* Många frånskilda mammor har en knaper ekonomi. De hamnar nästan ofelbart i fattigdomsfällan. Det är belagt med statistik att en man (pappa) tjänar på en skilsmässa och en mamma tvärtom. Detta uppmärksammas alldeles för lite tycker jag.

* DO har nyligen uppmärksammat att tjejer som blir gravida lättare blir av med jobbet. Känns som en nyhet från 80-talet men så är det tyvärr inte.

* Lyssna på din kropp. Om man börjar glömma saker, får tunnelseende och struntar i alla man känner för att jobba i stället måste man sakta ner. Utbrändhet är på riktigt och måste tas på allvar. Livet är ett långdistanslopp. Man kan vara på toppen av sin karriär, en fantastisk flickvän, i grym fysisk form, gå på en massa roliga tillställningar, världens bästa mamma som ger sina barn matchande fruktlådor, men man kan inte vara allt samtidigt.

För att inte avsluta med gravallvar tänkte jag ta mig friheten att ventilera några andra saker som ofta stör mig. Vi kan kalla dem mina 10 budord. (Det är inte ofta jag har chansen att leka gud, så jag passar på!)

1 Rök inte inomhus, rök inte i folkmassor, rök helst inte alls.
2 Akta er för Garniers nya mineral-deodorant, den luktar gammal hockeytrunk.
3 Köp inte Exotic snacks om ni inte gillar att hitta mask och larver i den torkade frukten.
4 Köp verkligen inte torsk. Om ni undrar varför ni inte ska göra det så kan ni läsa ”Tyst hav” av Isabella Lövin.
5 Ta inte av er skorna efter ett svettigt pass på gymmet lagom till stretchingen. Det handlar om respekt.
6 Ät inte banan inomhus bland folk. Det luktar faktiskt inte trevligt. Det framkallar kväljningar.
7 Har du långt hår så släng inte med det på caféer. Tofs är en fantastiskt bra uppfinning värd att prova.
8 Glöm inte bort dina bästisar när du skaffar pojkvän.
9 Restylane har aldrig gjort någon vackrare. Bara fulare. Att behöva dricka ur sugrör bara för att läpparna har svullnat upp till en blåprickig ankmun har aldrig hamnat på någons wish list, antagligen inte din heller.
10 Våga bryta alkoholnormen och bli inte provocerad av att någon annan inte vill dricka alkohol. Jag har inte druckit sen nyår och med ens frågar folk om jag är gravid, om jag var alkoholist innan eller om jag råkat ut för någonting hemskt på fyllan. Jag kände bara för att ta några vita månader tills dess att uteserveringssäsongen drar igång. Ingen big deal för mig, men tydligen för alla andra.

Till sist vill jag bara säga tack för alla kommentarer här, på mejlen och på Facebook.

Måste jobba på det där att ta bilder på mig själv. Fruktansvärt obekvämt.

Ta hand om er själva och varandra.

Tack för mig!
Kram Bea

Inlägget Beas budord dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.

När jag handlar något brukar jag le och säga hej till kassörskan. Men det är få kassörskor som inte har strejkande smilband. När min kille Micke handlar däremot – då får han utan undantag ett brett smajl. Han verkar kunna byta vad som helst utan kvitto. Jag brukar få kämpa i blomsteraffären för att få någon att plocka snittblommor åt mig.

Sjukvården är ett annat exempel. Det är en kvinnodominerad bransch men det är tydligen inte lika roligt att vårda andra kvinnor som män. När man ger blod är det löjligt uppenbart hur mycket mer sköterskorna fjäskar för de manliga blodgivarna än de kvinnliga. Som om deras blod vore mer värt. Deras hälsa viktigare.

För fyra år sen jobbade jag en sommar i Spanien och hängde på stranden varje dag. Det var bara ungdomar på stranden där jag bodde och där rådde en väldigt konstig stämning där det ibland uppstod nästan löjeväckande situationer. Jag kunde inte annat än skratta när andra tjejer med bekymrade ansikten kastade negativa blickar på mig när jag badade. Jag umgicks mest med en supersmal tjej och en tjej som är ganska lång och bredaxlad och de fick lika många bitchiga blickar. Jag anar (och hoppas) att det där med att försöka bikinipsyka sina medsystrar är något som växer bort med åren i takt med att tjejer börjar förlika sig med sin egen kropp.

Vi behöver sluta att jämföra oss med andra och definiera oss själva utifrån det. Om vi kvinnor släpper konkurrenstänket och i stället hjälper varandra så kommer vi att komma mycket längre. Det är jag övertygad om. Se en vän i stället för en konkurrent i varje kvinna du möter.

/Bea

Här är jag och mina tjejer. Våra smilband strejkar inte.

Inlägget There is a special place in hell for women who don't help other women dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.

Jag och min coola före detta kollega Elin Kling.

Men om vi bortser från ovan nämnda namn och ett gäng lysande undantag så är många av de andra framgångsrika bloggarna skrivna av tjejer som gör i princip vad som helst för att få besökare. Det råder en dumtrend. Det finns tjejer som opererar brösten och berättar om hur det går till steg för steg, tjejer som framställer sig själva som blåsta rikspuckon och så finns det femtonåringar som berättar att de super som svin (detta har jag påpekat en gång i ”Vakna med the Voice” och fick då ett argt mejl från ett par föräldrar som menade att deras dotter inte alls drack och somnade på en parkbänk. Hon bara bloggande om det för att få besökare. Hur sunt är det i ett större perspektiv?). Och så finns det en uppsjö av mer eller mindre kissnödiga modebloggare, ofta skrivna av väldigt smala tjejer. Som visar bilder från catwalken på bisarrt smala och ibland även uppenbart anorektiska tjejer med tomma ansiktsuttryck och sätter rubriken ”Inspirationsbilder”. Varför?

Om vi tjejer nu skapat en värld där vi är framgångsrika, där vi bestämmer och där vi har makten – varför slösar vi bort den chansen på det här sättet? Det känns ungefär som när F! kom. Feministiskt initiativ som kunde blivit en stark feministisk kraft för alla kvinnor blev en supersmal rörelse för högeskolefeminister med fula frisyrer som spottar på tjejer som mig som har rosa som favoritfärg, aldrig har burit palestinasjal och som jobbat på tjejtidning. Bloggmakten kommer inte heller att bli en stark kvinnokraft. Bloggtjejerna slänger bort chansen att verka för kvinnors bästa genom att blogga om ytligheter. Om de inte själva gillar att smörja läpparna med bubbelgumsdoftande läppglans så uppfinner de ett alterego som gör det. Vips får de pryda tidningars omslag! Succé. Ett fåtal av tjejerna tjänar pengar på smygreklam och annonser, men de som verkligen tjänar pengar på annonseringen är företagen. Och företagen styrs oftast av män. Män som redan har makt och pengar så att det räcker och blir över.

För en tid sedan läste jag om att tjejer stannar hemma från skolan för att modeblogga. Hur kan deras föräldrar acceptera det? Sparka iväg dem till plugget! Uppmana dem att söka ett extrajobb. Det är bättre att ha ett betalt arbete där man kan göra karriär och skaffa sig erfarenhet än att sitta hemma och skriva IQ-befriade inlägg som kanske ger bra besöksantal men som knappast ger ens en halv procent av bloggarna tillräckligt mycket pengar att leva på. Eller en snygg punkt i CV:t. Att blogga om mode i hopp om att bli känd är ett manifest på vår tids valuta, nämligen att synas utan att verka. En förlängning till viss del på dokusåpakändisarnas tid.

Jag menar inte att alla ska skriva dödsviktiga inlägg precis hela tiden, men kom igen tjejer. Vi kan bättre. Sluta fördumma er själva för att få besökare för det sprider bara bilden om tjejer som mindre intelligenta varelser på den här jorden. En lögn som knappast behöver mer bränsle.

/Bea

(Poängteras bör att ett arbete inom mode- eller skönhetsindustrin inte i sig är ett nederlag, tvärt om. Jag har många vänner som jobbar som moderedaktörer, skönhetsredaktörer och fotografer. Det är en tuff bransch, kreativt och säkert ett jätteroligt jobb som inspirerar många. Det är långt ifrån samma sak som att skippa skolan för att sitta hemma och skriva en gratis modeblogg där man berättar att man fick ångest för att man åt två mackor till frukost.)

Inlägget Bloggosfären – där tjejerna har makten. Eller? dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.

Efter ledarskapsutbildningen fick hon sin utvärdering av resten av gruppen och av läraren. Hon fick veta att hon bestämde för mycket, var alldeles för arg, tog för mycket plats, hade svårt att visa känslor och borde le mer. I samma grupp var en kille som liknade henne väldigt mycket till sättet. Han fick höra att han var rak, ärlig, rättvis och glasklar i kommunikationen. Hon hade då räckt upp handen och frågat om det på något sätt kunde bero på att han var man och hon är kvinna. Då blev läraren upprörd och sa att man inte kan gömma sig bakom genuskortet så fort tillfälle ges. Det känns som ett väldigt dumt svar, för att inte säga korkat. Suck.

När det gäller försvaret verkar det sitta en massa ofräscha uppfattningar i väggarna som verkar svåra att få bort, hur mycket man än försöker måla över dem. Min storebrors kompis berättade för mig att ett befäl hade sagt åt de värnpliktiga att ”skura golvet så att det blänker som kattfittor i månsken” när han gjorde lumpen. Detta trots att de brukar prata om en värdegrund inom militären. Andra citat jag hört kompisar referera från lumpen är att ”det ser ut som ett Taikon-läger”, att det ska ”se preussiskt ut”, mössan de bär kallas ”björnfittan”, när saker skiner riktigt fint har man gjort en ”knullputs” och om det inte blänker som kattfittor så ska det blänka som vargollon. Det är alltså inte bara kvinnor som får sig en släng av sleven.

Kanske är det inte bara de unga männen som ska vara glada för att den allmänna värnplikten avskaffas, utan även vi kvinnor. Våra framtida män kommer inte ha genomlidit ett skitigt år med kollektiva bestraffningar och blivit matade med en omodern kvinnosyn till frukost, lunch, middag och kvällsmål. Jag ser det som något positivt.

Arbetsgivare som funderar på UGL, ni kanske ska vänta i 20 år innan ni skickar dit era anställda. Då har förhoppningsvis de flesta med en kvinnosyn från stenåldern gått i pension. Stridsskolorna kanske inte lortar ner kadetternas öron längre och förgiftar deras tungor. Det här kanske låter naivt. Men hoppet var det sista som slank ur Pandoras ask och därmed det sista som lämnar människan, eller hur var det nu igen?

/Bea

Inlägget UGL-Y business dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.

Däremot blev jag utsatt för det en gång när jag var ute på ett jobb. På 2009 års Kristallen-gala frågade jag Robert Aschberg (som vunnit ett hederspris) om jag fick ta bild tillsammans med honom. För att inte alla bilder i tidningen ska bli stela försöker man spexa till dem lite, så jag frågade om jag kunde få rycka Robban i slipsen på bilden. Då svarade han ”nej, men du kan få rycka mig i kuken”. ”Lägg av, kan jag få hålla i slipsen?”, försökte jag igen. Men Aschberg insisterade. ”Men ska du ha kuken eller?”. Då gick jag därifrån. Det tycker jag inte att jag ska behöva tolerera. Jag var där och jobbade som reporter. Inte som hans glädjeflicka.

Det här var jag när jag jobbade för Expressen, vilket han också gjorde (kanske fortfarande gör), om än för en annan bilaga. Jag skrev om incidenten i tidningen och berättade om den både i P3 och i NRJ. Alla tyckte att det var bra gjort, förutom en hög chef på tidningen jag jobbade för. Han blev verkligen inte glad och påpekade att Aschberg är en viktig person för företaget. På så sätt tyckte han ju indirekt att det är okej att någon säger så till hans reportrar, i alla fall om personen i fråga sitter på makt och inflytande. Någon har också försökt påpeka att Robert Aschberg kanske var full och använder en speciell jargong. Men det där beteendet accepterar inte jag från någon, vilken jargong de än föredrar att slänga sig med eller hur mycket sprit de än tycker är lämpligt att dricka.

/Bea

Inlägget Om ni inte fick nog igår dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.

Hade någon frågat mig en timme innan vad jag skulle gjort om en 40 år äldre man hade smekt mig på låret hade jag nog svarat att jag hade slagit honom på käften. I stället blev jag nästan stum. Hände det verkligen? I stället för att skrika kom det bara ur mig ett lamt ”vad gör du”. När jag gick därifrån gick jag direkt till en massa andra tjejer i närheten som kände den här mannen och berättade i chock vad som just hade hänt. Folk blev lite häpna, och en aning skeptiska. Alla utom en. Malin. Hon blev riktigt förbannad. Jag försökte tysta ner henne (fråga mig inte varför, men jag trodde nog ändå att jag överreagerade) men hon stod upp för mig. Vi åkte därifrån och fick då skjuts av den här mannen som just hade smekt mig på låret. Det låter sjukt när jag skriver det i dag men för mig var det ändå inte så konstigt, jag kände ju honom. Men Malin snackade med honom hela bilresan och frågade vad i helvete han höll på med. Jag klev ur bilen efter ett tag, men Malin satt kvar och pratade med honom. Sådär fick han bara inte göra.

Någon dag senare ringde han mig och bad om ursäkt om jag hade tolkat det fel och att han absolut inte menade någonting illa. Jag ville bara lägga på luren. Jag skämdes. Jag sa mest ”okej”. Som ett mantra. En ursäkt från hans sida – ett okej från min. Ännu en ursäkt – ännu ett okej. Fastän jag ju inte alls tyckte att det hade varit okej. Men Malin hade sagt åt honom att han var tvungen att be om ursäkt (vilket var bra). Sen gick det två dagar innan nästa livstecken. Han skickade en bok. En bok som jag kom att älska (jag läste den, om än ett år senare) ”Blonde” av Joyce Carol Oates. När jag öppnade pärmen stod det med svart bläckpenna:

Till BEA

Du kan mycket väl mäta dig med Marilyns skönhet!

HANS NAMN

Antingen var det den mest klumpiga förlåt-presenten man kan tänka sig. Eller också hade han inte fattat ett jäkla skit. Hur som helst är jag så underbart tacksam för hur Malin reagerade. Hon vågade stå upp för mig. Utan henne hade jag nog känt skam för den här incidenten än i dag, skam för att jag inte sa ifrån. Nu gjorde hon det åt mig. Efter det här har jag aldrig träffat honom. Hoppas att jag slipper i framtiden också. Jag har nästan aldrig berättat det här för någon. För att skydda honom? För att jag skämdes? Ingen aning. Tiden kanske bara inte var mogen för mig.

Det som hände mig var i min värld sexuella trakasserier. Men jag undrar om det är så sexuella trakasserier brukar gå till. Jag kan tänka mig att snubbar på svensexa kan nypa en servitris i baken. Uppenbart osmakligt, för att inte säga vidrigt. Men jag kan också tänka mig att sexuella trakasserier kan vara något helt annat.

Jag intervjuade i höstas en mycket självständig, framgångsrik och stark kvinna. Hon berättade att när hon var ung och var ny inom tv hade hon fått en mentor. Han skulle stötta henne i sin roll som programledare och vara någon slags mentor. Men för detta förväntade han sig gentjänster. Inte nödvändigtvis sexuella, men som möjligheten att få ringa sent på kvällar och prata om annat än jobb. När hon inte ville lyssna (hon var ju upptagen med att dejta killar hon var intresserad av) försvann plötsligt många av hennes programledartimmar också. De hon hade kvar blev hon inte stöttad i. Ju mer han tryckte ner henne och sa att hon var dålig – desto sämre blev hon också som programledare. Till slut fick hon sluta. En ny tjej anställdes. Det kan jag tänka mig är ett minst, om inte mer, förekommande fall av sexuella trakasserier på arbetsplatsen. Jag har inga siffror att luta mig mot, det är bara en uppfattning jag har.

Borde man inte kunna säga att även en viss typ av grabbjargong skulle kunna ses som sexuella trakasserier? Att en kille kommer in till kontoret på måndag morgon och säger att han ”knullade sju brudar i helgen” skulle antagligen inte kosta honom en befordran (åtminstone inte på alla arbetsplatser). Om en tjej däremot går och skryter om hur många hon lägrat är hon med ens kontorets slampa. Även om vissa skulle påstå att det inte är så här så skulle fortfarande i dag många fler höja på ögonbrynen om en tjej sa ”läcker balle” till en kille än om en kille sa ”snygga tuttar” till en tjej. Jag är verkligen ingen genusvetare men det beror väl på att det finns någon inbyggd förhoppning för tjejer att nå upp till en form av normativ feminitet, det vill säga en uppsättning kvinnoideal som de flesta kvinnor egentligen vill vara rebelliska mot men kuvas under i allmänhet och på arbetsplatsen i synnerhet.

Egentligen är det enda jag vill ha sagt med det här inlägget att man aldrig ska acceptera sexuella trakasserier. Att säga det är lika lätt som att säga att man ska slänga sig på tutan om man blir indragen i en bil av främmande män. Men det kan hända att man blir stum när det verkligen inträffar. Då är det skönt om en medpassagerare kan hjälpa till att tuta. Malin, du är en fantastisk förebild. (Börja inte gråta nu Mona). (Det sista var internt.)

/Bea

Inlägget Sexuella trakasserier – vad är det egentligen? dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.

Så här såg det ut på Dagens Media i dag. (Kan glatt avslöja att Måns Zelmerlöw hörde av sig och frågade hur han skulle tolka det där, haha.)

Men alla tjejer ler inte när de går till jobbet. När jag nyligen gjorde min C-uppsats på journalistutbildningen skrev jag om hur unga tjejer inom handeln har det på arbetsmarknaden. Kan kort konstatera att jobba i butik är en kvinnofälla. Man jobbar på timmar som gör att det är omöjligt att klara av dagislämningar själv, man får stå ut med kunder som kastar galgar och blir sura om de är för tjocka för något plagg och man får en lön man inte kan leva på. Ett kort utdrag ur min uppsats:

”I de affärer som har flest manliga anställda är det i genomsnitt högre löner och högre procent heltidsanställningar. Inom bygghandeln är manlig arbetskraft mest vanlig och tre fjärdedelar är heltidsanställda. Skohandeln är en starkt kvinnodominerad sektor och där har bara en fjärdedel av alla anställda en heltidsanställning. De män som jobbar inom skohandeln har en betydligt större andel av heltidsanställningarna än kvinnorna.”

Personal på Handels berättade att även företeelser som inte syns i statistiken är bättre i butiker där det jobbar flest män. Planeringen, till exempel. Det går tydligen utmärkt att lägga scheman i affärer som Stadium och Elgiganten i god tid men på Zara blir man i värsta fall bestraffad på ett eller annat sätt om man insisterar att vara ledig på sin lediga dag. Jag intervjuade tjejer som både jobbar och har jobbat på Zara på olika positioner och jag har hört såna skräckhistorier att jag inte förstår hur de stod – och i vissa fall – står ut. Bestraffningarna kan vara alltifrån att man tas ur träningsprogram för att växa inom företaget till att man blir uppsagd. Behöver jag säga att jag aldrig skulle shoppa loss på Zara?

Det är sjukt att vi har det så här i Sverige år 2010. Det är självklart bra att vi kvinnor får vara med på arbetsmarknaden (det är inte en självklarhet i alla länder) men vi får inte göra oss den björntjänsten att vi springer dubbelt så fort som männen på arbetsgolvet för hälften så mycket pengar och är mindre fackligt anslutna och rädda för att säga ifrån. Vi måste spela på samma villkor.

Jag är uppvuxen med min mamma som kallade huset vi bodde i för ”feministfästet”. Även om hon sa det mest på skämt har det nog format mig mer än jag har förstått. Det är jag glad för. Tack mamma.

Inlägget Jag ler när jag går till jobbet. Gör du? dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.

Så lät det för några timmar sen när jag åt söndagsmiddag med fyra tjejkompisar. Alla skrattade såklart åt det där med trätänder, men om man funderar på vad som faktiskt kom fram så är det väl ändå ganska sorgligt? Att tre av oss fem kan tänka sig att lägga sig under kniven – helt utan anledning.

Jag dömer ingen enskild människa som bestämmer sig för att svänga förbi Akademikliniken för att fixa till sitt yttre, men jag dömer ut vårt samhälle som hetsar folk till att göra det. Ungefär på samma sätt som att ingen blir arg på ett hyperaktivt barn med ADHD, men man måste säga ifrån när man tycker att hela samhället lider av ADHD.

Jag tycker att plastikoperationer kan vara jättebra. Hade jag fått bröstcancer och opererat bort ett bröst eller båda hade jag blivit överlycklig för nya, om jag råkar ut för en hemsk olycka vill jag såklart att en plastikkirurg återskapar så mycket som möjligt och säg att jag skulle gått ner 50 kilo och hade lös hud överallt som gav mig eksem – räkna med att jag hade ringt Jan Jernbeck jag också.

Däremot blir jag lite ledsen av att kvinnor i medelåldern injicerar botox för att få bort rynkorna och lyfter pannan och ögonlocken. Jag förstår argument som att man gör det för att man vill se lika pigg ut som man känner sig men det är sjukt att rynkor automatiskt ska förknippas med att man är trött, gammal och ute ur leken. Men det som gör mig riktigt ledsen det är unga tjejers vilja att operera sig. Ett alltid lika aktuellt ämne, inte minst nu när bloggerskan Kissie nyligen förstorat brösten och på köpet fick en miljon (!) besökare på sin blogg. I kretsar där jag umgås är det inget konstigt med att skönhetsoperera sig, det är ungefär lika uppseendeväckande som att man använder ägg i en omelett. Varför är det ingen som reagerar på att unga tjejer utsätter sig för risker och betalar tusentals kronor för att sövas ner och få silikoninlägg? Varför är det normalt? För att många män uppskattar det, förstås.

För ungefär ett år sen såg jag ut ungefär så här (med lite proffshjälp):

Foto: Pavel Maira

Då fick jag ett mejl av företaget Q-med där de erbjöd mig att testa Macrolane mot att jag skrev om det i min dåvarande blogg på Stureplan.se. Jag svarade att jag tycker att jag är fin som jag är och aldrig skulle vilja uppmana mina läsare att göra något sånt. Det blev både artiklar och för en tid sedan även ett tv-inslag i Aktuellt. Jag har också pratat om min syn på operationer i radiokanalen NRJ med följd av att en massa unga (opererade) tjejer ringde in och var riktigt förbannade på mig. De hatade nog mig en smula, till och med.

Men titta på bilden där ovanför. Ser det ut som en tjej som skulle behöva lite hjälp för att få större bröst, plutigare läppar och en rejäl injektionsomgång mot celluliter? Nej. Ändå erbjöds jag medlet. Ändå hade kirurger mer än gärna injicerat en massa skit i min kropp. Jan Jernbeck hade antagligen inte sagt nej till att operera mig.

Jag inser att jag kommer att behöva utveckla mitt resonemang (fastän jag redan skrivit en halv uppsats) eftersom folk alltid blir sura när jag säger det här och inte ens försöker förstå vad jag vill förmedla. Men ärligt talat tjejer. Ni opererar er inte för er egen skull. Ni opererar er för att ni lever i ett sjukt samhälle. Ni kommer inte bli lyckligare med stora bröst (de kommer bara ge er ont i ryggen och problem att hitta bh:ar och kläder som sitter snyggt). Är ni bara attention seekers har ni kanske hittat ett bra sätt. Men de killar som kommer uppmärksamma er är såna killar ni inte vill släpa hem till föräldrarna.

Till sist. Jag är inte heller osmittad av samhällets skönhetssjukdom. Jag har intervjuat kändisar som fått hylla botox i mina texter och jag har varit med och jobbat med programmet ”Plastikkirurgerna”i Tv4+, som blev mest uppmärksammat för att Anna Book visade brösten för hela svenska folket. Jag tycker att Sveriges mest kända plastikkirurg Jan Jernbeck är trevlig. Jag är inte oskyldig. Men jag har i alla fall reflekterat kring skönhetshysterin. Hoppas du också fått dig en tankeställare nu.

Arga? Kom igen, hit me!

/Bea

Inlägget Ett par nya bröst, tack. dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.

Men eftersom jag inte åker till New York förrän i mars, och ljumma sommarkvällar i Stockholm lyser med sin frånvaro tänkte jag i stället surfa på bitterhetsvågen. Nu när jag får chansen att göra min röst hörd – nu ska jag klaga! Mitt mål är att gå från presetationsprinsessa till presterande gnällkärring under den här veckan. Nu tänkte jag att vi, du och jag, rejsar igenom den här veckan tillsammans och så avhandlar vi saker som är riktigt deppigt i samhället. Unga tjejer som skönhetsopererar sig, människor som går ut i snökaoset för att få inhalera en röd Prince, akut utmattningssyndrom, sexuella trakasserier, mina tankar kring hur tjejer framställs i bloggosfären och hur folk beter sig på gymmet. Om vi får ur oss irritation här och får till en vettig diskussion kanske vi inte behöver störa oss lika mycket på petitesser i vardagen – som människor som sprider halsfluss på bussen, på att ingen städar efter sig i köket på jobbet eller på att folk lägger ut soporna i trapphuset.

Men innan jag drar igång tänker jag presentera mig. Alla kallar mig Bea. Jag bor på Södermalm med min kille Micke. Jag är 22 år och jobbar som journalist, något jag började med redan för åtta år sen på tidningen Frida. Sen dess har jag mest jobbat för VeckoRevyn, SOLO, Expressen och hunnit skaffa mig en fil. kand. Tro inte att jag har mycket respekt för språket eller är en Ranelidlover för det, tvärtom, att skriva är ett nödvändigt ont för att förmedla något som jag ser det. Jag fördriver mina dagar med att träna på Friskis&Svettis, prata flera timmar i telefon med min 84-åriga farmor och så har jag precis upptäckt att jag börjar bli en liten tant som samlar på bra recept (aj, igen!).  Jag drömmer om en jack russel (ska bara bli av med hundallergin först), har väldigt svårt för mindfulness och jag drömmer om att gifta mig i en (något smaklös) fluffig marängskapelse till bröllopsklänning.

Så, vad säger ni? Är ni provocerade än? Inte? Vänta till i morgon. Då spänner jag musklerna.

Apelsin-TV.

/Bea

Inlägget Låt oss samtala i en vecka dök först upp på 1,6 & 2,6 miljonerklubben.