För 5 år sedan började min mens uppföra sig som en irrationell tonårings intag av p-piller. Åtminstone min tonårings. Den dök upp skvättvis, missade nån månad men glömde alltid att höra av sig. Så träffade jag Clark Kent. Leken sanning och konka resulterade oväntat i urstora bröst och  plötslig störtmens, som fick mig att rodna likt en 13-åring i vita short. Kul, visst, men samtidig blev jag lite skärrad. Tänkte kroppen på fullt allvar att vi, gamla människorna skulle ha barn? Inte en chans i helvete tänkte jag, med bilden av mina tre egna människomarodörer på näthinnan, och travade iväg till gynekologen för montering av spiral. 

Efter en snabb blick på födelsedatumet i journalen och det finmaskiga rynknätet i mitt ansikte föreslog läkaren att ”Preventivmedel är nog inte nödvändigt. Det där med störtmensen och det stora brösten var nog bara en sista dödsryckning. Men du kan åtminstone reglera den mens du fortfarande har med en hormonspiral.”* 

Hon talade vänligt och pedagogiskt, trots att jag sparkat vilt när hon satte in fanstyget. Och eventuellt sa hon sista rycket, inte dödsryckning. Men det blir dråpligare så och författare får ljuga. 

”Snälla doktorn, kan jag få hormonplåster också? Min familj påstår att jag är ständigt förbannad och sist vi sågs hävdade mina vänner samma sak. De var jättedumma.”

Pling lät det i telefonen när e-receptet nådde min mobil. ”Byt plåster var tredje dag så kommer du, din familj och dina kompisar snart bli mycket gladare.” Doktorn log uppmuntrande och sträckte fram handen. 

”Mina vänner?” sa jag oförstående. ”Tyvärr har jag redan mördat dem.”

Hon välkomnade mig inte åter, men skam den som ger sig. Eller ger sig på en ADHD-kvinna i den hormonella berg och dalbaneåldern i jakt på svar. Tillbaka till framtiden, dvs nuet på Sophiahemmets Ultragyn. 

”Dina äggledare är helt inaktiva!” Den unga gynekologen klappade mig på benet, slängde plasthandskarna i soppåsen och skrev ut inkontinensmedicin. ”Glöm bara inte att knipa. Om inget särskilt händer behöver du aldrig mer komma hit.”

Innan jag dör alltså, tänkte jag på kanske min sista skamfyllda promenad bort till trosorna. Ni vet den där mellan gynekologstolen och kroken bakom skynket, där byxorna väntar? I blus och strumpor med rumpan bar. Mitt inres konfliktfyllda känslor överröstade receptplinget. För nog log hon lite snett, den där läkarmänniskan i fortfarande fruktbar ålder som precis konstaterat min funktionsduglighet som fortplantningskärl över. Äntligen var min 10-årig klimakterieresa till ändå och övergångsåldern avklarad, det var slut på svett, svordomar och syndafloden, och tjolahopp tjolahej, jag är fortfarande tjej. Så varför kände jag mig plötsligt förbrukad och mindes med knivskarp skärpa hur gulliga mina barn varit som små? Jag tyckte till och med om att föda dem

Nåväl, anfall är bästa försvar, bara att bita ihop och gå vidare. Jag önskade läkaren ett lycklig liv och tänkte skadeglatt att Din tid kommer också, lilla stumpan. Faktiskt kommer du att välkomna den, för i kvinnan samsas alla hennes åldrar. Den leklystna lilla flickan, den lustfyllda tonåringen, den lockande unga kvinnan, den lättjefyllt levande legenden och alla, alla hennes sköna systrar. 

Sol från LinaPinaBallerina

*Jag fattar inte hur hormonella preventivmedel kan trolla bort mensen. Sedan biologifrökens lektion i Sex och samlevnad (hela 5 år efter åtminstone min första mens) är bilden av det obefruktade äggets blodiga vandring ur kroppen inpräntat i mig. Men vart tar mensen vägen om den inte får komma ut? Blir man uppsvälld, blodfylld Michelinekvinna som hotar att spricka? 

Det och mycket mer vill jag fråga Inger Sundström Poromaa, prefekt, professor och överläkare på 1,6 & 2,6 miljonerklubbens webinarium om myter och sanningar om hormoner och hormonella preventivmedel. Med är också underbara Annika Jankell, journalist och programledare och coola Ann Söderlund, författare och bloggare. Visst kommer ni?

Registrera er här så ses vi torsdag 4 juni 2020 kl. 18:30 . 

Inlägget Stora bröst, störtmens, mord i sinne och andra mindre harmoniska hormonförändringar! dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.

I familjechatten ber jag barnen beskriva mig. (Jo, vi bor ihop men sedan den där marsdagen för en evighet sedan åberopar de myndigt social distansering så fort jag ber om hjälp. Corona-times har givit mig den tvivelaktiga förmånen att närgranska mina barns fläckvisa inlärnings- och fattningsförmåga. På frågan om vem som är Sveriges mäktigaste man svarar de unisont ”Riddar Tegnell, vår befriare!”) 

Jo, jag vet. Men allt nog och emedan. MelleMannen, min mellanunge föreslår ”Sadistisk 3-barnsmorsa med för lite att göra.” Sedan serverar han vegansk middag (karantänen begränsar hopplöst möjligheterna att tjuväta lammkorv på Karlagrillen) framför en skruvad komedi i 783 delar garanterad att göra mig glad. 

”En välartikulerad blondin som älskar sin hund mest av alla sina barn”, skriver Ruben Starboy från någon hemligstans. Varje gång den ungen flyr stjäl han med sig mitt hjärta. Varje gång han hör av sig är jag tillbaka upp i sadeln. 

HildurPildur svarar såklart inte alls, men jag kan läsa hennes tankar. ”Min mamma går till och med vilse i sig själv, men ändå vet hon alltid var jag lagt mina grejer. På morgonen predikar hon så då får man hålla sig undan, på kvällen pratar hon inte alls. Men nånstans mitt på dagen tror jag att hon är rätt smart. Vi är så lika att det är läskigt att se mig själv i spegeln. Det måste i alla fall vara skönt att vara gammal så man slipper bry sig om utseendet. Mina kompisar tycker att hon är cool och milfig.”

Så svarar hon ändå, på väg mellan disken och pizzabaket på sitt jobb: ”En tokig emotionellt virrig älskande inspirerande utlevande konstnärssjäl trapped in a body of a trebarnsmorsa”. Inga skiljetecken, ingen andningspaus och säkerligen skrivet med mjöliga fingrar. 

Lyckligt lottad, det är vad jag är!

Inlägget Men vem är jag egentligen? dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.

Namn: 

Lina Forss

Favoritbok: 

Inte Pesten i alla fall.

Gör en lördagkväll: 

Jämför vilken epidemiolog på Folkhälsomyndigheten om är snyggast, i telefon med min 84-åriga faster. 

Gör en söndagmorgon:

Tränar på att säga epidemiolog. Min faster påstår att det är enkelt.

Faster: – Du kan säga epidemi, eller hur?

Lina: – Ja. 

Faster: – Duktig flicka. Sen lägger du bara till olog. 

Kärbo: 

Clark Kent. Kärbo betyder att vi bor ihop när vi vill och det passar. Nu bor vi ihop när det passar Coronan, senast var 3 veckor, 6 dagar och 23 timmar sedan. Men jag har sett honom genom ett fönster några gånger. Han är fin. 

Inget är som förr:

Jo, långfredagen var det i år!

Fundering: 

Hur stor del av livet borstar vi tänderna? Måste bli veckor, även om man fuskar. Månader?

Insikt: 

Kommer inte på någon. Att hägg doftar gott och att vi har sjukt många värmeljusstakar hemma. Värmeljusstakar är de nya Man kan aldrig ha för många fina servetter. Eller inte så nytt egentligen, jag är väldigt otrendig. Annan insikt:curlinggenerationen är på upploppet och att ärtgrönt nagellack är svårt att få tag på.

Utmaning 1: 

Hur klär sig en mor vid dotterns student-utspring? Måste vara något osynligt så skolan inte märker att vi är där och tar emot. 

Utmaning 2: 

Omvandla studentskiva till mottagning, i enlighet med Folkans föreskrifter och redan deppig studentskas förväntningar/stenhårda möte med verkligheten. 

Dricker: 

Vin varje kväll de första fem corona-veckorna, men nu hjälper det ju inte längre! Så jag har provat några gamla trick mot ångest och tristess: cykling, promenader, ringa en kompis. Och vatten. Till sommaren ska jag även simma i det. 

Ovetenskaplig teori:

Det är bara regn hos mig hela tiden för att vi ska slippa bränder i sommar. Jorden vet redan att vi är nere för räkning. Det var liksom målet, men framförallt att vi ska ta oss i kragen och skapa en bättre värld. För alla.

Följdfråga:

När börjar den då, den där nya världen? Åtminstone på ett ungefär sisådär, snälla söta. Hallå, Anders? Andra Anders?

Sensmoral:

Nog av värld för idag. Flyr verkligheten med 9-1-1 Lone Star och Rob Lowe (oiiii, han gillar hundar) på HBO. Goda samhällshjältar, hjärtlig mångfald, sköna människor, underfundig humor, tittarvänlig action och lyckliga slut. 

Inlägget Vem är du, jag menar jag? dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.

HÄRLIGT att befinna sig här, just precis vid avstampet på denna nya bloggensembles intåg. Vårt lilla inspiratörsgäng som kommer att göra vårt allra bästa för att varje vecka förse dig med alla upptänkliga tips, råd och insikter som gör att DU kan boosta ditt liv! Jag presenterar mig själv naturligtvis, men tänker inte röja vilka de andra är än, utan tänker att de får göra sin eleganta entré och presentera sig själva – en efter en.

Jag som kommer alltså att starta upp veckans bloggande med måndagsbloggar heter Lili Öst, firar just i år, på Valborgsmässoafton närmare bestämt, 30 år på scen, och jag brinner fortfarande för att stå där och inspirera, även om typen av artisteri förändrat sig under åren. Jag gjorde min debut i sista Hylands Hörna (för er som var med i eller i alla fall har koll på den eran) med bl a min pappa Berndt och min syster Lena i gruppen Family Four, jobbade med dem tills jag mötte Maria Sköld, numera Wells, en välkänd 1,6 & 2,6 profil och hoppade med i hennes då gryende grupp Avec. Många år har flutit under broarna sedan dess och 30 år efter mitt första möte med publiken, har jag mitt mesta fokus på att inspirera från scen med min musikaliska föreläsning ”Jag blir vad jag tänker” och genom workshops, enskilda samtal och genom boken med samma namn som kom i slutet av november förra året och som det gjordes så förnämlig reklam för i vår medlemstidning i december. Artisteriet och programledarskapet har jag naturligtvis inte lagt på hyllan, men jag brinner så för att ge folk tankeinspiration, att jag lägger väldigt stort fokus just på dessa bitarna av min sceniska verksamhet 2013.

Vilken typ av tankeinspiration är det då, kanske du undrar? Jo, min nisch kan man väl nästan kalla det – är attraktionslagen. Tankens kraft. Fast kraftigt ”avflummad” och presenterad på ett enkelt och begripligt sätt, för att alla de människor som inte hänger hos ”alternativbokhandlarna” och tycker att New Age är toppen, ska förstå och kunna ta till sig vilket fantastiskt verktyg attraktionslagen är. Inget ont om varken alternativbokhandlar eller New Age, men det finns redan så många som försöker att kommunicera till dem som redan väljer att tänka ”annorlunda” att där ser jag mig själv mer som ytterligare en, men kanske möjligtvis även en ännu enklare och klarare kommunikatör än de fina inspiratörer som redan finns i detta skrå, men till ”gemene man” hoppas jag på att bli en stor resurs.

Att jag kan inspirera många ”vanliga” människor att upptäcka attraktionslagens kraftfullhet, att hjälpa dem se över sina tankemönster, bli medvetna om vad de – tillsammans med attraktionslagen skapar i sina egna liv, för att få kraft och verktyg till att förändra det de vill förändra och förädla det de vill förädla. Detta är min starka vision, mission och passion!

Jag är inne på mitt tredje år som bloggare på bloggportalen finest.se och har långt över en miljon lästa blogginlägg och det gläder mig ofantligt att jag fick frågan om att tillhöra inspiratörerna även på 1,6 & 2,6 webbportal. Självklart är jag medlem sedan många år, även om jag inte synts i så många offentliga sammanhang än, men jag hoppas att kunna bli både mer synlig och framförallt kunna inspirera er stort härifrån och framåt.

Vad handlar då attraktionslagen om, eller lagen om attraktionskraften som den också kallas? Ja, bered dig på en resa framåt som förhoppningsvis kommer att få den frågan att klarna. Jag tänker inte gå in på det riktigt än, inte idag, men däremot nästa måndag, så håll ut och framförallt – kom tillbaka, för att lära dig mer!

Vill dock inte lämna dig helt utan inspiration eftersom jag är en ”notorisk” inspiratör och älskar att ge förändrande tankenötter, så jag lämnar dig idag med ett par frågor:

Är du precis där du vill vara i livet, är du någorlunda nära – på väg åt rätt håll eller långt därifrån?

Om du är långt därifrån, – vad gör du aktivt för att närma dig där du vill vara?

Vad är ditt drömscenario och vad skulle kunna vara ett första steg för att kliva upp på den väg som leder dit?

Sug på dessa frågor till nästa vecka!

With Love/Lili

Inlägget Hej alla underbara – Nu kör vi! dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.

Jag är dietist och journalist och tänkte börja blogga här ett tag under temat Nystart.

Hösten är en bra tid för nystart, just nu kan man ju nästan höra prasslet av alla nya kalendrar och skolböcker inför skol- och jobbstarten och känna att det ligger effektivitet och nya planer i luften, eller hur? Ta tillvara på den energin för både kropp och själ. Och glöm inte att hälsa inte bara handlar om antal kilo på vågen eller hur snabbt du kan springa en mil. Att sova bra, stressa mindre och skratta mer är minst lika viktigt. Om inte viktigare.

Det kan kännas svårt att lägga ett helhetspussel och få ordning på hälsan och hela livet, i alla fall på kort tid. Därför tycker jag att du ska välja ut den pusselbit som är viktigast för dig i höst. Vill du satsa på att äta mer grönsaker, ta cykeln till jobbet, gå och lägga dig en timme tidigare på kvällen, börja på yogakurs eller kanske bara träffa dina kompisar lite oftare? Fundera på vad som är viktigast för dig så hörs vi snart igen.

Stina

Inlägget Nystart dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.

Hej kära miljonerläsare!

Nu tar jag med varm hand över stafettpinnen från den underbara Vendela Duclos och hälsar er varmt välkomna till en del av min värld och en del av mina tankar! 

Det var ca ett år sedan sist jag skrev här och precis som förra gången känner jag mig hedrad att bli tillfrågad igen trots att jag inte är så van att blogga, men tycker att det är väldigt roligt och spännande.

Den vackra hösten har närmat sig med raskt takt och även om sommaren är slut kan man känna att den har omfamnat hösten mjukt och fortfarande kan man söka sig till vattnet och sätta sig vid bryggan och låta blicken dansa över den glittrande vattenytan och lyssna på kluckandet. Havet ger mig alltid inspiration, vila och ny kraft! Det blåa havet så helande… så lugnande…

Jag tänker på den moderna människan som en modern renässansmänniska i full fart framåt på många plan. Jag tänker tillbaka när jag läste Anton Cehkhov och lyssnade på Adagio by Albinoni med min lilla hund.  Nya tankar, nostalgi och tankekontraster…

 För några kvällar sedan blev jag bjuden till Maria Möller show, vilken fantatisk artist! Hon sa bl a något väldigt vackert och tänkvärt: Har ni tänkt någonsin på att vi människor älskar alldeles för lite? 

Jag vet ju inte vem du är som läser detta inlägg men jag önskar dig allt det bästa vem du än är och hoppas att du älskar livet mera och njuter av vartenda andetag!

All Kärlek

Roxanne

Inlägget Den moderna renässansmänniskan dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.

Jag har varit ensam en hel vecka. Min  man och min son har varit i Alperna och åkt skidor. I morgon kommer de hem och jag saknar dem så.

Vi har alla en massa oskrivna brev att skriva. Samtal att ringa. Ord att säga men Livet kommer emellan och stjäl energi, tid och fokusering. Nu tänker jag iallafall skriva det där brevet till dig…
Jag var egentligen inte så sugen. Tyckte mest synd om trötta mammor med skrikande ungar i skitiga tröjor och kladdiga händer. Tyckte mitt fläckfria liv med långa sovmornar och vita soffa var det ultimata. Hur kan man sakna något man aldrig haft resonerade jag med hormonstinna nyblivna mammor som sjöng moderskapets lovsång. Men så kom du.
Som en liten brottare anlände du en grådisig fredag och aldrig har har väl SöS varit bättre än då. Du tog mig i självklar besittning med ditt rättframma krävande jag. Med dina uppfodrande skrik och bestämda blick knackade du hål på mitt hjärta.
Att älska dig är lätt. Att vara arg på dig likaså. Just därför blir banden mellan oss båda så starkt. Det skär genom allt och genomsyrar varje cell i min kropp.

Jag vet att du tycker jag är dum ibland. Det säger du och blänger på mig med dina nötbruna ögon men sedan lägger du huvudet på sned och säger ”förlåt mamma” och i den stunden är du förlåten allt.
Tack för att du kom till just oss. Att du vänder upp och ner på just våra liv i din strävan efter att bli självständig. Att du lär mig mer om mig själv varje dag. Fortsätt vara så där stark och bestämd, jobbig och underbar. Mamma kommer alltid älska dig ändå vem du än blir…
Puss min Skrutt.

Inlägget dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.

Jag ringer det där samtalet jag funderat på. Till föräldrarspykologen Malin Alfvén. Det är dags nu för Samtalet till Lennox. Jag är bra på att berätta och råda andra hur man ska förhålla sig när man drabbas av en allvarlig sjukdom. Hur man ska berätta för barnen men när det kommer till mitt egen son vill jag bara skydda honom från verkligheten. Lennox var 2, 5 år den där natten jag försvann med ambulansen och kom hem först 4 veckor senare i ett helt annat skick. Vi berättade att doktorn lagat mammas mage. När jag ett år senare opererar bort halva levern är det samma sak. Cellgiftflaskan förklarade vi som medicin. Allt anpassat till hans nivå av förståelse.
Ordet cancer har vi aldrig använt. För mig är det så laddat. Lennox vet att jag varit/är sjuk men inte i vad. Men nu hör han detta ord när han är hos mormor och hon kanske pratar med någon om mig, eller vi träffar någon på stan som frågar hur det är med cancern. Eller när någon dagiskompis säger ”Din mamma är sjuk, hon kanske ska dö” på barns rättframma sätt. Då vill jag grunda honom. Att han är förberedd och att förstahandsinformationen kommer från mig. Malin säger i telefonen att jag kan inte skydda honom längre. Att det är dags nu att berätta att jag HAFT cancer och att cancer är en sjukdom. Det är viktigt att säga att jag HAFT och  just nu är den borta. Jag berättar för henne att vi pratar mycket om döden, läser Adjö Herr Muffin och pratar kring vad som händer när man dör. Och att vi varit och tittat på kyrkogården och jag bara är så förbannat livrädd att när jag nu, när jag berättar, så kommer rädslan att förlora mig färga hela hans uppväxt.
Malin lyssnar. Och sedan säger hon de förlösande orden som jag ju hela tiden vetat. Att jag tänker rätt. Och att jag gjort rätt i att prata och besöka gravplatser. Att det här är det svåraste vi föräldrar ska behöva göra men att jag  inte kan skydda honom från Livet. ”Lotta, du kan det här, det hör jag ju på dig” Och jag svarar: ”Men jag behöver bara få bli stärkt i det”.
Så nu tar jag, vi, det där djupa andetaget och nämner skiten vid dess riktiga namn. Det kommer att kännas så befriande för mig att sluta hyssja på folk och ge dem onda ögat när de nämner cancer i Lennox närvaro. Som Malin sa: ”Ni är ju en familj som går igenom och delar det här tillsamans”.

Läs mer på www.vimmelmamman.blogg.se

Inlägget SAMTALET dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.

Det här blir mitt sista blogginlägg här. Men om du vill fortsätta läsa mig finns jag på www.vimmelmamman.blogg.se. Kanske ses vi där……….

Året är 2025

……Jag vaknar av att solen lyser mig i ansiktet. Jag vrider på huvudet och tittar rakt in in i den nacke jag så väl kommit att känna. Bred och stark. Några gråa hår som syns  på den för övrig nästan renrakade skallen. Det vita täcket blottar en knallbrun axel, lätta snarkningar. Det är ljust i rummet. Så ljust att jag måste kisa för att se. Väggarna är vita med undantag för en enda gigantiska bild på en ung man i svart/vitt. Bilden är tagen rakt framifrån och den unge mannen skrattar rakt in i kameran medan han lätt nonchalant håller båda händerna djupt nerkörda i ett par slitna, ljusblå jeans.
På högra väggen löper en lång altan. Stora vita krukor med gröna örter är strategiskt placerade längs den soliga väggen. Svarta rottingmöbler med runda bord. Några tomma vinglas står och balanserar på kanten till ett av borden. Klockan är nästan halv tio och utanför glittrar Medelhavet likt en stor grönblå diamant.

Det vita trägolvet är behagligt varmt när jag tassar ner till köket för att förbereda frukost. Röda solmogna tomater som jag hämtar från trädgården, valnötsbröd, färskpressad juice. En smal, svart katt tittar på mina förehavanden. Det är inte Tjockkatten, han är borta. Solen har redan hängt som en stor gul citron över det terracottafärgade taket sedan länge och även om jag nu, efter flera år i Spanien, vant mig vid dess närhet, blundar jag och låter strålarna värma mitt ansikte. Idag är det en speciell dag. Min son, vår son, är på besök från Sverige och jag väntar honom när som helst.
 

   Threst kommer ner. Som vanligt vill han ha sitt thé utan socker och lite mjölk. Vi äter och planerar dagen. Kanske en biltur längst kusten. Middag ute i haciendan med lokala viner och Threst fantastiska hallonpanacotta till efterätt. Det drar lite som vanligt i mina ärr. En gång för längesedan  drabbades jag av cancer men hör till de lyckligt lottade som undslapp giljotinen. Nu är det bara mina ärr och naturligtvis den för alltid rädda tanken som påminner mig om den hemska tiden när min son var liten.

När jag tänker tillbaka på de där åren är det med skräckblandad  förtjusning. De lärde mig att leva varje dag som om den vore den sista. De lärde mig att ingenting är självklart och att kärleken till din nästa är det som är viktigast av allt. Omsorgen om andra, medmänsklighet och en gnutta självironi och en stor portion humor. I bokhyllan står flera av mina böcker. Både fiction och faktaböcker som sett till att vi haft råd att köpa det här huset. Jag är lycklig. Nu. Det är inte alls självklart. Det tog många terapitimmar och självsanering för att komma till ro. Det tog ett tag att bli den jag borde vara efter att min person blivit så förändrad och min tillit till livet så tilltufsad.

Jag hör en bil på uppfarten. Lennox är i tid. Det är nästan ett halvår sedan han var här. När han kommer in i hallen skymmer han för ett ögonblick den starka solen som snart står i zenit.
Som vanligt fyller hans blotta närvaro mig med en sådan stark kärlek att jag får svårt att andas för några ögonblick. Han har den påverkan på mig, den där pojken. Hans lockiga hår har blivit lite längre sedan sist och mörkare men jag vet att det snart kommer att ljusna i solen. Jeansen hänger löst runt de smala höfterna och den vita t-shirten är oklanderligt ren. Men det är inte det som är det mest iögonfallande. Det är hans fantastiska ögon som  har samma blick nu som när han var liten. De breda läpparna som liknar mina klyvs i ett enormt, stort leende och det enda jag vill är att lukta på den där bebisen som inte länge finns.

  ”Mamma,  jag är hemma nu”, säger han och mitt hjärta sväller av glädje.

Inlägget En titt in i framtiden….. dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.

Jag och Lennox. Rhodos juli-10

Jag får frågan att blogga här i tre dagar och blir naturligtvis överförjust. Jag, som alltid blir tillfrågad att blogga om cancer, ser min chans att få dryfta helt andra saker. Men så blir det naturligvis inte. Inte ens i detta första inlägg kan jag låta bli att brinna för min hjärtefråga.

Det är oktober. Den mest rosa av alla månader och vid det här laget har det väl inte undgått någon att kampen mot bröstcancer oförtutet går vidare?  Många som drabbas av bröstcancer är unga mammor som aldrig kommer att få se sina telningar växa upp. Få följa dem på vägen och hjälpa dem ut i livet på sina första stapplande steg. All cancerforskning  är oerhört viktig. Hur ska vi annars komma till bukt med våt tids största farsot?

Just nu intervjuar jag de nominerade mammorna i Årets Hjälte-mama tävling. Det är fantastiska, berörande historier som tangerar såväl cancer som sprudlande åttabarnsmammor. Jag älskar dessa möten. Att få ta del av en historia som får mig att uppskatta och inse värdet av att få leva, att få vara här och pussa min femåring godnatt. Snusa i den smala nacken och tycka att Gud är god. Trots allt. För dessa berättelser lär oss hela tiden att leva så rätt som möjligt. Och att vara tacksam för det liv vi har. Fånga dagen må låta oerhört pretentiöst men bör appliceras på varje vaken minut.

Inlägget En bra historia tål att granskas! dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.