Den oväntade snöstormens vita täcke förlamade sakernas tillstånd. I staden ekade tystnaden mellan snöklädda träd, varav vissa inte ens hunnit fälla blad och klä om till vinterskrud. Medan fotgängare vandrade hemåt i hala gators mitt satt plogbilar lika fast i drivorna de sökt undanröja som fordonen till vars undsättning de varit på väg. Samtidigt spred sig den goda viljan. Matvaruhandlare pulsade iväg till motorvägarna för att bjuda kaffe och bulla, andra delade hoppfull ut tröst och varma filtar till de som sedan långa timmar satt fångade i kalla bilar. De som fick kissa på sig, eller i flaskor eftersom nöden inte lyder någon lag. Omfamnade av gemenskap tog människorna sig genom natten, vissa lyckades till och med skratta med andra i samma båt. Och till gryningen började maskineriets kuggar råda ordning i kaos. Lyckosamma pendlare plockade upp liftare vid bortsnöade busshållplatser och gemensamma krafter fick fram elever och personal till sina skolor. 

Ändå lyckades novembermorgonens svaga solstrålar inte skingra omvärldens töcken. I en förenad nation av stater, långt borta och ändå alldeles nära hade den första kvinna ämnad att vigas till president förlorat till förmån för en egentligen ofrivillig clown. Om än oälskad besatt den vita kvinnan de facto både politiskt kapital och flest röster. Trots det vann den gamle skrävlande gårdfarihandlaren flest elektorat. Nåväl, sådan är demokratin även om segraren själv förblir dåligt inläst på dess uppkomst och mekanismer. I solariebränna, orange over-comb och  pingvinkropp med slagsida förtjänar hans utseende att nämnas. Personangrepp, påhopp, misogynism, rasism och allmän diskriminering är de retoriskt laddade redskap som grävt mannens värdegrund, i den mån någon sådan ens går att hänvisa till. (Brasklapp) Okunskap, bildningsförakt, dyssig empatiförmåga, narcissistisk personlighetsstörning med grandiosa vanföreställningar – hönan kan inte längre skiljas från ägget. För det är sant att makt korrumperar och den diagnos redan valkampanjen viskade om har sedan dess vuxit exponentiellt. Mannen är bortom räddning och har äntligen satt spaden till sin egen grav. 

Men det är en sorglig historia som visat vägen. Den där novembermorgonen stod folk med öppna munnar och trodde inte sina ögon. Sen gick allt rysligt fort. Trots pussygrabbing, hela havet stormar med personalen i det vita huset, diplomatisk destruktion, Twittermissbruk, människoförakt, trigger-happiness, vitmakt-sympatier, världsrekord i lögn och historieförvanskning gick börsen upp och skatterna ner för de som bara får mer och mer. Det republikanska etablissemanget lärde sig att se mellan fingrarna med presidentens metoder, trots att han gått till val på att röra om i den gryta de glatt lät honom bevara. Så kom Mueller-affären, trollfabriksförnekandet, Best Friends For Ever-kampanjer med världens värsta diktatorer, försvaret av charmtroll som Kronprins MBS (förmodligen för att Slump-Trump inte vet skillnad på samtyckes-BDSM och systematisk kränkning av mänskliga rättigheter), Presidenten-gör-vågen för Charlottesville-mördarna, blir bästa kompis  med Galningen Giulianis gulliga grabbar DunderKarlsson & Blom Parnas & Fruman, misstänks ha beställt mordet på Pedopolaren Jeffrey Epstein, har imperfekta telefonsamtal, skäller som en skadeskjuten bandhund, förnekar att han använder brunkräm och en massa annan smörja. 

Men så riksrätt!!! På välförtjänt höga hästar red hon in, Queen Nancy af USA’s Representanthus och ställde den ofullständiga presidenten inför rätta. Skulle äntligen den oupptänkliga men tyvärr högst verkliga såpan se rättvisa? Men nä, nä, nä – ni kan ju redan detaljerna i den berättelse som ständigt svängt mellan fars och parodi, till lika sorglig som plötslig tragedi. Mot alla odds, bättre vetande, kärlek till din nästa och en hel lång radda goda budord för den som behöver sådana som råd i ryggen verkade ondskan segra. Trumps vrede och pengarnas värde var för höga insatser för Senaten att rösta emot. Inte någonsin i USA’s historia har någon president så framgångsrikt OCH på Twitter utnämnt sig själv till president ”4EVA”.

Men Andra chansen då, får man inte en sådan? Självklart så, men nu snackar vi tunga artilleriet. Entré Covid-19. Förfärligt ond och oförutsägbar död, skräck, stängda gränser, ekonomisk kollaps, enorm arbetslöshet, utanförskap, psykisk ohälsa, stormaktspolitik, småkallt krig, hopplös ensamhet, stängda skolor och inte minst grusade semesterplaner – av gammaltestamentliga proportioner (fast kanske inte det där med studenternas charter till Cypern). Mitt i allt smög sig omtanke, hjälpsamhet, gemenskap, lugn, samarbete, förståelse och känslan för hur underbart det är att förspilla tid sig på. Ändå förnekade Trump & hans ljugande gäng allvaret. Förmodligen är det därför han vägrar munskydd, för att kunna fortsätta spy ur sig eviga osanningar utan att spotta sig själv i ansiktet. För alltså hur, hur bara hur kan en dåre som promotar klorin som botemedel och måste vara Joe Exotics brorsa fortsätta vara populär? Förlåt en elitistisk fråga, men vad är det för fel på folk?

I början av mitt författande utlovade jag högfärdigt att aldrig saluföra lyckliga slut – bara för sakens skull. Ni skulle ha sett minerna på de älskade agenterna runt Grand Agencys sammanträdesbord. Lyckliga slut säljer sa de pedagogiskt och mina böcker behövde en spark i rätt riktning. Dramaturgi+humor+välskrivet+hopp+lycka är inte alls så trist som det låter. Om så inte förr har Corona-pandemin fått mig att fatta. Första månaden av självpåtagen karantän räddade den högst inofficiella kulturklubben Culture o’holics oanständiga, fnissigt fåniga och fåfängt finurliga filmklipp mig från att komplett drunkna i mörkret av covid-statistik, under jakten på NÅT. Jag läser för att fatta vad som händer, jag skriver i försök att få ordning på det som sker. Betraktelsen av  den historiska våren 2020 är långt ifrån presentabel, det tar många år av bearbetning för att inta nya perspektiv. Däremot är jag helt helvetiskt hänförd över att president Trump nog äntligen faller. Varken filmmakarna Johan Renck, Spike Lee, Pamela Adlon, Greta Gerwig eller ens Quentin Tarantino hade fått till dramaturgin. 

I den dramatiska tredje eller femte akten (beroende på vilken manus-guru man tillber) löser sig rubbet och allt blir som det ska – det vill säga, i sagornas perfekta värld. Verkligheten däremot, är grym, ofrånkomlig och långt ifrån tillrättalagd. Inga skyddslappar kan styra fokus till enbart Trumps uppgång och fall, för sanningen är det brutala mord på George Floyd som leder dit. Inga lögner kan längre rädda den man som trots sin retoriska rekordlista helt saknar ord som självinsikt, mentaliseringsförmåga och blygsamhet. Men det som för evigheters evighet diskvalificerar Trump från att ens omnämnas i historieböckerna är oförmågan till humanism, solidaritet och empati. 

In i det sista blir upploppet komplicerat, trots de mänskliga rättigheternas sju diskrimineringsgrunder. Omvalssugna senatorer och guvernörer kan inte annat än fördöma den regelvidriga presidentens fortlöpande brott mot alla anständighetens regler. Samtidigt måste de manövrera under radarn för den maktfullkomliga galningens vrede för att få tillbaka ordning i kaos. Men världen står upp och vettiga ledare säger ifrån. Alltmer desperat kommer Trump fara ut till dess han tvingas se sig slagen. Det kommer bli en tuff sommar, höst och vinter till dess en förhoppningsvis välförtjänt president äntligen tillträder i januari nästa år. USA har inte färdats genom 400 blodiga år för att en komplett dåre och hans klan ska sitta kvar på tronen. 

Vore det inte en så fruktansvärd berättelse skulle den ta priset i alla kategorier. 

Vill du också börja skriva? 

Bli inspirerad och skriv din bok hos Picapen! 

Picapen är en digital plattform och app där man enkelt skapar och arkiverar böcker. Texterna konverteras automatiskt till digitala böcker, för tryck och till ePub för publicering. Innehållsförteckning och layout skapas automatiskt. 

Ha roligt när du skriver och bjud in upp till 5 medförfattare per bok. Vill du ha hjälp med ditt bokprojekt eller korrekturläsning kan man beställa personlig skrivhjälp av duktiga lektörer hos Picapen. Skriv dagbok, memoarer, kokböcker eller varför inte påbörja en roman? Allt man skriver är helt privat. 

Picapen vill gärna erbjuda alla i 1,6  och 2,6 miljonerklubben 6 mån gratis Picapen Premium. För att ta del av erbjudandet registrera konto på gratislänken  https://picapen.com/register?register_token=1-6miljonerklubben eller registrera konto på www.picapen.com. Välj 6 månader Premium och aktiv i kupongen: 16MILJONERKLUBBEN på betalningssidan. Vid frågor och feedback maila gärna josefine@picapen.com 

Kul va?

Kärlek, sol och fred från Lina

Inlägget En helt osannolik sannsaga – vill du också skriva en? dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.

Nu ser vi fram mot mars månad med den stundande Woman in Red kampanjen för kvinnohjärtat run. I år kommer vi att finnas på rekordmånga platser – 21 orter runtom i landet. Dessutom fortsätter vårt samarbete med Psykiatrifonden kring psykisk ohälsa – Mental Health #alla känner någon. Tillsammans arbetar vi för att förbättra den förebyggande vården för psykisk ohälsa och ge hjälp och stöd till alla med psykiska problem.

Jag läste nyligen om en japansk livsåskådning,Ikigaieller ”Meningen med att finnas till” . Den handlar om vad som är meningen med livet: passion – det du älskar, det du är bra på, det världen behöver och det du kan tjäna pengar på. Många japaner har hittat något som ger dem mening med livet även efter pensionen. ”Ikigaifår hundraåringarna att gå ur sängen eller ur vilstolen för att lära ut karate, vägleda byns själslighet eller föra traditioner vidare till barnen” skriver New York Times.

Mycket tänkvärt! Ikigai kan kanske hjälpa oss stressade, prestationsinriktade nutidsmänniskor.

Alexandra

Inlägget Att börja året med semester är lite lyxigt. dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.

I år är det 100 år sedan kvinnor fick rösträtt. Mycket har hänt sedan dess, men tyvärr finns mycket kvar att göra när det gäller exempelvis jämlikhet. Och det vill vi påverka så att vi får jämlikhet inte bara inom forskning utan överhuvudtaget
Hjärtat är livsviktigt! Vår hjärtkampanj, Woman in Red, pågår under mars månad. Varje år uppmärksammar vi hjärtat runtom i landet. I år kommer vi att finnas i 17 städer. Se vårt kalendarium där alla städer som deltar i Woman in Red finns med.

Den 11 mars är Woman in Red i Stockholm på Oscars, med bland annat ffina öredrag om kvinnohjärtat, stipendieutdelning och musik. I år kommer vi att dela ut fem stipendier till forskare inom hjärthälsa och psykisk hälsa.

Snart är det dags för ett nytt år och nyårslöften. Satsa på ett hälsosamt nytt år med mycket rörelse – som titeln på vår nya bok ”Kvinnor & Hälsa, så mycket bättre!”

Tack för att ni alla finns och är våra medlemmar. Värva gärna  en medlem och så hjälper du  oss att växa ännu mer.

Njut av helgerna och ta hand om er!

Kramar
Alexandra

Inlägget ”När kvinnor och flickor mår bra, mår ett helt land bra!” dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.

Här i Sverige märker vi av antiabortlobbyism genom fallet med barnmorskan Ellinor Grimmark. Hela hennes rättsliga utspel om att vägra utföra abort i sitt yrke som legitimerad barnmorska (vilket är så omöjligt och motsägelsefullt!) är ett lobbyarbete från den amerikanska organisationen ADF:s antiabortkampanjer. Skrämmande!

Vi märker också av ett hot mot kvinnors hälsa och tryggt barnafödande när BB-avdelningar i Norrland, Sollefteå, stänger och hänvisar kvinnor att gå kurser för hur man föder barn på egen hand i bilen (!). Här måste vi förändra och förbättra situationen. Det är en självklarhet att alla kvinnor ska få föda barn tryggt och säkert!

Nu får vi försöka se de ljuspunkter som ändå finns och till exempel glädjas åt framgången för Women´s march som vi delar med våra kontorsgrannar här på 1,6: Fredrika Bremer Förbundet som deltog aktivt när Women´s march hölls i centrala Stockholm, med 4000 demonstranter på plats (bilden här i bloggen är lånad från Google och Women´s march i Washington som samlade 1 miljon demonstranter. Totalt var det  5 miljoner i hela världen som gick de olika Women´s march som hölls. Mäktigt! Det var väl inte fullt lika många i publiken under Trumps tal…)

Så nu kämpar vi och gör alla det vi kan för en bättre värld där kvinnors rättigheter och hälsa är en självklarhet – det ska gå, tillsammans är vi starka! Ni som är medlemmar hos oss har redan tagit ett steg i rätt riktning.Tack! Tipsa gärna fler! Genom föreningen kan vi ta ytterligare ett kliv och arbeta med opinionsbildning och stödja forskning och vetenskap för kvinnors hälsa. Nu vänder vi mot ljuset igen!

Inlägget Tillsammans är vi starka dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.

Att inte bli avbruten, att få tänka och berätta – ändå glömmer man hälften man vill ha sagt och kommer in på andra saker än de väsentliga. Men det blev nog en hygglig intervju där 1.6 och 2.6 kom fram ordentligt, tycker jag.

Missa inte Star for Life konserterna om de kommer till din stad. Det är härliga sång- och musikupplevelser med kör från Sydafrika. Vi stöttar förstås dem genom att samla in pengar till skolorna inför julen. Läs mer på deras websida som du når om du klickar här.

Jag fyllde år i helgen och igår blev jag uppvaktad av alla medarbetarna och fick till och med presenter. Så rörd jag blev! Och glad över att de ville fira mig!

En unik present eller julklapp som jag tycker ni ska gå in på Tradera och bjuda på är våra fantastiska signerade bilder från årets Kalender. Gå in på kampanjsidan och lägg ett bud NU. Pengarna går ju till forskning på kvinnors hälsa!

Alexandra

Inlägget En present utöver det vanliga dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.

Jag har varit ensam en hel vecka. Min  man och min son har varit i Alperna och åkt skidor. I morgon kommer de hem och jag saknar dem så.

Vi har alla en massa oskrivna brev att skriva. Samtal att ringa. Ord att säga men Livet kommer emellan och stjäl energi, tid och fokusering. Nu tänker jag iallafall skriva det där brevet till dig…
Jag var egentligen inte så sugen. Tyckte mest synd om trötta mammor med skrikande ungar i skitiga tröjor och kladdiga händer. Tyckte mitt fläckfria liv med långa sovmornar och vita soffa var det ultimata. Hur kan man sakna något man aldrig haft resonerade jag med hormonstinna nyblivna mammor som sjöng moderskapets lovsång. Men så kom du.
Som en liten brottare anlände du en grådisig fredag och aldrig har har väl SöS varit bättre än då. Du tog mig i självklar besittning med ditt rättframma krävande jag. Med dina uppfodrande skrik och bestämda blick knackade du hål på mitt hjärta.
Att älska dig är lätt. Att vara arg på dig likaså. Just därför blir banden mellan oss båda så starkt. Det skär genom allt och genomsyrar varje cell i min kropp.

Jag vet att du tycker jag är dum ibland. Det säger du och blänger på mig med dina nötbruna ögon men sedan lägger du huvudet på sned och säger ”förlåt mamma” och i den stunden är du förlåten allt.
Tack för att du kom till just oss. Att du vänder upp och ner på just våra liv i din strävan efter att bli självständig. Att du lär mig mer om mig själv varje dag. Fortsätt vara så där stark och bestämd, jobbig och underbar. Mamma kommer alltid älska dig ändå vem du än blir…
Puss min Skrutt.

Inlägget dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.

Jag ringer det där samtalet jag funderat på. Till föräldrarspykologen Malin Alfvén. Det är dags nu för Samtalet till Lennox. Jag är bra på att berätta och råda andra hur man ska förhålla sig när man drabbas av en allvarlig sjukdom. Hur man ska berätta för barnen men när det kommer till mitt egen son vill jag bara skydda honom från verkligheten. Lennox var 2, 5 år den där natten jag försvann med ambulansen och kom hem först 4 veckor senare i ett helt annat skick. Vi berättade att doktorn lagat mammas mage. När jag ett år senare opererar bort halva levern är det samma sak. Cellgiftflaskan förklarade vi som medicin. Allt anpassat till hans nivå av förståelse.
Ordet cancer har vi aldrig använt. För mig är det så laddat. Lennox vet att jag varit/är sjuk men inte i vad. Men nu hör han detta ord när han är hos mormor och hon kanske pratar med någon om mig, eller vi träffar någon på stan som frågar hur det är med cancern. Eller när någon dagiskompis säger ”Din mamma är sjuk, hon kanske ska dö” på barns rättframma sätt. Då vill jag grunda honom. Att han är förberedd och att förstahandsinformationen kommer från mig. Malin säger i telefonen att jag kan inte skydda honom längre. Att det är dags nu att berätta att jag HAFT cancer och att cancer är en sjukdom. Det är viktigt att säga att jag HAFT och  just nu är den borta. Jag berättar för henne att vi pratar mycket om döden, läser Adjö Herr Muffin och pratar kring vad som händer när man dör. Och att vi varit och tittat på kyrkogården och jag bara är så förbannat livrädd att när jag nu, när jag berättar, så kommer rädslan att förlora mig färga hela hans uppväxt.
Malin lyssnar. Och sedan säger hon de förlösande orden som jag ju hela tiden vetat. Att jag tänker rätt. Och att jag gjort rätt i att prata och besöka gravplatser. Att det här är det svåraste vi föräldrar ska behöva göra men att jag  inte kan skydda honom från Livet. ”Lotta, du kan det här, det hör jag ju på dig” Och jag svarar: ”Men jag behöver bara få bli stärkt i det”.
Så nu tar jag, vi, det där djupa andetaget och nämner skiten vid dess riktiga namn. Det kommer att kännas så befriande för mig att sluta hyssja på folk och ge dem onda ögat när de nämner cancer i Lennox närvaro. Som Malin sa: ”Ni är ju en familj som går igenom och delar det här tillsamans”.

Läs mer på www.vimmelmamman.blogg.se

Inlägget SAMTALET dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.

Jag gick igenom kassarna med sparade barnkläder efter min dotter för att se vad hennes lillebor skulle kunna ärva. Det var en fin stund med mycket minnen men efterhand blev jag varse att det var väldigt lite ”riktiga” tjejkläder, ni vet såna där puderrosa små gulliga grejer med spetsar på som låg i påsarna.  Jag kom ihåg en resa till Italien, Alva var ett halvår och alla frågade hela tiden om hon var en flicka eller pojke, det gick inte att se på kläderna. Jag vet att jag medvetet inte vill köpa för tjejigt till henne då men nu när jag stod där, 4 år senare och rensade undrade jag varför det var så viktigt. Det kändes nästan lite sorgligt att jag inte hade velat att man direkt skulle kunna se att hon var en flicka. Jag menar, när de är så där små är det ju inte kläderna i sig som påverka dem utan hur vi vuxna bemöter dem. Och eftersom alla ändå alltid vill veta vad det är för kön på barnet så spelar det ju ingen roll om man kör unisex på kläderna.

 Men nu var det då dags för lillebrorsan att få ärva. De få kläder som var tydliga flickkläder rensade jag snabbt bort och då slog mig nästa tanke. Varför ville jag att folk skulle sväva i ovisshet om min flicka var en pojke eller flicka men om min pojke ser ut som en flicka då är han utklädd???

Jobbig fråga.

Det ända svar jag pinsamt nog kunde komma på var att det är bättre att se ut som en pojke oavsett om du är en pojke eller flicka. Är det så illa? Nu kanske ni som läser detta inte alls känner igen er, jag kanske är helt ensam om dessa spörsmål. Möjligen, men jag tror inte det.

Som vuxen är det ju t.ex. helt accepterat för kvinnor att klä sig i kostym, förvisso feminint skurna men var finns den maskulint skurna klänning eller kjol som är gångbar både på jobbet och till fest?

När dottern hunnit bli 3,5 kom klädmedvetenheten över en natt. ”Jag älskar inte svart, brunt, grönt och gult, jag älskar bara rosa och lila… och därmed basta (som hon säkert skulle ha lagt till om hon kunnat det uttrycket). Jaha?!  Prinsesseran var ett faktum. Kämpa emot eller följa med var frågan.  Jag följde med om än motvilligt. Varför då då?

 Är det något fel på att småflickor vill vara prinsessor med rosa klänningar? Nej det är det ju inte men ändå ville jag inte riktigt släppa till. Jag som själv är mycket medveten om vad jag sätter på mig, som vill ha feminina kläder och älskar cericerosa. Varför satte jag mig emot min dotters nyfunna passion för det som hon uppfattar som fint och vackert.

Därför att jag tycker att det ger felaktiga signaler till barnen att tjejer är prinsessor i rosa tyll och killar är superhjältar som räddar världen. Men det är ju sett ur mitt vuxna, stereotypa, svart eller vitt perspektiv och det sitter väl för f-n inte i kläderna, eller?

Alva fick till slut frossa i Hello Kitty, rosa Tingeling vingar med tillhörande trollspö och prinsessklänningar.  Numera ligger det mesta av allt det där lite här och där i flickrummet och plockas fram emellanåt när det är dags för utklädningslekar. Och det var, får jag lov att erkänna med illa dold stolthet som jag gick på söndags promenad i slutet av sommaren med en dotter iförd Spidermantröja och chockrosa tyllkjol. Hon hade löst mina klädproblem, det behöver inte vara antingen eller det kan vara både och!!!

Ja hoppas verkligen att jag kommer känna samma självklara stolthet inför Vilgots klädval om han tar efter storesyrrans klädmode.

Mvh/Gertrud

Inlägget Vad får ungarna ha på sig? dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.

Det här blir mitt sista blogginlägg här. Men om du vill fortsätta läsa mig finns jag på www.vimmelmamman.blogg.se. Kanske ses vi där……….

Året är 2025

……Jag vaknar av att solen lyser mig i ansiktet. Jag vrider på huvudet och tittar rakt in in i den nacke jag så väl kommit att känna. Bred och stark. Några gråa hår som syns  på den för övrig nästan renrakade skallen. Det vita täcket blottar en knallbrun axel, lätta snarkningar. Det är ljust i rummet. Så ljust att jag måste kisa för att se. Väggarna är vita med undantag för en enda gigantiska bild på en ung man i svart/vitt. Bilden är tagen rakt framifrån och den unge mannen skrattar rakt in i kameran medan han lätt nonchalant håller båda händerna djupt nerkörda i ett par slitna, ljusblå jeans.
På högra väggen löper en lång altan. Stora vita krukor med gröna örter är strategiskt placerade längs den soliga väggen. Svarta rottingmöbler med runda bord. Några tomma vinglas står och balanserar på kanten till ett av borden. Klockan är nästan halv tio och utanför glittrar Medelhavet likt en stor grönblå diamant.

Det vita trägolvet är behagligt varmt när jag tassar ner till köket för att förbereda frukost. Röda solmogna tomater som jag hämtar från trädgården, valnötsbröd, färskpressad juice. En smal, svart katt tittar på mina förehavanden. Det är inte Tjockkatten, han är borta. Solen har redan hängt som en stor gul citron över det terracottafärgade taket sedan länge och även om jag nu, efter flera år i Spanien, vant mig vid dess närhet, blundar jag och låter strålarna värma mitt ansikte. Idag är det en speciell dag. Min son, vår son, är på besök från Sverige och jag väntar honom när som helst.
 

   Threst kommer ner. Som vanligt vill han ha sitt thé utan socker och lite mjölk. Vi äter och planerar dagen. Kanske en biltur längst kusten. Middag ute i haciendan med lokala viner och Threst fantastiska hallonpanacotta till efterätt. Det drar lite som vanligt i mina ärr. En gång för längesedan  drabbades jag av cancer men hör till de lyckligt lottade som undslapp giljotinen. Nu är det bara mina ärr och naturligtvis den för alltid rädda tanken som påminner mig om den hemska tiden när min son var liten.

När jag tänker tillbaka på de där åren är det med skräckblandad  förtjusning. De lärde mig att leva varje dag som om den vore den sista. De lärde mig att ingenting är självklart och att kärleken till din nästa är det som är viktigast av allt. Omsorgen om andra, medmänsklighet och en gnutta självironi och en stor portion humor. I bokhyllan står flera av mina böcker. Både fiction och faktaböcker som sett till att vi haft råd att köpa det här huset. Jag är lycklig. Nu. Det är inte alls självklart. Det tog många terapitimmar och självsanering för att komma till ro. Det tog ett tag att bli den jag borde vara efter att min person blivit så förändrad och min tillit till livet så tilltufsad.

Jag hör en bil på uppfarten. Lennox är i tid. Det är nästan ett halvår sedan han var här. När han kommer in i hallen skymmer han för ett ögonblick den starka solen som snart står i zenit.
Som vanligt fyller hans blotta närvaro mig med en sådan stark kärlek att jag får svårt att andas för några ögonblick. Han har den påverkan på mig, den där pojken. Hans lockiga hår har blivit lite längre sedan sist och mörkare men jag vet att det snart kommer att ljusna i solen. Jeansen hänger löst runt de smala höfterna och den vita t-shirten är oklanderligt ren. Men det är inte det som är det mest iögonfallande. Det är hans fantastiska ögon som  har samma blick nu som när han var liten. De breda läpparna som liknar mina klyvs i ett enormt, stort leende och det enda jag vill är att lukta på den där bebisen som inte länge finns.

  ”Mamma,  jag är hemma nu”, säger han och mitt hjärta sväller av glädje.

Inlägget En titt in i framtiden….. dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.

Jag och Lennox. Rhodos juli-10

Jag får frågan att blogga här i tre dagar och blir naturligtvis överförjust. Jag, som alltid blir tillfrågad att blogga om cancer, ser min chans att få dryfta helt andra saker. Men så blir det naturligvis inte. Inte ens i detta första inlägg kan jag låta bli att brinna för min hjärtefråga.

Det är oktober. Den mest rosa av alla månader och vid det här laget har det väl inte undgått någon att kampen mot bröstcancer oförtutet går vidare?  Många som drabbas av bröstcancer är unga mammor som aldrig kommer att få se sina telningar växa upp. Få följa dem på vägen och hjälpa dem ut i livet på sina första stapplande steg. All cancerforskning  är oerhört viktig. Hur ska vi annars komma till bukt med våt tids största farsot?

Just nu intervjuar jag de nominerade mammorna i Årets Hjälte-mama tävling. Det är fantastiska, berörande historier som tangerar såväl cancer som sprudlande åttabarnsmammor. Jag älskar dessa möten. Att få ta del av en historia som får mig att uppskatta och inse värdet av att få leva, att få vara här och pussa min femåring godnatt. Snusa i den smala nacken och tycka att Gud är god. Trots allt. För dessa berättelser lär oss hela tiden att leva så rätt som möjligt. Och att vara tacksam för det liv vi har. Fånga dagen må låta oerhört pretentiöst men bör appliceras på varje vaken minut.

Inlägget En bra historia tål att granskas! dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.