En, för mig stor fördel med att ha barn är att de där svarta hålen, där den bristande självkänslan som snuddar vid självömkan bor fortfarande finns meeeen om jag trattar i så måste jag helt enkel kravla mig upp kvickt som attan. Jag kan inte bara hänge mig åt mitt egna taskiga mående.  En stor gåva, tack för det ungskrutta. Samtidigt så är det ju också dem eller snarare mitt agerande mot dem som kan utlösa ett fall ner i svarthålen… Vilken dåååååålig mamma jag är. Att jag inte kan ha lite mer självbehärskning!

Just nu är jag inne på självbehärskning. När jag googlade på det fick jag bl.a. upp kopplingar till mat, sex och vår evolutionära utveckling.

”Redan schimpansens och människans gemensamme förfader hade förmåga till själv behärskning, vilket är avgörande för ett bra liv.” Illustrerad Vetenskap.

Ja visste det, Jag VISSTE det. Självbehärskning är vägen till lycka harmoni och framgång!!! Sen hittade jag en annan länk med lite tips om hur man
kan förhålla sig när man känner att man håller på att tappa självbehärskningen.

Toppen, nu j-lar ska här jobbas och sättas upp mål och delmål, nu är vägen utstakad. I alla fall ett litet halmstrå för mig att hålla mig i just denna dag när självbehärskningen, vad det gäller att dissa mig själv är snudd på obefintlig.

Återkommer med testresultaten innan veckan är slut.

Inlägget Självbehärskning dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.

Jag fascineras och förundras varje dag över tankens kraft. Att vi människor kan skapa och genomföra allt vi vill i livet, bara genom att tänka, affirmera och ha fokus på målet. För det är ju faktiskt så, att vi kan skapa precis det liv vi önskar. Det är bara vi själva som sätter begränsningarna. Det är vi själva som inne i huvudet talar om för oss själva att vi inte kan, inte får, inte har möjlighet.

Jag har hela tiden funderat, att denna visdom måste vi ju bara lära oss redan som barn. Tänk om vi visste redan från början, att allt man vill det kan man, man måste bara tro på det. Då hade vi sparat ett gäng terapitimmar, självutvecklingskurser, timmars malande med väninnorna och grubblerier på vad vårt livsmål var! Tänk om vi kunde ha en livsskola, där lärdomen var att allt är möjligt, endast du sätter gränserna.

Så nu är det just det jag gör. Skapar en livsskola för barn. Genom en helt galen figur som är hälften människa och hälften mus, Snårpan. Som inte ser ett enda hinder i livet, hon bara klättrar över dom. Som bubblar av känslor och känner sig levande i varje sekund. Som vet att hon är annorlunda, men tar det som positivt. Jag hittade på att Snårpan har en hemlig manick, en ombyggd kotte som drivs med kåda som rinner från träden. I den manicken kan hon förflytta sig vart hon vill i hela världen, bara genom tankens kraft. En tanke dit hon vill och vips, så är hon framme.

När vi är små barn vet vi att allt är möjligt. Sakta förändras den tron. Vi träffar dagisfröknar, föräldrar, vänner eller andra i vår närhet som talar om för oss att så är det inte alls. Men allt ÄR möjligt. Så enkelt (och så svårt!) är livet. Tror jag. Därför finns Snårpan. Om jag har fått ett enda barn att tro att han faktiskt kan bli fotbollsproffs, trots att pappa sagt att han inte kan det, då har jag lyckats.

Kram från My.

Kolla in Snårpan här: Snårpan på Youtube

www.snarpan.se

Inlägget En livsskola för barn dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.

Jag vill att barn ska få vara barn. Att de förstår att de är bra och räcker till precis som de är. Det låter kanske enkelt, men det är svårare än vad man tror att känna så. Idag betyder det mer hur du ser ut, om du är smal, vilka kläder du har, var du bor, vilka yrken dina föräldrar har osv. Allt det yttre ligger först på listan, istället för att bli hyllad för dina inre kvaliteter. Att växa upp idag är inte lätt.
Därför skapade jag Snårpan. En figur för barn, skapad i protest mot skönhetsidealen, där charmen istället sitter i vem hon är och i den personlighet hon äger. En figur som är spontan och frågvis, som har nära till skratt och därmed också till gråt. Som ”är som hon är och sen är det inte mer med det”, som Snårpan brukar säga. Som gärna kramas och som tankar ut kravlös kärlek till barnen och som säger att ”… man ska inte anpassa sig för mycket. Då blir man lätt olycklig som människa. Jag vet inte riktigt vad det betyder, men det är nåt bra…”
Jag heter My Blomqvist, jag är en del av kärntruppen i 2,6 miljonersklubben och denna vecka är det min tur att blogga.
Min vecka kommer säkert att kasta sig tvärt fram och tillbaka som mitt liv gör hela tiden. Som en ringlande bergodalbana fylld av fler toppar än dalar, härligt lastad med kärlek, magiska möten, stort fokus, med en för det mesta härlig flow i mitt arbete och så DU, som hela tiden ger mig respons på mitt arbete. Tack.
Välkommen!
Önskar My och Snårpan

Läs gärna mer om mig och Snårpan på:
www.snarpan.se
www.myblomqvist.com

Inlägget En ringlande bergodalbana dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.

Jag har i hela mitt liv längtat efter min mamma.

Jag var ett efterlängtat och planerat barn, ett riktigt kärleksbarn.
Eller kanske egentligen ett barn som kom till för att laga och lappa ett äktenskap som inte var riktigt hållbart.
Mamma, dansösen, och pappa, doktorn, älskade varandra men kunde inte hitta en form för att leva ihop.
Min pappa hade en dröm om den riktigt stora familjen.
Mamma hängde på den drömmen men var mitt inne i sin balett-karriär.
Hennes stjärna var på var uppåt då jag blev till.
En danskarriär är kort och man måste smida medan järnet är varmt.

Det funkade helt enkelt inte.

Då jag var ett och ett halvt och min storasyster var fem och ett halvt separerade mina föräldrar.
Vi barn bodde kvar hos pappa ute på Ekerö dit vi flyttade då jag var alldeles nyfödd.
Mamma flyttade till stan.
Vi träffades då och då.

En ett och ett halvt-åring är fortfarande i symbios med sin mamma.
Man börjar precis att ta sina första steg ut i världen för att sedan vända tillbaka till mammas famn.
Min mammas famn fanns inte kvar.

Pappa fanns där.
Tack och lov.
Diverse barnflickor blev någon slags mamma-surrogat, en bestämd men kärleksfull farmor fanns där och till slut kom min styvmor som räddade mig.
Hon älskade mig från första stund och jag henne.
Hon var på riktigt.
Hon hade en famn och ett uppriktigt intresse för mig som person.

Mamma blev en sago-drottning för mig. Inte riktigt på riktigt.
När vi träffades skedde överlämningen ibland på Operan.
Mamma skulle bara dansa klart en föreställning och jag och min syster satt i kulissen och väntade.
Vi såg vår mamma sväva över scengolvet, upplyft av en stark danspartner.
Hon var det vackraste jag visste.
Att få finnas i hennes närhet var den största lyckan för mig.

Då jag var tjugotvå år började jag i terapi.
Många tankar kom upp om mamma och att hon inte fanns med under min och min storasysters uppväxt.

Vid ett tillfälle bjöd jag mamma på middag.
Jag frågade henne då hur hon kunde lämna oss och hur det kändes för henne.
Mamma började gråta och det var första gången som hon blev en riktig människa för mig.
Det var en befrielse att se att hon hade längtat efter oss också. Otroligt mycket.

Efter detta tillfälle talade vi mycket. Vi kom varandra nära.
Mitt yrkesval som sångerska gjorde oss än mer knutna till varandra.

Hon förstod mig. Mamma tyckte att det var skönt att få tala ut och berätta.
Kanske ville hon till och med tala lite för mycket med mig.
Hon sade att hon bar på många ”hjärnspöken”.
Jag sade att jag tyckte att hon skulle ta kontakt med en terapeut för att rensa lite bland spökena där i huvudet.
Hon kom sig aldrig för att göra det.

För snart tre år sedan dog mamma.

Hon fick diagnosen hjärntumör och nio månader senare dog hon.
Hennes vänster hjärnhalva var nedlusad av tumörer och metastaser.
Hon var chanslös.

Jag är glad över att vi hade våra samtal men är arg på henne för att hon inte tog tag i sina hjärnspöken.
Det finns inte vetenskapliga belägg för att tumörer som hennes uppkommer av psykisk ohälsa och känslomässig stress men hennes uttryck ”hjärnspöken” och  diagnosen hon fick hör ihop känns det som.

Min uppmaning till alla er där ute: Ta hand om ert bagage!
Få hjälp av någon att öppna ryggsäcken och se vad som finns där.
Vetskapen om hur vårt bagage ser ut är inte farlig.
Den gör oss friskare, det är jag säker på.

Kropp och själ hör samman!

Inlägget Mamma dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.

Hjärnan är inte alltid vår vän. Den är fantastiskt bra på att projicera oss i framtiden, se de problem som eventuellt kan dyka upp där och klura ut lösningar på dem, trots att de kanske aldrig någonsin kommer att bli verklighet. När vårt tänkande inte rör framtiden dröjer den sig gärna vid det förflutna och ältar det som varit, ställer frågor som är omöjliga att besvara (”varför sa jag så?”, ”varför sa jag inte si?”, ”Om jag bara kunde veta varför han gjorde sådär”) och försöker skapa mening i vår historia.

I och med att vårt livstempo är högt och vi har mycket att stå i så går det mesta av vår tid åt till att planera och problemlösa eller älta det som varit. Sällan är vi här och nu. Så även om det är söndag och solen skiner kan vi inte glädjas för vår hjärna ligger steget före och brottas med den kommande veckans måsten och borden.

Ofta tänker vi något i stil med: ”bara jag klarar av det här (skaffa självkänsla, gå ner i vikt, diska disken, hänga tvätten, möta deadlinen, avsluta projektet eller vad det nu är) så ska jag vila sedan…ta semester…ha balans i livet…leva på riktigt”. Problemet är att när vi är klara med ”det här”  så har en ny ”det här” dykt upp och så en till och ännu en.

Faktum är att vi inte kan skjuta upp våra liv för det utspelar sig här och nu. Det som har varit har varit och morgondagen vet vi inte så mycket om. Det enda vi har till vårt förfogande är en begränsad räcka av ”nu”. Så mitt avslutande tips till dig är: ta kontakt med nuet närhelst du kan. Det kan du göra med övningen 3-3-3 som jag tipsade om i ett tidigare inlägg. Du kan även använda dig av din egen andning. Följ ett andetag hela vägen in och hela vägen ut. Du behöver inte ändra någonting, din kropp vet hur den ska andas. Gör det till en vana att med jämna mellanrum uppmärksamma din andning – observera den bara utan att värdera den – och återför dig själv till livet medan det pågår.

Tack och adjö från

Giorgio Grossi

Inlägget Andas dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.

Hör du till dem som styrs av regler som säger att du måste vara ”perfekt” för  annars är du ”värdelös”? Om så är fallet misstänker jag att du också har många måsten och borden som driver dig till en oändlig räcka av prestationer. Tyvärr känns det nog som om ingen prestation är tillräckligt bra. Resultatet blir att du drivs vidare i duktighetsjakten och riskerar att gå in i väggen. Men är det värt priset som du får betala i form av hårt slit, trötthet, ständigt dåligt samvete och i förlängningen dålig hälsa? Förmodligen inte. Du behöver investera din energi på ett klokt sätt och komma till rätta med din fixering vid att vara ”perfekt”.

Övertygelsen om att man måste vara ”perfekt” känns mycket stark, och ofta blir förväxlad med en absolut sanning. Förmodligen har du aldrig tagit dig tid att noga definiera vad det egentligen innebär att vara ”perfekt” respektive ”värdelös”. Tänk efter, vad gör en ”perfekt” människa, rent konkret, och vad gör en som är ”värdelös”? Fundera på det en stund innan du läser vidare.

Känns det inte lite överraskande att plötsligt inse att dina mest djupgående övertygelser baseras på minst sagt vaga och luddiga begrepp? Om du vill minska stressen i ditt liv kan det vara värt att definiera begreppen. Gör en lista på vilka handlingar som utmärker en ”perfekt” respektive ”värdelös” människa i dina ögon. Sätt in handlingarna på en skala som sträcker sig mellan motpolerna ”värdelös” och ”perfekt”. Fokusera på vad dessa människor gör snarare än på hur de är, och var så konkret som möjligt. Här följer ett exempel på hur det kan se ut.

Markera in dig själv på skalan. Lyckas du alltid leva upp till idealen? Om du tänker efter så påverkas din grad av perfektion av yttre omständigheter och kan variera från situation till situation. Du ligger aldrig konstant på den ena eller den andra sidan av skalan. Snarare är det så att du ibland ligger lite mer åt vänster och ibland lite mer åt höger beroende på dagsform, hur mycket du har att göra och på vilket stöd du kan få av andra.

Placera in människor i din omgivning på skalan. Övningen kommer förmodligen att ytterligare belysa det du nu redan misstänker: ingen av oss är alltigenom ”perfekt” eller alltigenom ”värdelös.” Eller tror du fortfarande att någon viss person i din bekantskapskrets uppfyller perfektionskraven? I så fall kan du intervjua honom/henne och ta reda på hur det förhåller sig. Du kan även be honom/henne markera in sig själv på skalan. Du kommer bli varse att även solen har sina fläckar.

På samma sätt som spindelfobikern har nytta av att utsätta sig för spindlar tills rädslan släcks ut kan den som är överdrivet upptagen av att framstå som ”perfekt” ha nytta av att utsätta sig för att vara en aning ”värdelös”. Jag uppmanar dig att prova att vara lite slarvigare, lite latare och lite mer opålitlig och se vad som händer! Om du vågar prova kan du göra den slående erfarenheten att du överlever och att himlen inte trillar ner.

Inlägget Ingen är perfekt dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.

Var med 1,6 och 2,6 miljonerklubben och minglade i monter på mässan Businesssinheart idag och träffade många spännande kvinnor. Emma Pihl har skrivit en bok om hur hon i yngre tonåren drabbades av en ätstörning och lyckades övervinna den genom att uppfinna egna strategier för positivt tänkande. ”Se mig!” Om självkänsla och jakten på bekräftelse.  Vad är det som gör att vi jagar sådan kompenserande bekräftelse? Varför har så många kvinnor låg självkänsla? Det viktigaste vi kan ge våra barn är god självkänsla.

Susanne Leckne, samtalterapeuft i psykosyntes samtalade också i vår monter om att vikten av att hitta sin egen kreativitet och inte snegla för mycket på andra. Vi behöver lyssna mer vår inre röst annars blir vi olyckliga. Ylva Stubbing och Eva Portnoff-Klatzkow förgyllde också dagen. Eva och jag vill ha in fler invandrarkvinnor i klubben. Snälla, hjälp oss med dig! Vi måste ha olikheter. Det är en sådan tillgång!. Det fanns trevliga män också. En ung forskare från Iran som bekräftade att fortfarande baseras all forskning på män. Gustav Oscarson från nyttforetag.com delade ut fina handböcker i att starta eget. Funderar på att starta nytt företag. Jag hade ju en dröm att ha en egen teater och nu har jag ju haft det i fem år så då är det ju ingen dröm längre. Dessutom är det omöjligt att konkurrera med alla bidragstagande teatrar. Hur tänker alliansen när det säger att man ska vara kulturentreprenör? Funderar på att gå till konkurrensverket. Det här går ju inte! Ska gå till teatern och spela La Goulou, den glupska i ”Mordet på Moulin Rouge” Cancandansösen La Goulou har funnits på riktigt i Paris. Hon frossade i mat och dryck och slutade med att sälja tändstickor utanför Moulin Rouge. Men hallå, tändstickor? Hur lönande är det? Lika lönande som teater kanske?  Men vi har ju kul.

Inlägget Varför har så många kvinnor låg självkänsla? dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.