Mamma

Mammas skor
Mammas skor

Jag har i hela mitt liv längtat efter min mamma.

Jag var ett efterlängtat och planerat barn, ett riktigt kärleksbarn.
Eller kanske egentligen ett barn som kom till för att laga och lappa ett äktenskap som inte var riktigt hållbart.
Mamma, dansösen, och pappa, doktorn, älskade varandra men kunde inte hitta en form för att leva ihop.
Min pappa hade en dröm om den riktigt stora familjen.
Mamma hängde på den drömmen men var mitt inne i sin balett-karriär.
Hennes stjärna var på var uppåt då jag blev till.
En danskarriär är kort och man måste smida medan järnet är varmt.

Det funkade helt enkelt inte.

Då jag var ett och ett halvt och min storasyster var fem och ett halvt separerade mina föräldrar.
Vi barn bodde kvar hos pappa ute på Ekerö dit vi flyttade då jag var alldeles nyfödd.
Mamma flyttade till stan.
Vi träffades då och då.

En ett och ett halvt-åring är fortfarande i symbios med sin mamma.
Man börjar precis att ta sina första steg ut i världen för att sedan vända tillbaka till mammas famn.
Min mammas famn fanns inte kvar.

Pappa fanns där.
Tack och lov.
Diverse barnflickor blev någon slags mamma-surrogat, en bestämd men kärleksfull farmor fanns där och till slut kom min styvmor som räddade mig.
Hon älskade mig från första stund och jag henne.
Hon var på riktigt.
Hon hade en famn och ett uppriktigt intresse för mig som person.

Mamma blev en sago-drottning för mig. Inte riktigt på riktigt.
När vi träffades skedde överlämningen ibland på Operan.
Mamma skulle bara dansa klart en föreställning och jag och min syster satt i kulissen och väntade.
Vi såg vår mamma sväva över scengolvet, upplyft av en stark danspartner.
Hon var det vackraste jag visste.
Att få finnas i hennes närhet var den största lyckan för mig.

Då jag var tjugotvå år började jag i terapi.
Många tankar kom upp om mamma och att hon inte fanns med under min och min storasysters uppväxt.

Vid ett tillfälle bjöd jag mamma på middag.
Jag frågade henne då hur hon kunde lämna oss och hur det kändes för henne.
Mamma började gråta och det var första gången som hon blev en riktig människa för mig.
Det var en befrielse att se att hon hade längtat efter oss också. Otroligt mycket.

Efter detta tillfälle talade vi mycket. Vi kom varandra nära.
Mitt yrkesval som sångerska gjorde oss än mer knutna till varandra.

Hon förstod mig. Mamma tyckte att det var skönt att få tala ut och berätta.
Kanske ville hon till och med tala lite för mycket med mig.
Hon sade att hon bar på många ”hjärnspöken”.
Jag sade att jag tyckte att hon skulle ta kontakt med en terapeut för att rensa lite bland spökena där i huvudet.
Hon kom sig aldrig för att göra det.

För snart tre år sedan dog mamma.

Hon fick diagnosen hjärntumör och nio månader senare dog hon.
Hennes vänster hjärnhalva var nedlusad av tumörer och metastaser.
Hon var chanslös.

Jag är glad över att vi hade våra samtal men är arg på henne för att hon inte tog tag i sina hjärnspöken.
Det finns inte vetenskapliga belägg för att tumörer som hennes uppkommer av psykisk ohälsa och känslomässig stress men hennes uttryck ”hjärnspöken” och  diagnosen hon fick hör ihop känns det som.

Min uppmaning till alla er där ute: Ta hand om ert bagage!
Få hjälp av någon att öppna ryggsäcken och se vad som finns där.
Vetskapen om hur vårt bagage ser ut är inte farlig.
Den gör oss friskare, det är jag säker på.

Kropp och själ hör samman!

Kommentarer

Ett svar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.