Dottern Bella tog till sig informationen, såg i hemlighet till att få receptet av farmor och var uppe i morse och bakade favorittårtan som en överraskning till sin pappa. Receptet är enkelt   – chokladkräm gjord på kakao och smör, vaniljkräm och grädde. Bananskivor ovanpå. Jag kan intyga att den blir väldigt söt och innehåller säkerligen en miljard kalorier!

På kvällen var det dags för ”Årets mama”-fest på Berns. Jag gick dit med min dotter Bella och min kompis Elizabeth och hennes dotter Emelie.

Det var en härlig tillställning så här att fira alla mammor på Fars Dag. Undrar om det var en tillfällighet eller en tanke. Hur som helst – grattis till alla mammor och pappor!!! Att vara förälder är ett privilegium.

Med detta tackar jag för mig. Det har varit jättekul att blogga den här veckan och jag hoppas att ni har fått ut något av läsningen. Tack för mig och ha det så bra!!!

Inlägget Mamafest på Fars Dag dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.

Många hade kommit för att lyssna när jag intervjuades på scen av en dansk journalist och det gick över förväntan. Jag förstod – nästan – allt han sa:

Efteråt var det dags för signering. Det är så roligt att få närkontakt med läsarna och att signera är en riktig ”love-bombing”. Alla varma ord inspirerar mig att fortsätta skriva! 

Köpenhamnsbesöket avslutades med strosande på Ströget med min vän och författarkollega Maria Ernestam, vi tog ett glas vin på mysiga haket ”Living Room” ett stenkast från Ströget.

På planet hem på kvällen reflekterade jag över hur lika vi människor är i grund och botten. Att vi kan uppskatta samma böcker till exempel, trots att vi kommer från olika kulturer, klimat och levnadssätt. Det är en skön tanke. Och att vi kan känna medmänsklighet och solidaritet med människor i andra länder. Som med demokratikämpen och fredspristagaren Aung San Suu Kyi som äntligen frigavs i dag efter att ha suttit i husarrest i närmare tjugo år. Hon har fört en envis kamp mot Burmas militärdiktatur och det har kostat henne friheten under så många år. I dag är en stor dag och det är bara att hoppas att hon får fortsätta att leva i frihet och fortsätta kämpa för demokrati i Burma.

Hurra för Aung San Suu Kyi!

Inlägget Från bokmässa till Burma dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.

För några år sedan blev jag tillfrågad om jag ville bli ambassadör för tjejmilen. Jag gapskrattade. Vilket skämt. Jag som aldrig sprungit i hela mitt liv, det var ungefär lika sannolikt som att jag skulle dra på mig en folkdräkt. Men jag bestämde mig för att anta utmaningen, kliva ur min trygghetszon och pröva något nytt.  Sedan dess har jag upptäckt att det också är skönt att springa. Känns det motigt i början kan man varva joggandet med att gå. Och tänk på att det är ingen idé att vänta på att lusten infinner sig. Vi är alla latmaskar inombords. Det är precis som med skrivandet – det är bara att börja och så kommer lusten med tiden! I år samlade jag ihop ett gäng glada författare och vi sprang tjejmilen tillsammans.

 Alla gör det i sin takt och man behöver inte springa på tid. Vissa går hela sträckan och andra drar barnvagn. Det är bara kul att göra något ihop! Häng med 3:e september 2011!!!

Senare var det dags för lite researcharbete inför nästa kriminalroman och det skedde på thaiboxningsklubben ”Slagskeppet” på Nybrogatan i Stockholm. Jättekul att se på träningen och jag blev riktigt inspirerad – både inför boken och att testa själv!

Dagen avslutades med galapremiären av filmatiseringen av Susanna Alakoskis fantastiska roman ”Svinalängorna”.

Filmen var oerhört stark och gripande och eftersom jag kunde känna igen en hel del grät jag mig igenom större delen av filmen. Efteråt stod hela publiken upp och applåderade under jubel och regissören Pernilla August tackade tillsammans med de fantastiska skådespelarna.

En magisk regidebut!

 Tidigt i morgon bitti bär det av till Köpenhamn för bokmässa. Hur det går för mig att bli intervjuad på scen på danska berättar jag i morgon! God natt!

 Och  för er som har undrat  – de fina klickglasögonen hittar ni på www.clicsweden.se

Inlägget Vänta inte på lusten dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.

Det är bara två saker jag har svårt att stå ut med – de gråa stråna och läsglasögonen. Jag erkänner villigt att jag är fåfäng, men de grå tinningarnas charm är inget för mig och så fort utväxten börjar komma känner jag mig genast tio år äldre. Jag är lika glad varje gång jag går till frissan och får håret färgat. I dag var det dags igen och visst syns det att jag är nöjd.

Sedan läsglasögonen – detta gissel. När jag för några år sedan började hålla pocketboken längre och längre ifrån mig och till sist tvingades inse att det var dags. Tiden var inne, stunden var kommen. Det fanns ingen återvändo. Inte hade jag kunnat ana att detta med läsglasögon skulle vålla mig så stora problem. Ständigt glömmer jag dem, förlägger dem och undrar var de är. Och detta beroende – när jag går och handlar utan läsglasögon och försöker urskilja vad som står på den nedskrivna matlappen eller sista förbrukningsdatum på mjölken. I tvättstugan när jag ska försöka läsa hur många grader ett plagg kan tvättas i. Jag vet att jag borde ha det som kallas ”senilsnöre” men det funkar inte heller, jag tycker att det blir så trassligt.

Men jag har fått ett strålande tips av min underbara författarkollega Elsie Johansson som i sig är en fantastisk förebild på alla sätt och vid 79 års ålder lever livet fullt ut. De här klickar man bara fast – ska genast beställa ett par – det kan inte misslyckas!  

Apropå ålder bjuder jag på följande anekdot ur vardagslivet. En söndag nyligen tittade jag och min man in på det café där min son jobbar extra för att hälsa på. Tjejen i kassan och jag har setts förut så hon vet vem jag är, men min man hade aldrig träffat henne. Vid middagen på kvällen berättade sonen: Vet ni vad Elin frågade mig när ni hade gått? Vi skakade unisont på huvudet.

– Vad var det för ung kille din mamma kom in med?

 Ha ha ha. Humor. Eller?

Vi avslutar med Elsie – utan glasögon! God natt så hörs vi i morgon!

Inlägget Åldrandets charm dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.

Jag minns när barnen var så stora att de kunde lämnas på barnkalasen i några timmar. Många passade på att åka till Ikea eller byggvaruhus. Jag och Cenneth gick hem och kramades istället.

En annan sak som har betytt mycket är ”de heliga fredagarna”. En fredag i månaden när barnen var små lämnade vi dem hos några kompisar och hämtade dem först vid lunch dagen därpå och kompisarna gjorde samma sak nästa fredag. Barnen tyckte att det var kul och vi fick en hel kväll, natt och morgon ensamma i huset. Ibland hade vi varken råd eller ork med bio och restaurang utan köpte hämtmat och hyrde hem en film. Men att få denna tid, att ha en kväll en gång i månaden bara vi, sova hela natten och vakna med frukost själva i lugn och ro var underbart.  Dessa fredagar var heliga och byttes aldrig ut även om andra fester eller bjudningar inträffade då vi behövde barnvakt. Detta var bara vår tid. Arrangemanget pågick under flera år och det kan jag varmt rekommendera!

Tro nu inte att det bara har varit en dans på rosor. De första åren bråkade vi mycket, vi har haft våra kriser och visst har jag haft stunder när jag bara velat att han ska springa till skogs. Och vi grälar fortfarande och blir sura på varandra ibland.

 I dag när barnen är sjutton och arton år får vi alltmer tid för oss själva. Det känns roligt och spännande.  Mycket tror jag att det beror på att vi alltid har prioriterat varandra. Ta vara på kärleken!  God natt!

Inlägget Konsten att klara kärleken dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.

Den riktiga skrivarperioden brukar vara i omkring sex månader, från bokmässan i september till slutet av mars. Då har den föregåtts av en sommar med idébearbetning, researcharbete och funderingar på den historia jag vill berätta. Jag börjar alltid med att skriva en synopsis, som utgör ramen i berättelsen och som jag bollar med min förläggare innan skrivarperioden sätter igång.

De första fyra månaderna är ganska ”normala”. Då jobbar jag från åtta på morgonen till fem på kvällen med korta avbrott för lunch och promenad. Ibland blir det också föreläsningar och någon resa utomlands eftersom böckerna kommer ut i närmare tjugo länder.

 Därefter inträder vad jag kallar ”Den hysteriska perioden”, de två sista månaderna innan boken ska vara klar. Då kan jag skriva från fyra på morgonen till tolv på natten med kortare avbrott för matintag och prat med man och barn. Under den här perioden sköter min man på eget initiativ allt hushållsarbete, matlagning, tvätt och städning. Trots att jag faktiskt erbjuder mig att hjälpa till! Han har till och med gjort en skylt till barnen som han hänger upp på handtaget till mitt arbetsrum när denna period inleds. Så här ser den ut: 

I kväll var det dags att hålla föreläsning i Vingåkers bibliotek. Jag tog tåget dit. På vägen blev jag intervjuad per telefon av Mix Megapol som ville ha författartips till sin programledare Pär Lernström som kommer ut med sin debutbok  i morgon. Det var kul att kunna coacha Pär inför hans boksläpp! I Vingåker möttes jag av en massa intresserade besökare som hade trotsat ruskvädret för att komma och lyssna på mig.

 Det är fantastiskt roligt att komma ut och träffa läsare, då blir jag påmind om att detta faktiskt är på riktigt och att böckerna betyder mycket för många människor. En underbar känsla!

En nöjd författare går till sängs. God natt allihopa så hörs vi i morgon!

Inlägget Manuset är min älskare dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.

Vaknade redan klockan sex med en ny idé i huvudet, kokade kaffe, tassade sedan in i arbetsrummet och parkerade mig framför datorn i bara morgonrocken. Med hjärtat i halsgropen avslutade jag kapitlet när första offret möter sin baneman på ett ruggigt sätt i nattmörkret, långt ute på den gotländska landsbygden. Ofta blir jag rädd för min egen text när jag skriver och på slutet vågade jag knappt titta på orden som växte fram på skärmen…

 Då var det skönt att göra ett avbrott för den månatliga författarfrukosten med färska frallor på mysigt fik här på Södermalm där jag bor. Då samlas ett gäng författare på frukostfika och samtal. Vi brukar vara omkring tjugo stycken så visst märks det att behovet av att träffas är starkt.

Att vara författare är ett ganska utsatt jobb på flera sätt, vi arbetar mycket i ensamhet och har inga jobbarkompisar som vi träffar varje dag. Samtalen under dessa frukostar handlar om allt ifrån agenter, royaltynivåer, vad man kan kräva i form av marknadsföringsplan från förlaget, titeln på nästa bok, erfarenheter från föreläsningar eller också bara allmänt snack om kärlek, livet, barn, vardagsproblem och glädjeämnen.

Många tror att vi författare är bittra konkurrenter. Mellan åtminstone oss kvinnliga kolleger är det precis tvärtom. Genom att lyfta fram varandra, stötta och hjälpa, lyssna och finnas till hands kan vi bära varandra genom svårigheter och glädjas åt varandras framgångar. 

Det finns många aspekter av författandet som man kanske inte tänker på. Skrivandet varvas med intervjuer, föreläsningar, utlandsresor och marknadsföring. En sak är pressbilder – senare under eftermiddagen hade jag möte med min fotograf Anna-Lena Ahlström om hur bilderna på mig inför nästa kriminalroman ska tas.

Nu när middagen med familjen är avslutad sitter jag åter vid datorn och skriver på boken. Det är svårt att låta bli. I morgon berättar jag mer om själva skrivprocessen.  Ha det så bra till dess!

Inlägget Veckan började med blodstänk och frallor dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.