Meny
Att försöka få vardagen att gå ihop. Hur gör man?
Jag fattar inte hur jag skall få vardagen att gå ihop ? Hur ser min vardag ut? Nu skall jag ge dig en inblick i min vardag. Jag är ensam med mina barn, min man bor nu i mora sedan flera månader tillbaka. Jag vet inte när han kommer tillbaka… ja ensam mamma med två barn och egenföretagare, skall det vara så svårt? Jag har världens bästa barn, underbar personal och underbara kunder. Det måste ju gå. Det finns ju massor av ensamstående mammor, de får ju livet att gå ihop… Nu är det min tur att försöka. Per skall vara vara snickare på gården, vi har en liten idyllisk bondgård i mora, massor av hästar, katt och hund och vi skall dra in bergsvärme. Per vill vara uppe och snickra och fixa med installationen. Klart att han skall få det!
Det är ju känt att kvinnor kan göra flera saker, och när jag tänker så blir jag kall. Tänk om jag inte är en riktig kvinna!! För min vardag fungerar inte. …
Idag skall jag, som alla föräldrar, som vanligt lämna barnen till skolan. Skolan börjar 08.30. Jag snackade med barnen redan i gårkväll med barnen att vi måste ha som mål att komma i tid till skolan. Även när de vaknade så gick vi igenom alla moment… Jag kände mig superpedagogisk. Idag skall det fungera tänkte jag glatt.
Kl. 06.00 smög jag upp för att förbereda frukosten, läsa tidningen och svara på de 20 mail som kommit in sedan igår kväll. Kl. 07.00 vaknade de små underbara barnen. Jorå, de lovade att inte tjafsa och göra allt de kunde för att vi skall komma i tid till skolan. Det började bra, de åt en korrekt frukost, inge socker, inget ljusbröd. Allt skall man nu tänka på … när jag var liten så hade jag sylt på smörgåsen. Idag klassas man som en dålig förälder som de får en sockerchock på morgonen. Socker är en dödsynd! Barnen är shyssta så de slukar glatt allt. Sedan händer något när Emma 6 år skall borsta håret. Det gör ont och hon blir supersur. Denna ”hår irritation” gör att hon bråkar med brorsan Arvid, 9 år och vips är allt ett stort kaos. Efter ett tag så går det över. Jag försöker överlista henne och få henne att tänka på annat vilket gör att jag visar henne den fina pyjamasen som hon fick av min goda vännina Eva Kristensson igår. Emma blir superförtjust, men här går allt snett, Emma förlorar sig i en dröm att hon vill ha ett pyjamasparty. Klockan går och vips är allt för sent igen… 25 minuter kvar och Emma står i den fina röda pyjamasen och drömmer om sitt pyjamasparty som hon vill ha idag. Sedan anser hon att hon skall gå till skolan med pyjamas. Plötsligt är alla planer spruckna. 17 minuter kvar. Hon är okammad och iklädd ett pyjamas som hon strålande glad anser att hon kan ha i skolan. Hon förstår inte varför hon inte kan gå till skolan i pyjamas. Under ett ögonblick tänker jag på att lilla Emma skall få gå till skolan i pyjamas, men inser sedan kallt att hon kommer att bli uttittad och inte bara hon, även jag kommer att framstå som en förfärlig mamma som inte kan komma till skolan i tid med barnen och dessutom är barnen fortfarande klädda i pyjamas. Nej jag bestämmer mig fort att pyjamas inte är ett alternativ, att vara ännu senare är bättre än röd pyjamas.
Jag försöker pedagogiskt förklara för Emma att man kan inte gå till förskola med pyjamas. Efter ett tag ger hon med sig. Jag borstar hennes ömma hår. Hon skriker och försöker lida sig igenom det. Vi skyndar oss allt vad vi kan. Vi provar olika klänningar, de är för små. Emma är tapper och tycker glatt att hon kan ha dem trots att de sitter illa och är för trånga, den stackars flickan kan ju knappt andas. Jag förbannar mig för att jag inte har ”gått igenom” garderoben och sorterat ut de för små kläderna. Till slut hittar vi något som passar. Glatt speglar hon sig. Jag inser att återigen måste vi ta bil till skolan. Jag har som mål varje dag att gå till skolan. Det är bäst för miljön, för hälsan och allt. Jag känner mig som en urdålig mamma varje dag som jag tvingas ta bilen till skolan. Och urdålig miljökämpe, den jag vill vara. Jag sopsorterar åker cykel. Och nu tvingas jag ta bilen – illa!!!
När vi rusar ned till bilen så har skolan redan startat. Jag åker med blixtens hastighet till skolan, så fort man någonsin får. Jag blir irriterad på alla rödljus, jag känner mig stressad så jag är röd i ansiktet. JAG AVSKYR ATT VARA SEN TILL SKOLAN. Min irritation smittar av sig på barnen, de börjar tjafsa i bilen. Arvid slår igen bildörren mitt framför Emma. De hamnar i dispyt, det gör att vi blir ännu senare.
Klassrummet ligger tre trappor upp. Vi springer så fort man kan med en sexåring som är förtvivlad på sin dummar brorsa med en stor pyllsig overall.
När jag ursäktande släntrar in, inser jag att vi glömt frukten, missat gymnastikpåsen och glömt Arvids överdragsbyxor. Jag lägger på mig ett falskt leende, stålsätter mig och säger – Visst, inga problem jag åker och hämtar dem. Ned till bilen. Köra tillbaka (och jag som verkligen vill åka mindre bil!!) springa upp och kasta ihop alla saker… Parallellt med att jag är sen till skolan så blir jag nu sen till jobbet. Alla möten som väntar och alla personer som jag måste gå igenom massa saker med. Alla grejer jag lovat att leverera (som denna blogg).
Jag rusar upp för trapporna till skolan.. nu har jag allt med mig. Jag lämnar allt, sticker vidare till jobbet. Nu blir nästa problem – var skall jag parkera bilen? Att hitta en P-plats i centrala östermalm är ursvårt. Efter att jag har fixat en P-plats, kommit ca 45 minuter sen till jobbet, så tittar jag till höger, där ligger Emmas fruktsäck.
NU börjar arbetsdagen… jag känner mig helt utsliten redan innan jag kommit till jobbet. Klockan är inte ens 9.00.
