Jag fascineras och förundras varje dag över tankens kraft. Att vi människor kan skapa och genomföra allt vi vill i livet, bara genom att tänka, affirmera och ha fokus på målet. För det är ju faktiskt så, att vi kan skapa precis det liv vi önskar. Det är bara vi själva som sätter begränsningarna. Det är vi själva som inne i huvudet talar om för oss själva att vi inte kan, inte får, inte har möjlighet.

Jag har hela tiden funderat, att denna visdom måste vi ju bara lära oss redan som barn. Tänk om vi visste redan från början, att allt man vill det kan man, man måste bara tro på det. Då hade vi sparat ett gäng terapitimmar, självutvecklingskurser, timmars malande med väninnorna och grubblerier på vad vårt livsmål var! Tänk om vi kunde ha en livsskola, där lärdomen var att allt är möjligt, endast du sätter gränserna.

Så nu är det just det jag gör. Skapar en livsskola för barn. Genom en helt galen figur som är hälften människa och hälften mus, Snårpan. Som inte ser ett enda hinder i livet, hon bara klättrar över dom. Som bubblar av känslor och känner sig levande i varje sekund. Som vet att hon är annorlunda, men tar det som positivt. Jag hittade på att Snårpan har en hemlig manick, en ombyggd kotte som drivs med kåda som rinner från träden. I den manicken kan hon förflytta sig vart hon vill i hela världen, bara genom tankens kraft. En tanke dit hon vill och vips, så är hon framme.

När vi är små barn vet vi att allt är möjligt. Sakta förändras den tron. Vi träffar dagisfröknar, föräldrar, vänner eller andra i vår närhet som talar om för oss att så är det inte alls. Men allt ÄR möjligt. Så enkelt (och så svårt!) är livet. Tror jag. Därför finns Snårpan. Om jag har fått ett enda barn att tro att han faktiskt kan bli fotbollsproffs, trots att pappa sagt att han inte kan det, då har jag lyckats.

Kram från My.

Kolla in Snårpan här: Snårpan på Youtube

www.snarpan.se

Inlägget En livsskola för barn dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.

Jag vill att barn ska få vara barn. Att de förstår att de är bra och räcker till precis som de är. Det låter kanske enkelt, men det är svårare än vad man tror att känna så. Idag betyder det mer hur du ser ut, om du är smal, vilka kläder du har, var du bor, vilka yrken dina föräldrar har osv. Allt det yttre ligger först på listan, istället för att bli hyllad för dina inre kvaliteter. Att växa upp idag är inte lätt.
Därför skapade jag Snårpan. En figur för barn, skapad i protest mot skönhetsidealen, där charmen istället sitter i vem hon är och i den personlighet hon äger. En figur som är spontan och frågvis, som har nära till skratt och därmed också till gråt. Som ”är som hon är och sen är det inte mer med det”, som Snårpan brukar säga. Som gärna kramas och som tankar ut kravlös kärlek till barnen och som säger att ”… man ska inte anpassa sig för mycket. Då blir man lätt olycklig som människa. Jag vet inte riktigt vad det betyder, men det är nåt bra…”
Jag heter My Blomqvist, jag är en del av kärntruppen i 2,6 miljonersklubben och denna vecka är det min tur att blogga.
Min vecka kommer säkert att kasta sig tvärt fram och tillbaka som mitt liv gör hela tiden. Som en ringlande bergodalbana fylld av fler toppar än dalar, härligt lastad med kärlek, magiska möten, stort fokus, med en för det mesta härlig flow i mitt arbete och så DU, som hela tiden ger mig respons på mitt arbete. Tack.
Välkommen!
Önskar My och Snårpan

Läs gärna mer om mig och Snårpan på:
www.snarpan.se
www.myblomqvist.com

Inlägget En ringlande bergodalbana dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.

Jag har i hela mitt liv längtat efter min mamma.

Jag var ett efterlängtat och planerat barn, ett riktigt kärleksbarn.
Eller kanske egentligen ett barn som kom till för att laga och lappa ett äktenskap som inte var riktigt hållbart.
Mamma, dansösen, och pappa, doktorn, älskade varandra men kunde inte hitta en form för att leva ihop.
Min pappa hade en dröm om den riktigt stora familjen.
Mamma hängde på den drömmen men var mitt inne i sin balett-karriär.
Hennes stjärna var på var uppåt då jag blev till.
En danskarriär är kort och man måste smida medan järnet är varmt.

Det funkade helt enkelt inte.

Då jag var ett och ett halvt och min storasyster var fem och ett halvt separerade mina föräldrar.
Vi barn bodde kvar hos pappa ute på Ekerö dit vi flyttade då jag var alldeles nyfödd.
Mamma flyttade till stan.
Vi träffades då och då.

En ett och ett halvt-åring är fortfarande i symbios med sin mamma.
Man börjar precis att ta sina första steg ut i världen för att sedan vända tillbaka till mammas famn.
Min mammas famn fanns inte kvar.

Pappa fanns där.
Tack och lov.
Diverse barnflickor blev någon slags mamma-surrogat, en bestämd men kärleksfull farmor fanns där och till slut kom min styvmor som räddade mig.
Hon älskade mig från första stund och jag henne.
Hon var på riktigt.
Hon hade en famn och ett uppriktigt intresse för mig som person.

Mamma blev en sago-drottning för mig. Inte riktigt på riktigt.
När vi träffades skedde överlämningen ibland på Operan.
Mamma skulle bara dansa klart en föreställning och jag och min syster satt i kulissen och väntade.
Vi såg vår mamma sväva över scengolvet, upplyft av en stark danspartner.
Hon var det vackraste jag visste.
Att få finnas i hennes närhet var den största lyckan för mig.

Då jag var tjugotvå år började jag i terapi.
Många tankar kom upp om mamma och att hon inte fanns med under min och min storasysters uppväxt.

Vid ett tillfälle bjöd jag mamma på middag.
Jag frågade henne då hur hon kunde lämna oss och hur det kändes för henne.
Mamma började gråta och det var första gången som hon blev en riktig människa för mig.
Det var en befrielse att se att hon hade längtat efter oss också. Otroligt mycket.

Efter detta tillfälle talade vi mycket. Vi kom varandra nära.
Mitt yrkesval som sångerska gjorde oss än mer knutna till varandra.

Hon förstod mig. Mamma tyckte att det var skönt att få tala ut och berätta.
Kanske ville hon till och med tala lite för mycket med mig.
Hon sade att hon bar på många ”hjärnspöken”.
Jag sade att jag tyckte att hon skulle ta kontakt med en terapeut för att rensa lite bland spökena där i huvudet.
Hon kom sig aldrig för att göra det.

För snart tre år sedan dog mamma.

Hon fick diagnosen hjärntumör och nio månader senare dog hon.
Hennes vänster hjärnhalva var nedlusad av tumörer och metastaser.
Hon var chanslös.

Jag är glad över att vi hade våra samtal men är arg på henne för att hon inte tog tag i sina hjärnspöken.
Det finns inte vetenskapliga belägg för att tumörer som hennes uppkommer av psykisk ohälsa och känslomässig stress men hennes uttryck ”hjärnspöken” och  diagnosen hon fick hör ihop känns det som.

Min uppmaning till alla er där ute: Ta hand om ert bagage!
Få hjälp av någon att öppna ryggsäcken och se vad som finns där.
Vetskapen om hur vårt bagage ser ut är inte farlig.
Den gör oss friskare, det är jag säker på.

Kropp och själ hör samman!

Inlägget Mamma dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.

Visst det är alltid lätt att veta bäst när man ser på saker utifrån och i efterhand. Men jag undrar vem som följde upp barnens situation när de återförenades med sin mamma förra året? Om de en gång blivit omhändertagna måste det ha funnits skäl och de skälen borde väl ligga till grund för att noggrant se hur barnens återanpassning till sin mamma går?

Nu är barnen åter hos sin fostermamma, jag hoppas de får den trygghet de behöver där. Och att de inte rycks upp och behöver gå igenom samma helvete igen.

Inlägget SVÅRA BESLUT dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.

NU KÖR VI!!!

Inlägget Tack gode Gud för måndagar! dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.

            Här är en bild ifrån Lasse Kuhlers, och en scen ur deras ”High School Musical”                       

Tänk att det alltid är så när man går ser nån som dansar att det ser så lätt ut. Sen provar man själv!!! Likadant är det med träningstankarna. När man ser nån på det sättet önskar jag alltid att jag hade bättre kondition och att jag hade karaktär att träna åtminstone varannan dag. Nästa stycke kommer ur min bok ”Mammafällan” Hur lång tid tar det att träna upp en rumpa igen? Går det överhuvudtaget? Min väninna Annelie tog med mig på body pump. Visst låter det bra?! Det är väldigt bra, och det är precis som det låter. Man pumpar upp sin  kropp! I en hel timme använder man sig av  en stång och vikter, och dessa lyfter man åt olika håll, olika länge och så vidare, i takt med musik. Skitkul! Äntligen har jag hittat nåt som är både lätt och kul. Lätt, för man får nämligen lov att lägga på så mycket vikt som man själv vill. Kanon! Första gången tog jag inte så mycket…bara stången. Tänkte att dt är ju bättre att gå därifrån och känna ”det där var väl inget”. PAH! När vi skulle göra utfall kändes det också som att det var lite onödigt att ha stången på axlarna, när det gick att köra utan. Så skön  jag kände mig efteråt! Vältränad! Stark! Duktig! Fantastisk! Känslan satt i länge…ganska länge…inte SÅ länge…egentligen bara en liten stund…sen började det. Kändes det inte lite konstigt i magen när jag skrattade? Aj! Bara inte nån berättar en rolig historia nu, att skratta går inte…vad har hänt med magmusklerna,  jag visste inte att dom var så otränade? Vi ska inte ens prata om nästa morgon när barnen skulle köras till skolan och jag nästan inte tog mig in i bilen…rumpan hade kramp redan när den vaknade, och jag kan säga att det blev inte bättre under dagen som gick, och inte nästa dag heller…Herregud! Jag har ju bara haft ett litet träningsuppehåll på en sådär tolv-tretton år. Det kan väl inte va så farligt!      

Inlägget Dans, Motion och annat som förgyller livet! dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.