Detta långa citat är givetvis generaliserande, men det ger en god bild i stora drag. Ouppmärksamheten, hyperaktiviteten och impulsiviteten finns genom livet men beroende på yttre omständigheter och vad personen själv tränat på så kan dragen av ADHD synas eller vara mer eller mindre tydliga. Ett litet barn som ej hunnit lära sig hur ”man bör uppföra sig”, ej hunnit träna på att inhibiera sin impulskontroll och ej har någon förståelse av sin problematik, kanske hoppar runt och klättrar på möbler på gränstlöst vis, men när samma individ lärt sig av sina misstag och formats av livets lärdom kanske denne sitter still i sin stol på läkarens kontor och enbart själv lider av en inre rastlöshet. Med andra ord kan man säga att de mest uttalade hyperaktiva dragen syns mindre och mindre vanligtvis.

Då yttre och inre omständigheter varierar från år till år i livet kan olika subgrupper variera. Från att ha haft ADHD med dominans på hyperaktivitet, kan det senare vara ouppmärksamheten som blir dominerande senare i livet. Olika symtom blommar således ut beroende på yttre och inre omständigheter. Exempelvis kanske man gick i en liten klass, hade låg grad av distraherande stimuli, hade en klasslärare och en mamma som packade väskan och skötte det praktiska kring skolarbete. Plötsligt i mellanstadiet har man 7 olika lärare, man har inte längre ett klassrum utan bara ett skåp och man ska själv ansvara för rätt böcker och rätt tid och plats. Kravet på organisation och uppmärksamhet har för denne individ eskalerat markant och först nu syns kanske de bristfälliga organisatoriska/exekutiva egenskaperna.

När det blir mer ansträngande för individen kan detta också tacklas på olika sätt. Vanligt är att man  kompenserar för sina problem genom att jobba ännu hårdare, planera allt och kämpa för att hålla ordning.  Detta innebär dock öka risk för utbrändhet. Personer som kämpat för att vara till lags och som om och om igen fått höra att de är röriga, slarviga och lata kan utveckla en dålig självbild med åren. Depressivitet är egentligen inte ett drag kopplat till ADHD, men kan utvecklas av utmattning, eller av en känsla att ständigt misslyckas.

Allt gott / Gabriella

Inlägget Hur skiljer sig ADHD i barndomen från ADHD i vuxenålder? dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.

Jag ligger i en solstol med hörlurar och lyssnar på ännu en TED föreläsning. Varvar med Sommar i P1 och låter då och då tankarna vandra iväg och reflektera fritt. Denna blogg handlar om hjärnan och hur vårt beteende påverkar och påverkas av hjärnan. Dagens rubrik blir perspektiv. Allt handlar egentligen om perspektiv. Likt en kameralins kan vi ställa in vårt fokus på minsta detalj eller skapa vidvinkelperspektiv. Vad vi tycker om en sak, handlar om vad vi jämför den med.

Kristian Gidlund talar i sitt sommarprogram om sin resa mot döden. Om hur cancerbeskedet gjort honom mer levande än någonsin tidigare. Helena af Sandeberg, om chocken då hennes mamma drabbades av en sjukdom. Filip Hammar om hans bejakan av olika personlighetstyper och Maja Ivarsson om uppvaknandet när fel låt spelades på hennes bästa väns begravning. Vad väljer vi att tala om när vi får en timma till godo i P1? Vad har gjort avtryck i våra liv och vänt vår världsbild upp och ned? Varför börjar vi leva först när vi varit i kontakt med döden? Som jag ser det handlar det om nya justeringar av vår kameralins. Om konsten att se saker och ting ifrån fler perspektiv.

Varför är det ok att bara vara här på Playan i Spanien? Att glömma dag och tid och strunta i telefonsvararen som samlar upp missade samtal. Varför är det ok att barnen äter croissant med choklad till frukost här? Att äta glass varje dag? Det handlar om perspektiv. Vi sätter upp osynliga regler och ramar som säger oss vad som är ok på semestern och inte. När vi tycker att en sak är ok  inom vår egen satta ram, känner vi oss inte stressade. Då hjärnan får våra oksignaler låter den bli att skicka ut stresshormoner. Är det inte fascinerande, att våra egna uppsatta regler faktiskt styr vår inre kemi. Är det inte inspirerande att tänka att vi faktiskt kan justera våra ”regler” och även hemma välja ett perspektiv som ger oss en balanerad kemi. En person som tycker att det är ok att träna en dag i veckan  stressas  ej av övriga dagar som blir stillasittande. En person som jämför sig med en elitidrottare som tränar 6 dagar per vecka kan känna stress över varje stillasittande dag. Återigen perspektiv.

Rory Sutherland talar i sin TED.com föreläsning på ett inspirerande vis om perspektiv. Han frågar sig varför man på ett coctailparty ser filosofisk och intressant ut om man står med en cigarett i mungipan och tittar ut genom ett fönster, men som en osocial konstig typ om man står på samma vis utan en cigarett. Hur kan så små detaljer vrida vårt perspektiv fullkomligt?

Jeremy Rifkin vidgar perspektivet ytterligare och talar i sitt TED program om ”den empatiska civilisationen”. Han talar om perspektiv ur ett evolutionsperspektiv och kopplar det till vår drivkraft att tillhöra en grupp. Han beskriver hur vi från början kände  empati  och lojalitet för våra blodsbröder i vår stam. Vi kände ett vi och dem och hade mer medkänsla med våra ”vi”. När religioner tillkom vidgades perspektivet och judar kände emptai för andra judar, muslimer för muslimer och kristna för kristna. Ytterligare osynliga gränser ritades upp, kartor, länder. Man började känna en empati för sina landsmän. Egentligen dock bara en egen skapad gräns, ram, perspektiv. Vad händer om vi nu med twitter och teknologi kan vidga gränserna och justera våra perspektiv. Finns möjligheten att vi kan skapa det empatiska samhället, där gränsen vidgas till att gälla människan i stort? Tänk om vi skulle kunna känna empati för alla runt oss?

Det kan låta som att jag svävar iväg, men med mitt perspektiv är detta starkt kopplat till dagens hjärnforskning. Om vi blir medvetna om att det är vår syn på saker som påverkar om vår hotrespons och stresshormoner skall sprutas ut eller ej, och vi också blir medvetna om att vi själva kan justera vårt perspektiv har vi goda odds för att må bra. Varje misstag kan ses som en lärdom, ovisshet kan ses med nyfikna ögon och rädsla kan ses som utmaning som får oss att växa.

Vi har alla chansen att sätta på oss glasögon med en skön ”styrka” där vi zoomar in saker som är konstruktiva. Detta är vad mindfulnesstrenden handlar om. Det handlar om konsten att  zooma in på saker som hjälper dig och således ger dig en bra inre kemi. Det handlar  inte om att acceptera saker som det är. Det handlar om att se verkligheten precis som den är, varken bättre eller sämre och förändra det som bör och kan förändras och acceptera det som i stunden måste accepteras.

Sätt på er ett par sköna glasögon och må gott vänner!

/Gabriella

Inlägget Saker blir vad vi jämför dem med – allt handlar om perspektiv dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.

Jag kommer att vara er torsdagsbloggare och mitt ämne är psykologi. Jag brinner för förståelsen av mänskligt beteende , forskning och hur vi kan använda oss av olika vetenskapliga slutsatser i vardagen. Min intention är att minska glappet mellan teoretiska diskussioner inom forskarvärldens slutna rum och försöka att sprida saker som kan vara kul att veta och kanske till hjälp. Jag minns när jag första gången försökte förstå hur mediciner faktiskt kunde ändra människors tankar, känslor och beteenden och vilken ahaupplevelse det var när jag förstod att vår kemi kan påverkas från båda håll. Både genom mediciner och genom att ändra tankar och beteenden.

Hjärnforskningen har exploderat under 2000-talet. Senast idag var jag på ett event som Passion for Business höll i där temat var EQ och intresset för det inom forskarvärlden.

Jag skall försöka dela med mig av det som är hett inom hjärnforskning och även berätta för er om min egen studie jag ska göra under våren. Temat är ACT (Acceptance and Commitment Therapy) för kvinnor med missbruksproblematik. Även om mitt intresse för neuropsykiatri (ADHD/ Asperger) kommer  jag skriva samt om stora temat stress.

Ta hand om er så hörs vi snart igen!

/Gabriella

Inlägget Hjärnåldern är här! dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.

Ett fascinerande område är detta med våra spegelneuroner. Dessa förklarar varför vi gråter när någon gråter på film, tar sats i soffan när någon skall hoppa höjd, eller gäspar när någon gäspar. Automatiskt speglar vi varandra och smittar varandra med olika känslor.

neurobiologiskt finns det stora likheter mellan nyförälskade personer och mamma/bebisrelationen. Parterna tar i båda fallen emot signaler och returnerar dem speglande. Det är som en lek där man sänder ut signaler och ser om den andre svarar. Detta är startpunkten för alla relationer mellan människor. Putar mamman med munnen så gör den lille samma sak och ler den ene så ler den andre tillbaka.

Intressant är också att motsvarande nätverk i hjärnan aktiveras även av de som är åskådare. Detta gör att skratt smittar och att vi intuitivt kan förstå personer i vår närhet.

Vill du läsa mer om denna intuitiva kommunikation läs gärna Varför jag känner som du känner av Joachim Bauer.

Önskar er en underbar dag! /Gabriella

Inlägget jag älskar dig för det du sätter igång i mig dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.

Vänta, det är något som inte stämmer. En kvinna beskriver att hon utsattes för ett grovt sexuellt övergrepp i tonåren. Hon levde med ångesten i en destruktiv familj fylld av misshandel och droger. Hon fick rohypnol av sin mormor för att lugna nerverna och började sin ”drogresa” i tolvårsåldern. Efter det har det blivit ett evigt provande av amfetamin, bensodiazepiner, alkohol, och även lite heroin då och då.

” Så fort jag tänder av kryper ångesten fram och minnesbilder från sexuella övergreppet spelas upp som en film på min näthinna. Jag får panik och mardrömmar på nätterna och jag kan inte sova. På dagarna är jag helt okoncentrerad och uppför mig som om jag vore helt borta. Så fort jag ser något som kan associeras med sexuella övergrepp reagerar min kropp direkt. Jag vill bara spy. Jag undviker att se nyheter och läsa tidningar som kan väcka minnen, hemska minnen. ”

Vi träffas på ett LVM-hem utanför stan. Lagen om vård av missbruk har trätt i kraft och hon har skickats dit för att inte dö.

Livet på gatan har lett till prostitution och kriminalitet och för att slippa tänka på sina svek mot sig själv och andra  drogar hon lite till.

I journalen kan jag läsa att hon skickats till ett tiotal behandlingshem och provat en mängd öppenvårdsalternativ. Hon har om och om igen suttit på möten och fått erkänna att hon är narkoman men hon har ansetts ha ett för svårt missbruk för att få psykiatrisk vård.   

”Återkom när du varit drogfri i sex månader så kan du få träffa en psykolog och börja i terapi.”

Hur ska detta gå till, frågar jag mig?

Hur ska hon kunna sluta droga när hon har sån ångest att hon knappt kan sitta upp? När hon försökt ta sitt liv fem gånger för att hon ej står ut med ångesten i sin kropp? När allt hon har att ta till för att stå ut, är hennes droger?

Jag ser scenariot om och om igen. Jag läser artikel efter artikel som säger att vi måste behandla traumat och missbruket parallellt för att hjälpa individen. Jag läser vetenskapliga studier om behandlingar för traumatiserade missbrukare seeking safety och PTSD, posttraumatiskt stressyndrom och om känsloreglering i DBT, dialektisk beteendeterapi….

Och jag träffar dessa män och kvinnor som knarkar ihjäl sig om de inte får relevant hjälp snart!

/Gabriella

Inlägget För mycket missbruk för att få psykiatrisk vård, för psykiskt sjuk för att klara av en missbruksbehandling dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.

Jag har i hela mitt liv längtat efter min mamma.

Jag var ett efterlängtat och planerat barn, ett riktigt kärleksbarn.
Eller kanske egentligen ett barn som kom till för att laga och lappa ett äktenskap som inte var riktigt hållbart.
Mamma, dansösen, och pappa, doktorn, älskade varandra men kunde inte hitta en form för att leva ihop.
Min pappa hade en dröm om den riktigt stora familjen.
Mamma hängde på den drömmen men var mitt inne i sin balett-karriär.
Hennes stjärna var på var uppåt då jag blev till.
En danskarriär är kort och man måste smida medan järnet är varmt.

Det funkade helt enkelt inte.

Då jag var ett och ett halvt och min storasyster var fem och ett halvt separerade mina föräldrar.
Vi barn bodde kvar hos pappa ute på Ekerö dit vi flyttade då jag var alldeles nyfödd.
Mamma flyttade till stan.
Vi träffades då och då.

En ett och ett halvt-åring är fortfarande i symbios med sin mamma.
Man börjar precis att ta sina första steg ut i världen för att sedan vända tillbaka till mammas famn.
Min mammas famn fanns inte kvar.

Pappa fanns där.
Tack och lov.
Diverse barnflickor blev någon slags mamma-surrogat, en bestämd men kärleksfull farmor fanns där och till slut kom min styvmor som räddade mig.
Hon älskade mig från första stund och jag henne.
Hon var på riktigt.
Hon hade en famn och ett uppriktigt intresse för mig som person.

Mamma blev en sago-drottning för mig. Inte riktigt på riktigt.
När vi träffades skedde överlämningen ibland på Operan.
Mamma skulle bara dansa klart en föreställning och jag och min syster satt i kulissen och väntade.
Vi såg vår mamma sväva över scengolvet, upplyft av en stark danspartner.
Hon var det vackraste jag visste.
Att få finnas i hennes närhet var den största lyckan för mig.

Då jag var tjugotvå år började jag i terapi.
Många tankar kom upp om mamma och att hon inte fanns med under min och min storasysters uppväxt.

Vid ett tillfälle bjöd jag mamma på middag.
Jag frågade henne då hur hon kunde lämna oss och hur det kändes för henne.
Mamma började gråta och det var första gången som hon blev en riktig människa för mig.
Det var en befrielse att se att hon hade längtat efter oss också. Otroligt mycket.

Efter detta tillfälle talade vi mycket. Vi kom varandra nära.
Mitt yrkesval som sångerska gjorde oss än mer knutna till varandra.

Hon förstod mig. Mamma tyckte att det var skönt att få tala ut och berätta.
Kanske ville hon till och med tala lite för mycket med mig.
Hon sade att hon bar på många ”hjärnspöken”.
Jag sade att jag tyckte att hon skulle ta kontakt med en terapeut för att rensa lite bland spökena där i huvudet.
Hon kom sig aldrig för att göra det.

För snart tre år sedan dog mamma.

Hon fick diagnosen hjärntumör och nio månader senare dog hon.
Hennes vänster hjärnhalva var nedlusad av tumörer och metastaser.
Hon var chanslös.

Jag är glad över att vi hade våra samtal men är arg på henne för att hon inte tog tag i sina hjärnspöken.
Det finns inte vetenskapliga belägg för att tumörer som hennes uppkommer av psykisk ohälsa och känslomässig stress men hennes uttryck ”hjärnspöken” och  diagnosen hon fick hör ihop känns det som.

Min uppmaning till alla er där ute: Ta hand om ert bagage!
Få hjälp av någon att öppna ryggsäcken och se vad som finns där.
Vetskapen om hur vårt bagage ser ut är inte farlig.
Den gör oss friskare, det är jag säker på.

Kropp och själ hör samman!

Inlägget Mamma dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.

Idag vill jag ge en styrkedos till alla er som lider av en psykisk sjukdom, eller har någon i er närhet som gör det.

 Jag arbetade i sju år på en psykosmottagning i Solna och jag känner väl till det utanförskap man kan känna både som anhörig och som själv drabbad. 

Genom dessa filmer hoppas jag att jag kan sprida såväl fakta som idéer och hopp!

Läs mer om schizofreni och psykossjukdomar på hemsidan:  schizofreniförbundet 

Överleva eller leva

Detta är ett ämne som verkligen berör mig. Jag vet inte vilka av er läsare som befunnit er innanför de låsta dörrarna till en sluten  psykiatrisk avdelning?

Jag kommer aldrig att glömma min första praktik inom psykiatrin. Jag hade bara gått några terminer på psykologprogrammet i Uppsala ( året måste varit -93) och jag skulle ut i “verkligheten” för att prova på psykologyrket.Jag placerades på en suicidavdelning på Karolinska Universitetssjukhuset i Stockholm.

Jag minns fortfarande första dagen på “jobbet”, då jag tog hissen högst upp i det “gallerklädda” huset och vidare in genom en tung dörr med ringklocka på. Väl inne i det gemensamma samlingsrummet slog jag mig ner i en stol och satt där tillsammans med ca 10 patienter som just försökt att ta sina liv.

Någon satt och bläddrade i en tidning, någon annan slötittade på tv, men de flesta satt rakt upp och ner och tittade ut i tomma intet. Jag försökte hälsa lite försiktigt, men vad skulle jag säga? Tystnaden talade sitt egna språk.

Min handledare sa till mig att sitta på avdelningen och känna in. Jag gjorde som hon sa och satt på samma plats nästa dag och nästa dag igen.

När jag börjat känna mig lite varmare i kläderna vågade jag mig på att börja gå in på någons rum och ägnade sedan en hel del dagar åt att prata och prata. När en person väl bröt sin tystnad var det som att slå hål på en mur och ett helt vattenfall forsade fram, somliga kunde aldrig sluta att prata och berätta. Andra behöll sin integritet vilket givetvis respekterades .

Varje dag kom olika sjuksköterskor in med mediciner till dessa människor och läkare kom in några gånger per vecka. Ibland kontrollerades att inga vassa föremål, bälten eller liknande fanns att tillgå för självskadehandlingar.

Men vem skulle de prata med om inte jag råkade vara där som praktikant just då? Hur skulle deras livsgnista väckas i en brits bakom dessa låsta dörrar? Var detta behandlingen för en människa som försökt att avsluta sitt liv?

Att hjälpa en människa att överleva och existera är en sak, men hur hjälper vi en människa att leva?

En fråga att ägna lite mer tid åt!

Inlägget Att leva med en psykisk sjukdom dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.

Hej igen,

Detta med blogg är ju riktigt kul!  Med tanke på förra inlägget kan jag konstatera en sak. Bara för att jag nu bloggar tycker jag mig se ”bloggpotentiella” saker hela tiden.  Jag fick lite bloggtips av journalisten Alexandra Pascalidou inför min ”bloggdebut” och nu Alexandra förstår jag precis vad du menar med att man kan bli ”bloggberoende”(:

Kassörskan i pressbyrån tyckte nog att jag var lite smått knäpp när jag idag 19.00 bad henne fota mig och denna bok. Eller tyckte hon det?

Jag läser på baksidan av boken:

Vet du på förhand vad alla tycker?

Tar du all kritik personligt?

Måste allt vara perfekt jämt?

Vårt tänkande styrs ofta av orealistiska föreställningar om oss själva och om vår omvärld. Den här boken beskriver de tio vanligaste misstagen vi gör när vi hamnar i situationer som styrs av besvikelser, konflikter, fruktan, ångest, depression eller ren och skär stress.

Arthur Freeman är en av förgrundsgestalterna bakom KBT (Kognitiv beteendeterapi) .

Då jag även själv förespråkar och arbetar med KBT vill jag varmt rekommedera boken.

I KBT talar man ofta om negativa automatiska tankar. Tankar som bombarderar oss automatiskt och som påverkar vår sinnesstämning och i sin tur vårt beteende.

Jag drabades tex av en negativ automatisk tanke senast på pressbyrån:  ”hon i kiosken tycker nog att jag är helknäpp nu?”

Kanske trodde hon det? men varför ska jag gå runt och deppa för det, jag vet ju faktiskt inte vad hon tänkte? och tänkte hon det så kanske det inte är hela världen? och skulle hon tycka att jag är helknäpp så betyder väl inte det att jag ÄR det för det? etc etc….

saken är inte att man skall gå runt och vara överdrivet positiv. Men man ska inte heller vara överdrivet negativ!

Passar på att lägga in nya riktlinjer från socialstyrelsen: Ångest och depression skall främst behandlas med Kognitiv beteendeterapi KBT.

och vill du lära dig hantera din stress med hjälp av KBT kan jag varmt rekommendera boken: Hantera din stress av Giorgio Grossi samt Internetbehandling via Careit

Inlägget Dagens boktips dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.

, en engelsk psykologiprofessor och forskare. En del människor har faktisk mer tur än andra. Men det handlar inte alls om någon slags magisk kraft. Tvärtom använder sig tursamma människor helt enkelt av olika sätt att tänka och bete sig på som inbjuder till lyckosamma tillfälligheter, och som gör det lättare för dem att uppmärksamma och plocka upp dessa tillfällen. Intressant nog menar Wiseman att det är fullt möjligt att lära sig dessa tekniker för att på så sätt bli en mer tursam människa.

beskriver Wiseman tursamhetens fyra priciper
(1) Tursamma människor är skickliga på att skapa och uppmärksamma tillfälligheter och möjligheter
(2) Tursamma människor gör lyckosamma val genom att lyssna till sin intuition
(3) Tursamma människor skapar självuppfyllande profetior genom positiva förväntningar
(4) Tursamma människor hanterar svårigheter och otur genom att transformera dem till något gott

Låt oss titta på den första principen.

(1) Tursamma människor är skickliga på att skapa och uppmärksamma tillfälligheter och möjligheter

Wiseman genomförde ett experiment där han gav människor i uppgift att räkna antalet bilder i en tidning. Vad han inte talade om att på sidan två i tidningen stod med stora bokstäver följande text: ”Du kan sluta räkna nu, tidningen innehåller 43 bilder”. Människor som upplevde sig som tursamma upptäckte detta meddelande, medan de otursamma var för upptagna med att räkna för att se möjligheten. Turen var alltså ingen slump. De tursamma använde sig, utan att veta om det, av en teknik vi kan lära oss utveckla: vår förmåga att uppmärksamma det oväntade och mönsterbrytande, att inte låta oss låsas av tunnelseende. I lösningsfokus använder vi ofta tekniker som hjälper oss bli varse förändringar och möjligheter. Kanske du kan öka din tur genom att prova ett experiment ett par dagar:

Lägg märke till vad du gör och vad som händer som är bra för dig och du vill skall hända mer. Notera det i bakhuvudet eller på ett papper.

Principen om ”undantag” är också ett lösningsfokuserat verktyg som handlar om att lyfta fram det som fungerar men som inte är uppmärksammat. Har vi exempelvis problem med samarbetssvårigheter i en arbetsgrupp kommer frågan ”när samarbetade ni bra senast?” som en fräsch överraskning. Ofta finns sådana tillfällen mitt bland problemen, men vi är för upptagna med problemet för att se de fragment av lösningar som ger oss ledtrådar att komma vidare. Om vi lyckas hitta sådana undantag blir följdfrågan ”hur lyckades ni med det?” ett sätt att bygga vidare på det som fungerar. Prova gärna följande tankeexperiment.

Tänk tillbaka på veckan som gått tills du hittar tillfällen när något bra eller användbart hände dig. Fråga dig sedan hur du fick detta att hända. Hur du gjorde för att ta tag i tillfället, och vad du lärde dig av det?

Med hjälp av lösningsfokuserat arbetssätt kan vi alltså öka våra möjligheter i framtiden genom att uppmärksamma de slumpmässiga möjligheter som ständigt dyker upp. Vi kan också se på det förflutna med nya ögon för att återigen plocka fram de möjligheter som hela tiden legat mitt framför ögonen på oss, men som vi i all välmening betraktat som undantag. Ett brett möjlighetsfält lämnar öppet för de oförutsägbara förändringarna och uppmärksammas och användas.

För mer spännande läsning  se : Doing what works…

Inlägget Tur är ingen slump ,säger psykologiprofessor Wiseman dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.

Idag inleds min bloggvecka och jag vill bjuda er på fakta och reflektioner inom det breda ämnet Människans/Kvinnans välmående!

Passande till min egen bloggvånda vill jag först dela med mig av några ord om våra olika sidor inom oss alla!

THE ONE YOU FEED

One evening an old Cherokee told his grandson about a battle that goes on inside people. He said ”My son, the battle is between two wolves”

One is evil. It is anger, envy, sorrow, regret, greed, arrogance, selfpity, guilt, resentment, inferiority, lies, false pride, superiority and ego.

The other one is good. It is joy, peace, love, hope, serenity, humility, kindness, benevolence, empathy, generosity, truth, compassion and faith.

The grandson thought about it for a minute and then asked his grandfather ”which wolf wins?”

The old Cherokee simply replied,

”The one you feed!”

Inlägget Hej kära medmänniskor! dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.