press- och PR-ansvarig F&S Stockholm 0708-48 81 82, josefin.engfelt@sthlm.friskissvettis.se

Inlägget Nytt hälsoindex visar: Äldre har påverkats mest under pandemiåret dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.

Men året har inte bara varit mörkt. Det har också varit ett år av solidaritet och omtanke. Vi har blivit varse alla möjligheter som finns att hjälpa varandra och betydelsen av medmänsklighet. Vi har också upptäckt vad som verkligen är betydelsefullt i livet och vad vi längtar efter. Genom att vara flexibla och kreativa har många av oss upptäckt vår närmiljö, hittat alternativa lösningar för att kunna umgås och lärt oss mer om de möjligheter att mötas som moderna medier ger oss. Och aldrig förr har väl våra förråd varit så välstädade och våra trädgårdar så blomstrande!

Hur detta år kommer att påverka den psykiska hälsan i befolkningen över tid vet vi fortfarande inte. Många har mått psykiskt sämre, men det är också till viss del normalt relaterat till den speciella situation som råder. Psykisk hälsa betyder att man reagerar känslomässigt i relation till de omständigheter man befinner sig i och då är det naturligt och sunt att må psykiskt dåligt under en kris som slår så hårt som pandemin. Däremot finns det förstås en risk att stundande lågkonjunktur, liksom konsekvenser av alla förluster människor drabbats av, ökar risken för psykisk sjukdom. Det vill vi i Fonden för Psykisk Hälsa förebygga genom att fortsätta vårt arbete med att arbeta för psykisk hälsa, minskad stigmatisering och effektiv suicidprevention.

Redan innan pandemin drabbades var tredje kvinna och var fjärde man under livet av psykisk sjukdom eller funktionsnedsättning som kräver behandling. År 2019 tog 1588 människor sitt liv. Detta kostar samhället över 200 miljarder kronor per år och det mänskliga lidandet är omätbart. Risken finns att tiden efter pandemin kommer att innebära ytterligare belastning som försämrar den psykiska hälsan både för sårbara grupper och andra. Studier av tidigare kriser visar att tiden efter pandemin är speciellt kritisk för då ökar risken för att både den faktiska och humanistiska kostnaden kommer att öka. Därför är det extra viktigt att arbeta förebyggande, både för egen del och genom att hjälpa andra.

Några råd om vad du själv kan göra för att må så bra som möjligt:

• Att få och ge stöd
• Prata med någon när du behöver stöd
• Lyssna på någon som behöver stöd
• Prata med någon som gör dig glad
• Ring upp någon som du tror är ensam och fråga hur de har det
• Föreslå en promenad eller annan utomhusaktivitet tillsammans med någon du tycker om
• Prata gärna om annat i livet än den rådande pandemin för att inte oron ska ta över

Rutiner och vanor

• Försök att behålla dina vardagsrutiner. Skapa nya om du är tvungen att leva isolerat
• Försök komma ut minst en gång per dag, gärna under dygnets ljusa timmar
• Försök att träna minst 30 minuter tre gånger i veckan om det går. Att enklare alternativ är gå 100 trappsteg per dag vilket vi vet har stor betydelse för din hälsa!
• Försök att ge dig själv mikropauser, 3 x 3 minuter per dag, som för dig tillbaka till nuet
• Om du har sömnsvårigheter som håller i sig över tid, sök hjälp via din vårdcentral eller se om internetpsykiatrins modul om insomni kan vara något för dig (www.internetpsykiatrin.se)
• Fundera av vad som vanligtvis brukar hjälpa dig att må bra och vad som brukar hjälpa vid oro, vilka strategier har du? Använd dem och anpassa dem till rådande situation
• Var uppmärksam på dina alkoholvanor. Om du är orolig över ditt eget eller andras drickande kan du läsa på www.alkoholhjalpen.se om hur du kan få hjälp
• Sök alltid akut hjälp om du mår akut dåligt! Ring 112 vid akutsituation eller kontakta en psykiatrisk akutmottagning. Om det är mindre akut kan du alltid börja med att söka hjälp på din vårdcentral eller kontakta 1177 som kan guida dig till rätt vårdnivå

Artikeln skriven av

Inlägget Psykisk hälsa under och efter pandemin dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.

Av Gabriella Svanberg

Caféer stänger i våra favoritkvarter, vi beordras stanna hemma, media rapporterar om ökade dödsfall och fulla intensivvårdsavdelningar. Hur håller vi oss flytande under rådande omständigheter. Jobb ska göras, kylar ska fyllas, relationer ska underhållas och vi ska ta hand om oss, men det är lätt att den oro som ska hjälpa oss och göra oss redo istället blir som ett gift som paralyserar oss. Vad kan vi göra för att hantera vår oro och hålla den på den konstruktiva sidan?

Vi hyllar och högaktar ofta vår moderna avancerade hjärna som kan konsten att tänka logiskt, som har förmågan att resonera, planera och förutspå. Den som kan skapa framtidsscenarion, koppla till minnen och på så vis skapa avancerade riskanalyser.

Den hjälper oss att undvika faror, att förbereda oss för oanade katastrofer att skapa framförhållning men den har ett pris. För mycket av det goda gör oss inte bättre rustade utan skapar en vardag fylld av oro som istället för att skapa kontroll gör oss paralyserade, ältande och hindrade.

Oro är en avancerad mental konstruktion, den tankemässiga komponenten av ångest. Till skillnad från grubblande som ofta gäller saker som redan hänt, handlar oro om det som hända skall. Vårt sinne fylls med ”tänk-om-scenarier”. ”Kan jag gå till jobbet eller bör jag stanna hemma”? ”Tänk om jag smittar någon”? ”Tänk om jag blev smittad av mannen som hostade i affären”?” Tänk om min mamma blir drabbad”? ”Tänk om jag förlorar jobbet”?

På något vis kan vi ofta övertyga oss om att vårt oroande förbereder oss och förhindrar olyckor som kan dyka upp. Vi tänker att vi genom vårt tänkande kan ta oss bort från osäkerhet till trygghet. Och till viss del kan vi det. Det vore fel att påstå att all oro är av ondo och ska bort för till viss del kan vi faktiskt ligga steget före och skapa trygghet, men många gånger oroar vi oss på tok för mycket och skapar onödigt lidande och visst ligger det något i Mark Twains citat: ”Mitt liv har varit fyllt av problem som aldrig inträffade”.

För att förstå hur vi ska bryta ältande kan det vara bra att känna till lite om inlärningspsykologi. Enkelt förklarat kan vi säga att beteenden förstärks och vidmakthålls av belöning och upphör av bestraffning eller när ingen belöning ges. Kopplat till oro har forskare konstaterat att oro fungerar lite som en tennismatch. Först tänker man en orostanke (orosboll) och sedan kommer en lugnande tanke (lugnboll), sen en orostanke (orosboll) och sen en lugnande tanke (lugnboll) osv….. Det kan se ut såhär:

– ”tänk om jag blev smittad av den där mannen som hostade på tunnelbanan”?(orosboll)

– ”ne, jag är så stark och har bra immunförsvar, varför skulle jag blivit det?(lugnboll)

– ”men, jo, han såg faktiskt lite sjuk ut och detta virus ska ju vara extremt smittsamt”(orosboll)

– ” ne, jag satt ju 1,5 meter från honom det kan inte smitta på det avståndet”(lugnboll)

– ”men jo, man har varit lite diffus om dessa avstånd, tänk om… (orosboll)

Då vår hjärna är konstruerad så att den vill lösa saker så kan denna tennismatch hålla på fram och tillbaka under många timmar. Men hur bryter vi då detta onödiga tjatter i huvudet?

Kopplar vi detta till inlärningspsykologin så kan vi här se lugnbollarna som förstärkare och de som faktiskt vidmakthåller ältandet. Men ska vi då tänka negativt? Ne, inte alls. Knepet här är att varken fastna i en orosboll eller i en lugnboll då detta bara kommer vara upplägg för smash. Vill vi få slut på ältande gäller det att släppa bollen. Det gör vi genom att acceptera ovisshet. I exemplet ovan skulle det kunna låta såhär:

– ” Jag har just nu tankar om att jag blev smittad av mannen på tunnelbanan. Sanningen är den att jag faktiskt inte har någon aning. Kanske har jag blivit smittad, kanske inte, det hjälper mig inte att fundera kring för jag kommer ej kunna tänka mig till ett svar”

Vad vi ofta gör fel här är att vi försöker lugna oss helt ovetandes om att vi kanske faktiskt bara ger bränsle till ytterligare ältande.

När livet rullar på i sin vanliga lunk är det lättare att vila i en slags harmoni. Under dessa tider då de flesta av oss på olika sätt tvingas utanför våra konfortzoner kommer oro som ett brev på posten. Här är det viktigt att vi ej är för hårda mot oss själva utan faktiskt ser det som att vår hjärna bara försöker att ta hand om oss. Den lägger in en extra växel för att skydda oss. Med vetskapen om att vi kanske har lite extra mycket orostankar nu kan det dock vara bra att ta hand om oss lite extra mycket. Göra aktiviteter som dämpar vårt hotsystem och ökar vårt lugnsystem i kroppen. Då hjärnan ej är bra på att urskilja verklig fara från konstruerad är det här viktigt att jobba lite extra på att inte tro på allt vi tänker.

Att påminna oss om att vi kan ha lite extra orostjatter inom oss just nu. Vidare är promenader och annan fysisk träning viktig för att motverka stress i vår kropp och för att öka lugnsystemet är mindfulness, andningsövningar, fysisk träning, yoga, massage att rekommendera och annat som kan öka vårt lugnhormon oxytocin är faktiskt skratt, sex och till och med gråt.

/Gabriella Svanberg

Leg psykolog och ambassadör för 1,6&2,6 miljonerklubben

Inlägget Konsten att hantera oro dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.

ADHD har länge uppfattats som en funktionsnedsättning som framförallt drabbar pojkar och män. Det gör att vården missar flickorna och kvinnorna vilket leder till underdiagnostisering och ett livslångt psykiskt och fysiskt lidande. Det är deras historia som Lotta Borg Skoglund, psykiatriker och forskare, vill berätta i sin nya bok ”ADHD – Från duktig flicka till utbränd kvinna”.

Med boken sätter Lotta ljus över ett område som hittills behandlats styvmoderligt i forskarvärlden – nämligen de biologiska skillnader som finns mellan könen i hur ADHD uttrycks. Det är annorlunda att vara flicka eller kvinna och leva med ADHD, och det är oerhört viktigt att dessa kvinnor får diagnos och rätt hjälp i tid.

Lotta har, som specialist i psykiatri och forskare, mångårig erfarenhet inom ADHD-området. Hon är grundare till SMART-psykiatri, och ingår även i en forskargrupp för kvinnliga utryck och riskfaktorer hos flickor och kvinnor med ADHD på Uppsala Universitet.

Men det var framförallt mötet med patienterna som fick henne att skriva boken. Efter att ha lyssnat till alla deras berättelser på olika teman, men alla med samma underliggande budskap, att det är annorlunda att vara flicka eller kvinna med ADHD, vill hon göra deras röster hörda och dela med sig av deras berättelser till en bredare allmänhet.

– Min förhoppning är att boken ska bidra till en ökad kunskap om dessa flickor och kvinnors situation, och göra att vi blir bättre på att upptäcka och ta hand om dem i framtiden, både i vården, skolan och i samhället i stort, säger Lotta.

Bilden av ADHD utgår från män

Majoriteten av all forskning och alla studier av ADHD är gjorda på och av män. Men mäns och kvinnors kroppar ser ut och fungerar på olika sätt, framförallt när det gäller den hormonella miljön.

– Hormonerna varierar kraftigt som vi vet över kvinnans livscykel, säger Lotta, från att flickors äggstockar aktiveras i puberteten, via mensen varje månad, graviditet och amning samt därefter klimakteriet och åldrandet. Vi vet idag att skiftande östrogennivåer påverkar ADHD-symptomen hos en del kvinnor, förklarar Lotta.

Trots att vi också vet att hormonerna har en central påverkan på psyket har detta inte tagits hänsyn till när det gäller hur vi forskar, tänker, diagnosticerar, bemöter och behandlar kvinnor med ADHD. Och detta är något Lotta vill ändra på i framtidens behandling av ADHD.

– Man kan dra paralleller till hjärtsjukvården där man de senaste decennierna har forskat på de olika biologiska skillnaderna och uttrycken av hjärt- och kärlsjukdom hos män och kvinnor och kommit mycket längre än på ADHD området. Här är forskning fortfarande är i sin linda, förklarar Lotta.

Kvinnor saknar ofta ”typiska” ADHD-symptom. Många kvinnor har inte alltid de ”typiska” utåtagerande symptomen utan har ofta ett mer införlivande uttryck. På gruppnivå ser man i forskningen exempelvis att flickorna eller kvinnorna har stora svårigheter med uppmärksamhetsproblematiken medan pojkar har tydligare hyperaktivitet. Flickor och kvinnor har med andra ord oftare ADD, som är en variant av ADHD, utan överaktiviteten än ADHD. Även den samsjuklighet som är kopplad till ADHD, skiljer sig åt mellan könen. Hos kvinnor är t.ex. ångest, depression, ätstörningar och emotionell instabilitet vanligare än hos män med ADHD.

– I många fall har kvinnorna sökt för många av dessa tillstånd i vården utan att någon har förstått att det kan dölj en underliggande ADHD-problematik, förklarar Lotta.

Kvinnors problem ges ofta psykosociala förklaringar.

ADHD är lika vanligt hos män som hos kvinnor i vuxen ålder. Trots det får kvinnor sin diagnos många år senare, vilket innebär underdiagnostisering av ADHD hos kvinnor idag. Att man missar flickor och kvinnor beror även på att deras problem förklaras som psykosociala, som att de ställer höga krav på sig själva, varit med om ett trauma, övergrepp eller har svårt med kompisar. Men när pojkar och män mår psykiskt dåligt är ADHD bland de första förklaringarna.

– Förenklat kan man säga, när kvinnor mår dåligt handlar det om miljön, men när män mår dåligt handlar det om biologi, förklarar Lotta.

Att använda olika förklaringsmodeller är problematiskt eftersom det innebär att kvinnor därmed riskerar få annan typ av behandling.

– Istället för specifik ADHD behandling ordineras ofta antidepressiva läkemedel och samtalsstöd som inte är riktat mot ADHD-problematiken, utan mot känslorelaterade frågor, framhåller Lotta.

Man vet idag att det finns mycket samsjuklighet, både fysisk och psykisk, som är kopplade till ADHD, som missbruk, självskadebeteenden, problem med att hantera både privat- och arbetsliv samt en negativ självbild och låg självkänsla. Det är en ständig kamp för att klara vardagen. Många kvinnor med ADHD vittnar om ett stort psykiskt och fysiskt lidande, de beskriver sina liv som en ständig kamp mot ett hjärnmässigt kaos. För den som har ADHD fungerar hjärnan annorlunda när det gäller att strukturera information, planera, impulskontroll och koncentration och hur belöningssystemet fungerar.

– ADHD behöver ju inte alls vara kopplad till intelligens eller andra personlighetsdrag, betonar Lotta.

Många kvinnor beskriver en överväldigande hjärnstress med kaoset inne i huvudet som något man måste ta kontroll över. Mycket tid går åt att hitta strategier för att klara svårigheterna och för att uppfattas som ”normal ”. Ofta överkompenserar de med prestation och perfektionism. Lotta tror också att kvinnor möjligen döms hårdare än män för problem orsakade av ADHD på grund av samhällets strukturella könsförväntningar.

– Kvinnor som behöver mycket stöd i yrkesrollen, som är oorganiserade, inte kommer ihåg eller tar för mycket plats, eller beter sig utanför ramarna väcker kritik och missnöje, exemplifierar Lotta.

ADHD-problematiken är mycket ärftligt och det är vanligt att många äldre kvinnor får upp ögonen för vad den innebär i samband med att barn eller barnbarn får diagnosen. Plötsligt får man en förståelse för varför man är som man är, vilket också kan förklara en rad misslyckanden, uppbrott och problem som orsakats svårigheterna att klara av vardagslivet.

Mer forskning behövs om kvinnors ADHD. I framtiden vill Lotta se mycket mer forskning om de biologiska skillnaderna mellan kvinnor och mäns ADHD utifrån ett hormonellt perspektiv. Hennes dröm är att leda ett tvärprofessionellt forskningsteam som tittar på flickor och kvinnors unika utmaningar utifrån könshormoner, preventivmedel och samhällsstrukturers inverkan på sociala och kulturella könsrollsförväntningar.

– Men den största framtida utmaningen ligger helt klart i att bryta ner de könsrollsstrukturerna i dagens samhälle och därmed komma åt det stora ointresset för frågan, avslutar Lotta.

Lotta Borg Skoglund

Faktaruta: ADHD hos kvinnor kan misstänkas om:

· Inte svarat på behandling för annan psykiatrisk diagnos

· Har anhöriga med ADHD och/eller beroendesjukdom

· Drabbats av upprepade utmattningstillstånd

· Smärtproblematik som inte kan kopplas till någon annan organisk sjukdom

· Sömnproblematik

· Beroendeproblematik, inkluderat nikotin

Inlägget Det är annorlunda att vara kvinna med ADHD dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.

     

Den psykiska ohälsan fortsätter att öka, framför allt bland barn och unga. Fler får vård och behandling men trots det växer köerna. Det visar Socialstyrelsens nya utvärdering av vården till personer med depression och ångestsyndrom, som nu publicerats.

Psykisk ohälsa, främst i form av diagnoser som depression och ångestsyndrom, är en av våra stora folksjukdomar och ligger bakom drygt 40 procent av alla sjukskrivningar. Tendensen är att den psykiska ohälsan ökar, och då även läkemedelsförskrivningen särskilt bland flickor. Och ökningen bara fortsätter.

Det är inte kartlagt vad som ligger bakom den kraftiga ökningen. Att det är ungdomar i alla grupper som omfattas, oavsett psykosocial situation, kan tala för att orsakerna kan finnas i miljöer som är gemensamma för de flesta unga.

-Efter tio år är en tredjedel av de som för 10 till 14 år sedan upptäcktes lida av psykisk ohälsa som fortfarande har behov av vård. 

Och var fjärde hade som följd av sin psykiska ohälsa fortsatt svårt att fungera med arbete eller studier i samhället, säger psykiatrifondens vice ordförande Lena Flyckt. Tio år efter diagnos stod således nästan var fjärde utanför arbetsmarknaden eller var beroende av ekonomiskt bistånd. Socialstyrelsen konstaterar att den psykiska ohälsan ser ut att bli långvarig. Det ökande antalet unga behöver hjälp. Och i dagsläget finns det inte tillräckligt med resurser och personal med relevant kompetens. Ökningen av psykisk ohälsa bland barn och unga ställer stora krav på hälso- och sjukvårdens förutsättningar att möta behovet med tidiga insatser inom elevhälsan, ungdomsmottagningar, primärvården och barn- och ungdomspsykiatrin.

Även inom vården till vuxna med psykisk ohälsa finns brister. För att kunna erbjuda en bra vård behöver korrekta diagnoser kunna ställas snabbt. I samband med diagnos-ticering behöver även fysiska (somatiska) undersökningar göras liksom utredning av beroendeproblematik eller samsjuklighet menar Socialstyrelsen. Vården borde organi-seras mer som för patienter med kronisk och långvarig sjukdom som diabetes, KOL och liknande sjukdomar. Det handlar då om en bättre uppföljning över tid och att kontinuiteten i vårdkontakten stärks, menar Olivia Wigzell, generaldirektör för Socialstyrelsen. 

Inlägget Psykisk ohälsa – antalet ökar dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.

Av Ingemo Bonnier Foto Casia Bromberg

           Karin Alvtegen

Karin Alvtegens böcker var alla framgångsrika. Efter debuten 1998 med deckaren “Skuld” blev Karin snabbt en av våra mest uppskattade författare. Hennes psykologiska thrillers har tryckts i massupplagor och har översatts till mer än 30 språk. Men för fyra år sedan blev det tyst. Karins liv förändrades totalt när hon drabbades av den svåra sjukdomen ME/ CFS som dramatiskt kastade om hela hennes liv.

Det började med en efterhängsen förkylning, fortsatte med kräksjuka, på det en influensa och strax därpå en luftrörsinfektion som inte ville ge med sig.

Det var tidig höst 2013, Karin Alvtegen hade en ny roman hon ville skriva.

– Jag hade en jättebra idé, men blev aldrig frisk och läkarna på vårdcentralen hittade inget fel. Så en dag blev jag väldigt tung i bröstet, säger hon. Läkarna hittade då en arytmi i hjärtslagen och både puls och blodtryck var anmärkningsvärt låga. Sedan dess har jag inte mått bra en enda dag, säger Karin, trots att fyra år har gått. Det är ungefär som att ha kronisk influensa.

Åren som följde efter det första insjuknandet handlade om otaliga läkarbesök. Men den gemensamma nämnaren var att ingen, absolut ingen kunde begripa vad som var fel. Fler och fler fysiska symptom tillkom så precis som för många andra som drabbas av liknande symtom fick hon höra att det kanske satt i huvudet och blev skickad till en psykiatriker.

– Till slut hade jag gått i flera livstiders behov av KBT, samtidigt som jag bara blev sämre. Det kostar energi att gå i terapi, och nu vet jag att min sjukdom bäst behandlas genom att undvika ansträngning som förvärrar mina symptom, säger Karin Alvtegen i ett samtal med vetenskapsjournalisten Henrik Ennart, publicerat i Svenska Dagbladet.

Slutsatsen av de terapeutiska och neuropsykiatriska manglingarna var att både hon och hennes psykiatriker övertygades om att hennes tillstånd hade andra orsaker.

Allt var fysiskt, vilket Karin kunnat säga från början. Det fanns ingen ångest eller depression, men det var tufft att uppleva att inte bli lyssnad på. Diagnosen under två års tid var utmattningsdepression, trots att Karin liksom många andra drabbade visste att hon inte alls var deprimerad.

Först på försommaren i år, 2017, fick hon slutligen ett besked. På Stora Sköndals neurologiska enhet fick Karin Alvtegen diagnosen ME/CFS. Förkortningen står för Myalgic Encephalomyelitis/Chronic Fatigue Syndrome. Det är ett svårt namn, alltså brukar man istället säga kroniskt utmattningssyndrom eller trötthetssyndrom, vilket både de drabbade själva och insatta läkare egentligen vill undvika.

– Det är så otroligt missvisande. ME/CFS handlar inte om trötthet. Det är en svårt funktionsnedsättande neurologisk sjukdom där flera av kroppens system är inblandade, säger Karin och konstaterar att ett nyckelkriterium för diagnosen ME/CFS är bland annat att inte kunna sova.

Det värsta är att det fortfarande finns läkare i Sverige som påstår att diagnosen inte existerar. Ella Bohlin, landstingsråd i Stockholm, säger att det är många patienter som lider av att Försäkringskassan inte erkänner ME som en diagnos, trots att det finns tydliga diagnoskriterier och fysiska avvikelser i flera av kroppens system. Det var Anne Örtegren, ME drabbad, som väckte Ella Bohlins intresse och engagemang för sjukdomen och det är tack vare detta som det i dag finns vård för ME sjuka i Stockholm. Men det behöver spridas ut i landet för att alla ska kunna få ta del av den hjälp som ändå finns.

Livet förändras totalt för den ME drabbade. För den människa som varit van vid att orka arbeta så mycket hon ville, resa runt i världen och ständigt vara aktiv, van vid att ha liv och rörelse kring sig blir allt så annorlunda. Det livet förändras till en oerhört begränsad tillvaro där minsta ansträngning måste planeras.

”En bra dag klarar jag att skriva en timme när jag tidigare kunde jobba 18 timmar i sträck.”

Ny energi behöver laddas ner i flera dagar för att till exempel räcka till ett läkarbesök. Och därefter måste den drabbade dessutom räkna med att bli sämre och sängliggande i flera dygn efteråt. Valen kan vara absurda. Tvätta håret eller svara på ett mejl? Att hushålla med energin är enda sättet att undvika nya skov. Det är helt omöjligt för Karin att skriva en ny roman.

– En bra dag klarar jag att skriva en timme när jag tidigare kunde jobba 18 timmar i sträck.

ME/CFS ska inte heller blandas ihop med stressrelaterad utmattning. Nästan alla insjuknar i stället efter att ha drabbats av en infektion av något slag. Det finns tydliga autoimmuna inslag, men det är många saker i kroppen som går fel samtidigt, och ingen vet ännu riktigt vad som är hönan och ägget i sjukdomsbilden.

Lägg till det ständig värk och mjölksyra i armar och ben, låg puls och yrsel, skov av migränliknande huvudvärk, stickningar, domningar och frossa, hjärndimma, inflammatorisk tarmsjukdom, IBS, dimsyn, extrem ljudkänslighet och stora svårigheter att reglera kroppstemperaturen.

Det är svårt att koncentrera sig och att göra logiska beräkningar. Är klockan 14.30 halv tre eller halv fyra? Även om man som person är väldigt strukturerad och lätt kunnat hålla många bollar i luften kör en ME patient fast på sådana enkla saker.

Grundproblemet är ett slags biologisk haveri där det saknas reservtillskott. Skoven kommer ett par dygn efter en an-strängning. Det går att på olika sätt mäta hur kroppen drabbats av en systemisk störning som omfattar immunförsvaret och som går ner på cellnivå. En mental ansträngning är lika illa som en fysisk.

I Sverige räknar man med att 0,4 procent av befolkningen kan lida av den gåtfulla sjukdomen. Det innebär att nästan 40 000 är drabbade bara i vårt land och mer än 30 000 av dem är kvinnor. Det går inte för en frisk, framgångsrik människa att förstå hur snabbt livet kan förändras. Det är hög tid att sprida information om ME/CFS och för att ge röst åt alla missförstådda.

I dagsläget finns inget botemedel. Kunskapsbristen inom sjukvården gör att många får vänta i åratal på rätt diag-nos. Det tog mer än fyra år och besök hos otaliga specialistläkare innan någon ens kände till Karin Alvtegens sjukdom. Själv hörde hon talas om den första gången då hon lyssnade på radioprogrammet Kropp & Själ i P1.

– Jag kände igen alla symptom och bad om en remiss för utredning. Det var 18 månaders väntetid. 

De som drabbats vittnar om att svårast är känslan av att inte klara sig själv, att vara hjälpbehövande och så ska det vara för resten av livet. Det bli svårt med självbilden. Rullstolen behövs om det så bara är för ett par hundra meter. Det pågår ett oerhört lidande. Ungefär 25 procent är helt bundna till hemmet, ofta sängliggande.

Det är en livslång sjukdom. Många blir sämre över tid, men det finns också ett fåtal som blivit bättre. Ingen vet varför. Tyvärr satsas väldigt lite forskningspengar på att försöka ta reda på orsakerna, obegripligt nog. Patienterna är många och är också de som anses lida mest under längst tid. Vilket också blir väldigt dyrt för samhället.

För Anne Örtegren, 44 år, blev kampen mot den obotliga sjukdomen för svår. Strax efter nyåret avslutade hon sitt liv efter att i många år varit svårt sjuk i ME. In i det sista verkade hon för att sprida insikten att ME är en neurologisk sjukdom, och inte en psykosomatisk. Hon var djupt frustrerad över att se ME patienter placeras i ett psykfack med order om att börja träna, vilket bara ledde till nya katastrofer. Hon ville egentligen leva men på slutet blev det för tungt, hon läkte inte längre. Kombinationen av djävulska smärtor och frånvaron av rimligt hopp var outhärdlig. Alla blir inte lika sjuka som Anne Örtegren. Men alltför många blir tillräckligt sjuka för att livet ska kännas som utan mening och nästan omöjligt att leva.

Inlägget När det vanliga livet försvinner dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.

 Kvinnor lever längre än män men tycks ha en större och ökande ohälsa under sin livstid jämfört med män, speciellt när det gäller psykiskt hälsotillstånd. Cirka 45 % av alla sjukskrivningar är pga psykisk ohälsa och därmed den främsta anledningen till arbetsoförmåga.

 Genom forskningen vet man att  kvinnor i hög och ökande grad lider av stress, depression och ångesttillstånd redan innan barnafödandet, så det verkar inte vara dubbelarbetet på arbetet och i hemmet som är orsaken (Jusek, 2016). När man undersöker bakomliggande orsaker finner man att t.ex. högutbildade kvinnor inte i samma omfattning som män kan påverka sin arbetssituation. De känner inte i samma omfattning som män att deras kreativitet tas till vara och de får inte samma löneutveckling och gynnsamma karriärmöjligheter som män.  Ett exempel är de larmrapporter om utbrändhet hos kvinnliga läkare som uppmärksammats i media på senare tid och som tycks ha samband med ökade krav speciellt på kvinnor.

En grupp kvinnor som är speciellt utsatt är flyktingkvinnor. En registerstudie visar att dessa jämfört med andra grupper av invandrarkvinnor och män har den högsta psykiska ohälsan men de söker inte vård (Hollander, Bruce, Burström, Ekblad, 2011). Ett EU-finansierat projekt med en livsstilskurs till nyanlända kvinnor har genomförts på olika orter. Slutrapporten visar att Livsstilskursen upplevdes av kursdeltagarna som en investering i förbättrad hälsa och ny livsstil (Ekblad & Persson-Valenzuela, 2014).

Det synes alltså klart och tydligt att vår kultur, invanda tankemönster, seder, synsätt och attityder automatiskt degraderar kvinnor, vilket i sin tur internaliseras och blir del av flickors och kvinnors självbild och därmed inte ifrågasätts. Detta styrks av enkätstudier av skolflickors psykosociala situation redan i skolåldern. Flickor i femton- årsåldern anger att de känner sig allt mer stressade av skolarbetet, andelen har ökat från 50 % till nästan 70 % på en tio-årsperiod. Oro för prestationer i skolan hamnar generellt högt upp i ordningen när unga kvinnor skattar sina problem. Självmordsförsök har sedan början av 1990-talet blivit vanligare bland unga kvinnor. Andelen unga kvinnor som gör självmordsförsök är tre gånger högre än hos unga män (folkhälsorapport; socialstyrelsen 2009)

Av denna kunskap kan man dra slutsatsen att man bör intervenera och göra insatser tidigt, redan i skolan för att vända trenden innan en blir en automatiserad del av vår kultur som därmed inte ifrågasätts. Ett lovvärt initiativ är DISA-metoden som är ett sätt att förebygga stress och depressiva symtom bland tonårstjejer. Den erbjuds flickor i årskurs åtta.

Programmet startade på initiativ av Centrum för folkhälsa inom Stockholms läns landsting. Snabbt som ryktet har metoden spridit sig till nästan alla län i Sverige och även utomlands.

Intresset är stort och initiativtagaren kurator Eva-Marie Thomas har varit och föreläst i Finland, Grekland, Nya Zealand, Syd Korea och USA. Hon utbildar även kolleger i metoden så att den sprider sig i landet. 

DISA-gruppledaren, genomför tio gruppsamtal på en timme vardera med flickor i grupp. Samtalen bygger på:
• beteendetekniker för att förändra negativa tankemönster
• kommunikationsträning och träning av olika problemlösningsstrategier
• övningar för att stärka den sociala förmågan och det sociala nätverket
•övningar för att öka antalet hälsofrämjande aktiviteter

Utvärderingar visar mycket goda resultat i form av bättre och positiva tankemönster samt stärkt självkänsla.

Det är genom forskning vi får dessa insikter men även möjliga lösningar på problemet. Stöd gärna psykiatrifonden som delar ut stipendier till lovande forskningsstudier årligen. www.psykiatrifonden.se

Lena Flyckt, docent och psykiater, vice ordförande i psykiatrifonden och medlem av 1.6-miljonerklubbens expertgrupp. 

Inlägget Kvinnors psykiska ohälsa –vad beror den på och vad görs. dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.

”Att det är polisen som larmas då en människa blir psykiskt sjuk är ett exempel på hur stigmatiserad psykisk ohälsa är. Du är ju ingen brottsling för att du drabbas av psykisk ohälsa.”

SVENSKARNA ÄR ETT av de folk i världen som lever längst. Ändå är vi mer sjukdomsdrabbade och äter mer medi- ciner än någonsin. Vården upptäcker risker och sjukdomar tidigt, sådant som förhöjt kolesterol och förstadier till cancer
– vilket är viktiga upptäckter. Med kommersiella DNA-tester kan vi till och med få veta vilken typ av sjukdomar vi even- tuellt får i framtiden. Genetiken är viktig, den kan ge svar på många av de sjukdomar som i dag inte är botbara.
Men det finns de som anser att sådant riskletande kan inne- bära faror. Oron för att vara sjuk kan i sig skapa otrygghet och ohälsa, både fysisk och kanske framför allt psykisk. Oron är en tung drivkraft.
Äldre och gamla mår allt bättre. Här skattar man sin hälsa betydligt bättre än tidigare, och både medellivslängd och lev- nadsstandard har ökat. Men de unga mår allt sämre, framför allt psykiskt, och de skattar sin hälsa betydligt sämre än tidigare generationer. Trenden går på tvären med hur det ser ut i övre medelåldern enligt en nyligen publicerad studie.
Den psykiska hälsan hos de unga tas inte på tillräckligt stort allvar hos politikerna och i samhället, skriver Padma Schrewelius på Expressen debatt. Psykisk ohälsa är ett allvarligt samhälls- problem som skapar ojämlikhet. En del orkar inte med skolan eller arbetslivet, andra blir självskadande och utvecklar miss- bruksproblem, några väljer kriminaliteten, andra härdar ut tills de kraschar i en akut stressituation.

FAKTUM ÄR ATT DE psykiska störningarna har ökat med 115 procent på tio år. Allt fler unga människor får psykiatrisk slutenvård för att de drabbats av psykos, ett allvar- ligt tillstånd där personen tappar kontakten med verkligheten och risken för att utveckla allvarligare sjukdomar ökar. Den senaste statistiken visar att antalet unga patienter som vårdas för olika typer av psykoser har ökat varje år sedan 2009. Göran Rydén, verksamhetschef för Norra Stockholms psykiatri, säger i en intervju i Svenska Dagbladet i våras att många ungdomar drabbas av psykoser efter att ha använt droger, en utveckling som oroar.

Stigmatiseringen av dem som lider av någon psykisk sjuk- dom skapar stora problem i arbetslivet då arbetsgivare ogärna anställer någon med psykisk diagnos eftersom det förknippas med problem samtidigt som takt och krav i arbetslivet har ökat och kräver stor tålighet.
Padma Schrewelius pekar på att psykisk ohälsa därmed skapar en osynlig ojämlikhet. Vi har inte råd att fortsätta låta psykisk ohälsa vara en politisk angelägenhet på marginalen, menar hon, och påpekar att jämlikhetsdebatten i dag är sned- ställd och fokuserar ensidigt på ytliga och synbara attribut.

ATT DET Ä R POLISEN som larmas då en människa blir psykiskt sjuk är ett exempel på hur stigmatiserad psykisk ohälsa är. Du är ju ingen brottsling för att du drabbas av psykisk ohälsa.
En förbättring har skett, i alla fall i Stockholm. Där lanse- rades den första psykiatriska ambulansen, PAM, i mars förra året. Det måste bli självklart att en sådan finns överallt. Enligt Sveriges Radio har bilen ryckt ut i snitt fyra till fem gånger per kväll sedan starten i mars.
Det är en stor vinst att PAM införts, den har en enorm betydelse för avstigmatiseringen. Psykisk ohälsa kan vara lika biologisk som vilken fysisk åkomma som helst, men ingen ringer polisen för att hjärtat flimrar.
I Medicinsk Vetenskap, nr 3/ 2014 står att läsa: ”Det är fortfarande oklart vad som orsakar de vanföreställningar som utmärker en psykos. Men forskarna har hittat en rad riskgener för schizofreni som de hoppas kan ge ledtrådar till orsaker och nya botemedel. Mest akut för patienterna är dock att vården tar tag i underbehandlingen av de hjärt- kärlsjukdomar som förkortar deras liv enligt en ny undersökning. Patienter med schizofreni har i snitt 15-20 års förkortad livslängd jämfört med normalbefolkningen Och den viktigaste orsaken till detta är ökad dödlighet i hjärt- kärlsjukdomar. Psykiatrin och den somatiska vården måste mötas”.

/ Ingemo Bonnier

Inlägget Polislarm fel för psykisk ohälsa dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.

– mindfulness hjälper missbrukare att hantera sina känslor istället för att låta känslorna styra dem

Klienterna har stora problem inom många områden. Endast varannan kvinna har egen bostad. 20 procent har varit fosterhemsplacerade och ungefär hälften uppger att det förekommit missbruk och/eller psykiska problem i uppväxtmiljön. Detta är en typiske klienten inom SiS/LVM, statens institutionsstyresle, lagen om vård av missbruk.

Somliga har experimenterat med droger i festsvängen och blivit fast i ett beroende, andra har haft ett välordnat liv och dövat med droger efter en livskris eller utbrändhet, för en stor del har drogerna varit en självmedicinering sedan tidiga tonår. De har använt drogerna för att döva psykisk smärta och har sedan blivit kemiskt och psykiskt beroende.  Somliga av dessa kvinnor är födda av föräldrar i samma karusell. De har matats med alkohol och piller sedan tidig barndom. Lärt sig att döva är bästa medicinen när något gör ont. Andra har åkt in och ut från ungdomshem och familjehem och alltid sökt kärlek, trygghet och familj, men bara stött på motsatsen. De har tidigt lärt sig att det gör ont att leva och det onda dövas med droger.

”Det är som att försvinna från sig själv och allt jobbigt ett tag. Nu har det gått så långt att jag inte vågar vakna upp och se verkligheten”

Att blunda och strunta i allt leder till obetalda räkningar som leder till kronofogden, till vräkning, till socialen, till omhändertagande av barnen, härbärgen. För att slippa gatan och få sina droger blir många tillsammans med kriminella, missbrukande män. Sex, stryk och förnedring är priset. Anhöriga ger upp. Orkar inte längre hoppas, inte längre tro. De själva orkar inte längre lova, orkar inte såra, orkar inte själva tro. Dövandet leder till kallblodiga handlingar och empatiförlust. Spärrar och gränser överskrids och kriminalitet och prostitution blir vardag. Den empatiska, omhändertagande, intelligenta, kreativa flicka som en gång fanns  har blivit hårdhudad och kall. I alla fall på ytan. Det går inte längre att vakna upp och se vad man ställt till med. Det gör för ont. Nu finns bara jakten efter dövande preparat i sikte. Vänner åker in i fängelse, vänner dör, vänner sviker. När polisen kommer står ingen kvar.

Under mina år som psykolog inom LVM har jag hört otaliga historier. Den ena mer hjärtskärande än den andra. Jag har försökt att sätta mig in i deras situation. I alla fall så gott jag kan. De kommer blåslagna, härjade, avmagrade, tvingade till avgiftning. Successivt kommer färgen tillbaka i ansiktet, glöden i ögonen och steg för steg kommer den osminkade, klartänkta, empatiska tjejen tillbaka. Det tar tid att våga se sig i spegeln. Att våga se sanningen i vitögat. Vad behöver dessa kvinnor? Hur ska de kunna bryta sin onda cirkel? Hur ska de få tillbaka sitt mod och våga försöka en gång till? Frågan är komplex och det finns inga enkla svar. I den bästa av världar får de ett skyddsnät som ger den trygghet, kärlek och stöd de behöver, men verkligheten ser ofta annorlunda ut. Många står själva och behöver hitta sin egen inre kompass som visar vägen och ger styrka.

”Att våga stanna upp och se verkligheten som den är utan att döma eller döva”

För att kunna gå vidare måste de på ett eller annat sätt släppa all hemskhet de gått igenom och inte låta det påverka framtidens val. Acceptans i denna bemärkelse är förmågan att kunna se verkligheten som den är, utan att försköna den eller gör den värre. När vi praktiserar mindfulness blir vi uppmärksamma och kan fånga oss själva i samma stund som vi börjar slinta. Att se sina tankar, känslor och kroppsliga förnimmelser och våga stå kvar, andas och göra ett medvetet val. Innan varje handling, finns ett litet glapp. De milisekunder som får oss att välja det ena eller andra. Ofta sker detta omedvetet då vår hjärnas pasticitet fått oss att automatisera mönster. Detta gör att vi kan gå eller borsta tänderna utan att tänka på varje steg, men vi kan också bryta autopiloten när vi vill. Detta gör vi genom att medvetet stanna upp och reflektera. Har vår hjärna automatiserat destruktiva reaktionsmönster, behöver vi således stanna upp och se att vi har ett val. Genom att om och om igen göra ett medvetet val kan vi slutligen få ett nytt automatiserat reaktionsmönster.

Liksom sjukgymnasten påpekar vikten av att räta upp sig för att bryta dålig hållning, hjälper psykologer sina klienter att bryta destruktiva, tanke- eller beteendemönster. Det handlar inte om att bli överdrivet positiv, utan mer om att bli ens egen bästa vän. Att se vad man gjort och rätta till utan att fastna i  ältande av skuld och skam som inte hjälper. G.Alan Marlatt som skrivit böcker inom området påtalar att man inom mindfulness inte försöker bli av med negativa upplevelser, utan lär sig att förhålla sig till dem på så vis att man kan välja hur man vill reagera. Successivt får man själv kontroll över situationen istället för att känslan skall kontrollera.

Gabriella svanberg
leg psykolog

Inlägget Mindfulness hjälper missbrukare dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.

Camilla Kylin har i sin avhandling vid Psykologiska institutionen, Stockholms universitet, studerat anställda som under cirka en dag i veckan arbetar på distans. Avhandlingen belyser flexibla arbetsformer, utsuddade gränser i tid och rum, liksom distansarbete ur ett stress- och hanteringsperspektiv och konsekvenser för individer.

– Struktur och gränsdragande blir viktigt, dels för att skapa struktur och ordning, men även för att skapa legitimitet för distansarbetet, och slutligen för att efter arbetsdagens slut återhämta sig i hemmet, säger Camilla Kylin.

Historiskt sett med utgångspunkt i bondesamhället, har förhållandet mellan arbete och privatliv och rollen av gränser mellan dem genomgått förändringar, menar Camilla Kylin. – Från att ha präglats av en cyklisk karaktär, där gränser utgjordes framförallt av naturens lagar såsom regn, skördetid med mera, har teknikens utveckling bidragit till att många kan arbeta när som helst på dygnet, och många individer upplever ökade krav både i arbete och i privatliv.

Flexibla arbetsformer som distansarbete öppnar upp möjligheter för att ta itu med krav och önskemål i privatliv, men de kan även innebära risker som bland annat ökad press att utnyttja flexibiliteten effektivt nog. De kan också medföra svårigheter att koppla av från arbetet.

Studierna visar att arbete och privatliv kan ha både negativ och positiv inverkan på varandra. Dock tycks arbetet inkräkta oftare på privatlivet än tvärtom.

– De som upplevde en konflikt mellan arbete och privatliv uppgav lägre livstillfredsställelse medan de som däremot rapporterade positiv inverkan uppgav högre livstillfredsställelse och bättre återhämtning, säger Camilla Kylin. Ett problem som uppkom var att distansarbetet visade sig ha bristande legitimitet bland omgivningen. Distansarbetarna upplevde ofta en misstro från sin privata omgivning att de verkligen kunde arbeta lika bra i hemmet som på arbetsplatsen. Som svar på denna misstro tycktes gränsdragandet bli viktigt. De fick till exempel markera i samtal att ”de inte bara är hemma utan de faktiskt arbetar hemma”.

– Även organiseringen av sitt arbetsrum och sin arbetstid tycktes fungera som en legitimeringsprocess, det vill säga för att göra det mer legitimt att arbeta i hemmet, berättar Camilla Kylin.

Inlägget Betydelsen av gränser mellan arbete och privatliv dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.