Jag ligger i en solstol med hörlurar och lyssnar på ännu en TED föreläsning. Varvar med Sommar i P1 och låter då och då tankarna vandra iväg och reflektera fritt. Denna blogg handlar om hjärnan och hur vårt beteende påverkar och påverkas av hjärnan. Dagens rubrik blir perspektiv. Allt handlar egentligen om perspektiv. Likt en kameralins kan vi ställa in vårt fokus på minsta detalj eller skapa vidvinkelperspektiv. Vad vi tycker om en sak, handlar om vad vi jämför den med.
Kristian Gidlund talar i sitt sommarprogram om sin resa mot döden. Om hur cancerbeskedet gjort honom mer levande än någonsin tidigare. Helena af Sandeberg, om chocken då hennes mamma drabbades av en sjukdom. Filip Hammar om hans bejakan av olika personlighetstyper och Maja Ivarsson om uppvaknandet när fel låt spelades på hennes bästa väns begravning. Vad väljer vi att tala om när vi får en timma till godo i P1? Vad har gjort avtryck i våra liv och vänt vår världsbild upp och ned? Varför börjar vi leva först när vi varit i kontakt med döden? Som jag ser det handlar det om nya justeringar av vår kameralins. Om konsten att se saker och ting ifrån fler perspektiv.
Varför är det ok att bara vara här på Playan i Spanien? Att glömma dag och tid och strunta i telefonsvararen som samlar upp missade samtal. Varför är det ok att barnen äter croissant med choklad till frukost här? Att äta glass varje dag? Det handlar om perspektiv. Vi sätter upp osynliga regler och ramar som säger oss vad som är ok på semestern och inte. När vi tycker att en sak är ok inom vår egen satta ram, känner vi oss inte stressade. Då hjärnan får våra oksignaler låter den bli att skicka ut stresshormoner. Är det inte fascinerande, att våra egna uppsatta regler faktiskt styr vår inre kemi. Är det inte inspirerande att tänka att vi faktiskt kan justera våra ”regler” och även hemma välja ett perspektiv som ger oss en balanerad kemi. En person som tycker att det är ok att träna en dag i veckan stressas ej av övriga dagar som blir stillasittande. En person som jämför sig med en elitidrottare som tränar 6 dagar per vecka kan känna stress över varje stillasittande dag. Återigen perspektiv.
Rory Sutherland talar i sin TED.com föreläsning på ett inspirerande vis om perspektiv. Han frågar sig varför man på ett coctailparty ser filosofisk och intressant ut om man står med en cigarett i mungipan och tittar ut genom ett fönster, men som en osocial konstig typ om man står på samma vis utan en cigarett. Hur kan så små detaljer vrida vårt perspektiv fullkomligt?
Jeremy Rifkin vidgar perspektivet ytterligare och talar i sitt TED program om ”den empatiska civilisationen”. Han talar om perspektiv ur ett evolutionsperspektiv och kopplar det till vår drivkraft att tillhöra en grupp. Han beskriver hur vi från början kände empati och lojalitet för våra blodsbröder i vår stam. Vi kände ett vi och dem och hade mer medkänsla med våra ”vi”. När religioner tillkom vidgades perspektivet och judar kände emptai för andra judar, muslimer för muslimer och kristna för kristna. Ytterligare osynliga gränser ritades upp, kartor, länder. Man började känna en empati för sina landsmän. Egentligen dock bara en egen skapad gräns, ram, perspektiv. Vad händer om vi nu med twitter och teknologi kan vidga gränserna och justera våra perspektiv. Finns möjligheten att vi kan skapa det empatiska samhället, där gränsen vidgas till att gälla människan i stort? Tänk om vi skulle kunna känna empati för alla runt oss?
Det kan låta som att jag svävar iväg, men med mitt perspektiv är detta starkt kopplat till dagens hjärnforskning. Om vi blir medvetna om att det är vår syn på saker som påverkar om vår hotrespons och stresshormoner skall sprutas ut eller ej, och vi också blir medvetna om att vi själva kan justera vårt perspektiv har vi goda odds för att må bra. Varje misstag kan ses som en lärdom, ovisshet kan ses med nyfikna ögon och rädsla kan ses som utmaning som får oss att växa.
Vi har alla chansen att sätta på oss glasögon med en skön ”styrka” där vi zoomar in saker som är konstruktiva. Detta är vad mindfulnesstrenden handlar om. Det handlar om konsten att zooma in på saker som hjälper dig och således ger dig en bra inre kemi. Det handlar inte om att acceptera saker som det är. Det handlar om att se verkligheten precis som den är, varken bättre eller sämre och förändra det som bör och kan förändras och acceptera det som i stunden måste accepteras.
Sätt på er ett par sköna glasögon och må gott vänner!
/Gabriella