Jag vill dela med mig av mitt lyckopiller. Det är gratis. Och jag blir så glad om det kan fungera på andra. För mig har det nästan magisk effekt.

Jag har haft några tuffa år av oerhört mycket jobb. Lite sömn, barnafödande, ammande, min man har bott utomland, jag har varit drabbad av mycket sjukdom. Under några år så var jag mer sjuk än frisk. Jag gick och la mig trött, jag vaknade trött, jag kände att tröttheten knackade mig på axeln hela tiden. Jag tittade i spegeln och såg ett trött hålögd Marianne. Tröttheten hade blivit min följeslagare. De sist åren har känts som en lång mörk tunnel . Den negativa spiralen verkade går nedåt.

Nu är det tvärtom. Jag vaknar kvittrande pigg, jag känner mig spirande…

Vad har hänt?
Det sista halvåret har jag värnat om min sömn. Jag har eget sovrum, jag går och lägger mig jättetidigt. Jag försöker sova minst 8 timmar, gärna mer. Jag har mörkt i rummet. Jag försöker hitta små trix för att jag skall sova bättre. Här är några:
Jag en elektrisk elfilt som jag slår på, när kvällen kommer så kryper jag ned i min varma säng. Vaknar jag så har jag hittat mitt eget lilla sätt att somna om. Jag sätter på min I-phone, och lyssnar till vetenskap historia, Tobias Svanelid, superintressanta program, men efter 5 minuter så sover jag. Tobias och hans Vetenskap Historia har blivit min nattsaga. Vargtimmen kan komma och jag vet att med min I-phone och programmet Vetenskapens Historia så kan jag lätt somna om.
Jag värnar om min sömn som en tigrinna. Nåde den som står och slamrar utanför min stängda dörr när jag somnat!!

Nu börjar sömnvärnandet ge resultat, jag har känt glädjen komma tillbaka. Det pirrar i kroppen och jag känner sådan outgrundlig lycka.

Jag har alltid vetat att sömnen är väldigt betydelsefull för mig. Redan i tonåren så förstod jag att om jag sover lite på natten så blir jag inte lika glad på dagen. Jag har alltid gillat att vara glad. Jag har egentligen varit en lyckligt lottad person, har vaknat glad och sedan varit glad hela dagen på kvällen har jag gått och lagt mig glad. De få dagar som jag har varit sur, vresig och arg har jag upplevt som väldigt jobbiga. Snabbt såg jag nog korrelationen mellan sömn och min glädje.

Under en tid i min ungdom så såg jag de som sov lite som förebilder, jag trodde att jag kunde vänja mig vid mindre sömn. Jag vet inte hur många artiklar jag läste i tidningar som spann på det ämnet då. Och jag trodde på det. Jag la upp alla möjliga program för att minska sömnen, jag tyckte att sova var improduktiv.

NU har jag ändrat mig. Jag har förstått att vägen för mig att vara frisk och glad ligger i att ha bra sömn. För min del vet jag att sömn är det enklaste sättet att vara lycklig.
Jag vill så gärna dela med mig av detta. Det har varit flera år som har varit bortkastade när jag har sova för lite och sovit med dålig sömnkvalité (snarkande man och barn som väcker mig)

Inlägget Vägen till lycka? Sömn? dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.

Vi får hålla tummarna att det står med i nästa proposition. Och att även forskningen är inkluderad, tycker jag.

Idag har jag annonserat ut boa ormen på Blocket. Hur kunde jag vara så dum att låta min son få ta hem en boaorm?

Inlägget Idag Riksdagen – avdragsgilla donationer dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.

Vår älskade tik Key lekte så fint med Dino så vi tyckte att det var en bra tanke att ha två hundar. De hade ju så kul ihop. Har man en så kan man lika gärna ha två, resonerade vi. Sagt och gjort. Dino fick flytta in hos oss.

Under sportlovet var vi alla ute och åkte skidor. Emma 6 år blev dragen av Key i uppförsbackarna. Arvid 9 år av Dino. Det var fantastiskt roligt. När vi så stod och skalade en apelsin i djupa skogen bestiger Dino Key. Plötsligt sitter de ihop. Hans snopp är som en ballong, de går inte att sära. Jag och Per tittade förläget på varandra när hundarna hade älgskog. Barnen undrade vad som stod på. Under 20 minuter satt de ihop. Matematiken kommer alltså att 1+1 kommer säkert att bli 10. Projektet avveckla en hund har nu blivit en kennel!!! Sällan blir livet vad man planerar!

I mitt liv går det nästan aldrig som jag har tänkt mig. Så den som vill ha en hundvalp kan höra av sig.

Inlägget Vem vill ha valpar? dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.

I vårt hus har en massa sopkärl samlats. Sopstationen har plötsligt vuxit och blivit dubbelt så stor. Plötsligt kändes sophanteringen besvärlig. Ytterligare ett dåligt samvete. Ytterligare en sak som jag känner att jag inte mäktar med.

Häromdagen tog jag och barnen ett rejält grepp på projekt sopsortering. Vi gick ned till sopkärlen och antecknade vad det stod på dem. (mitt minne är så kort så det var bäst med penna och papper) Efter att vi hade antecknat ned Tidningspapper, Metall, Kartonger, Plast, Batterier, Tidningar, Färgat glas, Ofärgat glas, så gick vi upp och ordnade motsvarande plats i lägenheten.

Jag och barnen gjorde i ordning små kärl. I vårt trånga kök så undrade var vi skulle sortera allt. Emma målade små färgglada skyltar.

Nu har vi sopsorterat i två veckor. Och det som förvånar oss är att vi tycker att det är så kul. Det är faktiskt jätteroligt. Dessutom känner vi oss så nyttiga. Barnen tycker att det är urkul att vara engagerade så med lätta steg springer de nu ner och hjälper mig att tömma soporna också.

Vill uppmana alla till att sopsortera! Emma sprang nyss glatt ut med soporna. En granne hjälpte henne att nå upp till sopkärlen.

PS. Nu låter det som mina barn är underbara jämt, det stämmer inte. Kycklingen som Arvid lagade var inte genomstekt, så Arvid och Emma vaknade och mådde jättedåligt idag. De struntade i mina förmaningar att inte äta rosa kyckling.

De var ensamma en liten stund på förmiddagen eftersom de mådde dåligt av kycklingen. Efter ett tag får jag samtala av Emma. –Mamma, Arvid försöker strypa mig!! Jag fick snabbt kasta mig hem och gjuta lugn…

Inlägget Sopsortering dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.

Tänk vad skönt det är att ha en familj som ställer upp i vått och torrt. Jag är sååå glad över mina syskon och att mamma och pappa lever. De finns alltid där när jag behöver dem.

I går morse kände jag mig bekymrad över att diskmaskinen inte fungerade.. Jag tänkte när den slutade fungera. ”– NEJ, inte nu detta jag har inte tid. Jag orkar inte en sak till.” För mitt stilla sinne såg jag mig själv bära in en stor diskmaskin och installera den. Flera timmar skulle bara rinna iväg, timmar som jag inte har.

Pappa och Mamma bor vanligtvis i Mora, men de är nere i Stockholm denna vecka. 74 och 85 år. De är jättecoola.
Pappa hörde om min diskmaskin och kommer direkt till min lägenhet. Pappa är en av de mer tekniska som finns. Efter några timmar så fungerade den…. Åh, en stor sten föll från mitt hjärta. Nu skulle jag slippa fixa en ny diskmaskin! Älskade pappa!!

Lilla Arvid, som är 9 år älskar att laga mat. Så när jag kom hem så hade han lagat kycklingben och Pizza. Arvid älskar att laga mat och expremintera i köket. Dessutom är han oerhört skicklig. Efter skolan går han ibland in i Östermalmshallen och titta på alla djuren. Häromveckan hade han prutat på en gädda och vips kommer han hem med en hel gädda. Han fyller den med jordgubbar och timjan, sätter in den i ugnen. Efter en stund kom en underbar gädda ut. Jo, han gör allt själv. Till det hade han lagat en härliga brownies och fantastisk sallad.

Arvid bjöd stolt mormor, morfar mig och Emma på middag igår. Oj vad jag njöt!

Han hade letat upp receptet själv, dukat bordet och gjort allt. Jag nyper mig i armen och undrar hur han kan vara så driven. Gissa om jag är en stolt mamma!!

I eftermiddag har vi planerat att åka upp till Mora, vi skall upp till vår underbara bondgård. Jag och barnen längtar efter pappa och alla djuren. Hunden, katten, och hästarna. Sköldpaddan och boaormen får stanna hemma!!

Inlägget Min underbara familj dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.

I natt har jag sovit en hel natt – Jippi!

Träna mer! Umgås mer! Recept på hur man gör goda middagar! Läsa fantastiska böcker! se på otroliga filmer… Jag överöses med saker som jag borde och kan göra. Utbudet är enormt. Många påpekar eller rekommenderar glatt det ena och det andra jag borde göra. (speciellt att träna) Jag frågar mig när jag skall hinna? Trots att utbudet är utanför dörren så hinner jag ingenting. Jag tittar ångestladdat på min telefon, 33 meddelanden som jag inte ens hunnit lyssna av. Igår satt jag på möten från 08.00 på morgonen till 20.00 på kvällen, han inte ta ett telefonsamtal. Än mindre lyssna av telefonsvararen. (Barnen var underbara de satt med mig på jobbet och tittade på en barnfilm. Kunden tyckte det var helt ok. Jag kan lova att alla kunder inte tycker det. De tycker att barn är störande. Jag har varit med om en kund som valde bort oss som byrå enbart för att jag hade barnen med, ändå hade kunden valt att komma 19.30 på kvällen)

Nej i mitt liv så gäller det att glädjas åt de små sakerna. Idag har jag sovit en hel natt, det är jag glad över! Sedan barnen föddes så har jag vaknat varje natt, alltid är det något… de skall kissa, drömmer mardrömmar, växtvärk. Ja alltid är det något som någon vaknar av. Hur många maratonnätter har jag inte genomlidit, de har vaknat 5, 6 ggr och jag kan inte somna om, speciellt som man vet att man ”måste” somna om för att man har massa viktiga möten nästa dag.

Jag känner mig nästan dränkt av alla saker som jag ”borde” göra. Jag får vara glad över att de små sakerna fungerar. Att barnen är underbara och duktiga, att jobbet fungerar och att jag har sovit en hel natt. Ååååhh så skönt det var.

Inlägget Ofullkomlig dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.

Att bo på Östermalm och vara uppväxt i Mora ger en kontrastrik tillvaro. Jag är uppvuxen i en småstadsmiljö på 60 talet. Lilla, lilla, lilla lugna Mora. I Mora säger man du till varandra och man hälsar. Ett leende är naturligt, det bara kommer.

Jag vet att när jag först flyttade ner till Stockholm så tyckte jag att tunnelbanan var skrämmande. Det som skrämde mig var att man inte såg på varandra. Ju närmare folk var, rent fysiskt, desto längre ville man vara borta med blicken. Folk verkar ha som strategi att inte synas och att inte titta. Man skall helt enkelt inte finnas. Jag tycker att det är läskigt att åka buss och tunnelbana och alla vuxna leker leken ”jag vill inte synas”, man tittar bort med blicken på ett märkligt sätt.

Storstaden Stockholm, eller om det är tidsandan, känns konstig att när man går på gatan så möter man inte blicken och ger ett leende, man tittar åt ett annat håll.

Min uppväxt byggde på att man hjälper äldre över gatan. När jag vill hjälp äldre över gatan, så tror de att jag skall rycka väskan och dra…

Detsamma är det nu när bilarna stannar när man skall gå över övergångsstället. Varför kan vi inte ge en liten vink, ett uppskattande leende, möte med blicken och säga tack. För många tittar sammanbitet bort eller ned. Varför?

Idag när jag lämnade jag barnen på skolan. Detsamma där, istället för att föräldrarna hälsar glatt god morgon, så viks blicken bort. Varför? Kan man vända det? Kan vi starta en positiv trend.? Alla som läser denna blogg, kan ni hälsa rejält och tacka bilförarna för att de stannade? Kan vi ge ett leende till medpassagerare? Kan vi göra några goda gärningar.. Kan vi starta en positiv spiral?

När man ger ett leende så får man ett leende. Livet blir så mycket roligare…

Inlägget Var är alla leenden? dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.

Jag fattar inte hur jag skall få vardagen att gå ihop ? Hur ser min vardag ut? Nu skall jag ge dig en inblick i min vardag. Jag är ensam med mina barn, min man bor nu i mora sedan flera månader tillbaka. Jag vet inte när han kommer tillbaka… ja ensam mamma med två barn och egenföretagare, skall det vara så svårt? Jag har världens bästa barn, underbar personal och underbara kunder. Det måste ju gå. Det finns ju massor av ensamstående mammor, de får ju livet att gå ihop… Nu är det min tur att försöka. Per skall vara vara snickare på gården, vi har en liten idyllisk bondgård i mora, massor av hästar, katt och hund och vi skall dra in bergsvärme. Per vill vara uppe och snickra och fixa med installationen. Klart att han skall få det!

Det är ju känt att kvinnor kan göra flera saker, och när jag tänker så blir jag kall. Tänk om jag inte är en riktig kvinna!! För min vardag fungerar inte. …

Idag skall jag, som alla föräldrar, som vanligt lämna barnen till skolan. Skolan börjar 08.30. Jag snackade med barnen redan i gårkväll med barnen att vi måste ha som mål att komma i tid till skolan. Även när de vaknade så gick vi igenom alla moment… Jag kände mig superpedagogisk. Idag skall det fungera tänkte jag glatt.

Kl. 06.00 smög jag upp för att förbereda frukosten, läsa tidningen och svara på de 20 mail som kommit in sedan igår kväll. Kl. 07.00 vaknade de små underbara barnen. Jorå, de lovade att inte tjafsa och göra allt de kunde för att vi skall komma i tid till skolan. Det började bra, de åt en korrekt frukost, inge socker, inget ljusbröd. Allt skall man nu tänka på … när jag var liten så hade jag sylt på smörgåsen. Idag klassas man som en dålig förälder som de får en sockerchock på morgonen. Socker är en dödsynd! Barnen är shyssta så de slukar glatt allt. Sedan händer något när Emma 6 år skall borsta håret. Det gör ont och hon blir supersur. Denna ”hår irritation” gör att hon bråkar med brorsan Arvid, 9 år och vips är allt ett stort kaos. Efter ett tag så går det över. Jag försöker överlista henne och få henne att tänka på annat vilket gör att jag visar henne den fina pyjamasen som hon fick av min goda vännina Eva Kristensson igår. Emma blir superförtjust, men här går allt snett, Emma förlorar sig i en dröm att hon vill ha ett pyjamasparty. Klockan går och vips är allt för sent igen… 25 minuter kvar och Emma står i den fina röda pyjamasen och drömmer om sitt pyjamasparty som hon vill ha idag. Sedan anser hon att hon skall gå till skolan med pyjamas. Plötsligt är alla planer spruckna. 17 minuter kvar. Hon är okammad och iklädd ett pyjamas som hon strålande glad anser att hon kan ha i skolan. Hon förstår inte varför hon inte kan gå till skolan i pyjamas. Under ett ögonblick tänker jag på att lilla Emma skall få gå till skolan i pyjamas, men inser sedan kallt att hon kommer att bli uttittad och inte bara hon, även jag kommer att framstå som en förfärlig mamma som inte kan komma till skolan i tid med barnen och dessutom är barnen fortfarande klädda i pyjamas. Nej jag bestämmer mig fort att pyjamas inte är ett alternativ, att vara ännu senare är bättre än röd pyjamas.

Jag försöker pedagogiskt förklara för Emma att man kan inte gå till förskola med pyjamas. Efter ett tag ger hon med sig. Jag borstar hennes ömma hår. Hon skriker och försöker lida sig igenom det. Vi skyndar oss allt vad vi kan. Vi provar olika klänningar, de är för små. Emma är tapper och tycker glatt att hon kan ha dem trots att de sitter illa och är för trånga, den stackars flickan kan ju knappt andas. Jag förbannar mig för att jag inte har ”gått igenom” garderoben och sorterat ut de för små kläderna. Till slut hittar vi något som passar. Glatt speglar hon sig. Jag inser att återigen måste vi ta bil till skolan. Jag har som mål varje dag att gå till skolan. Det är bäst för miljön, för hälsan och allt. Jag känner mig som en urdålig mamma varje dag som jag tvingas ta bilen till skolan. Och urdålig miljökämpe, den jag vill vara. Jag sopsorterar åker cykel. Och nu tvingas jag ta bilen – illa!!!

När vi rusar ned till bilen så har skolan redan startat. Jag åker med blixtens hastighet till skolan, så fort man någonsin får. Jag blir irriterad på alla rödljus, jag känner mig stressad så jag är röd i ansiktet. JAG AVSKYR ATT VARA SEN TILL SKOLAN. Min irritation smittar av sig på barnen, de börjar tjafsa i bilen. Arvid slår igen bildörren mitt framför Emma. De hamnar i dispyt, det gör att vi blir ännu senare.

Klassrummet ligger tre trappor upp. Vi springer så fort man kan med en sexåring som är förtvivlad på sin dummar brorsa med en stor pyllsig overall.

När jag ursäktande släntrar in, inser jag att vi glömt frukten, missat gymnastikpåsen och glömt Arvids överdragsbyxor. Jag lägger på mig ett falskt leende, stålsätter mig och säger – Visst, inga problem jag åker och hämtar dem. Ned till bilen. Köra tillbaka (och jag som verkligen vill åka mindre bil!!) springa upp och kasta ihop alla saker… Parallellt med att jag är sen till skolan så blir jag nu sen till jobbet. Alla möten som väntar och alla personer som jag måste gå igenom massa saker med. Alla grejer jag lovat att leverera (som denna blogg).

Jag rusar upp för trapporna till skolan.. nu har jag allt med mig. Jag lämnar allt, sticker vidare till jobbet. Nu blir nästa problem – var skall jag parkera bilen? Att hitta en P-plats i centrala östermalm är ursvårt. Efter att jag har fixat en P-plats, kommit ca 45 minuter sen till jobbet, så tittar jag till höger, där ligger Emmas fruktsäck.

NU börjar arbetsdagen… jag känner mig helt utsliten redan innan jag kommit till jobbet. Klockan är inte ens 9.00.

Inlägget Hur får man vardagen att gå ihop? dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.