Var är alla leenden?

Var är alla leenden?
Ge ett leende så får du ett leende. Bygg positiva spiraler…

Att bo på Östermalm och vara uppväxt i Mora ger en kontrastrik tillvaro. Jag är uppvuxen i en småstadsmiljö på 60 talet. Lilla, lilla, lilla lugna Mora. I Mora säger man du till varandra och man hälsar. Ett leende är naturligt, det bara kommer.

Jag vet att när jag först flyttade ner till Stockholm så tyckte jag att tunnelbanan var skrämmande. Det som skrämde mig var att man inte såg på varandra. Ju närmare folk var, rent fysiskt, desto längre ville man vara borta med blicken. Folk verkar ha som strategi att inte synas och att inte titta. Man skall helt enkelt inte finnas. Jag tycker att det är läskigt att åka buss och tunnelbana och alla vuxna leker leken ”jag vill inte synas”, man tittar bort med blicken på ett märkligt sätt.

Storstaden Stockholm, eller om det är tidsandan, känns konstig att när man går på gatan så möter man inte blicken och ger ett leende, man tittar åt ett annat håll.

Min uppväxt byggde på att man hjälper äldre över gatan. När jag vill hjälp äldre över gatan, så tror de att jag skall rycka väskan och dra…

Detsamma är det nu när bilarna stannar när man skall gå över övergångsstället. Varför kan vi inte ge en liten vink, ett uppskattande leende, möte med blicken och säga tack. För många tittar sammanbitet bort eller ned. Varför?

Idag när jag lämnade jag barnen på skolan. Detsamma där, istället för att föräldrarna hälsar glatt god morgon, så viks blicken bort. Varför? Kan man vända det? Kan vi starta en positiv trend.? Alla som läser denna blogg, kan ni hälsa rejält och tacka bilförarna för att de stannade? Kan vi ge ett leende till medpassagerare? Kan vi göra några goda gärningar.. Kan vi starta en positiv spiral?

När man ger ett leende så får man ett leende. Livet blir så mycket roligare…