Låt oss samtala i en vecka

Nej. Fasen också. Aj! Jag fick med ens lite ont i magen när 2.6 miljonerklubben frågade mig för en tid sedan om jag kunde blogga under just den här veckan. Kanske den veckan på året då vi är som mest trötta på tillvaron. Vi har fått nog av snö – men flingorna yr utomhus och kylan tränger sig in till skelettet. Någon solsemester är inte inom räckhåll. Melodifestivalen roar oss inte som tidigare år. Alla mår illa efter semmelfrossan (och känner sig tjocka). DÅ ska jag blogga. Jag är som en clown som ska liva upp ett barnkalas – trots att alla vet att barn är rädda för clowner. Ändå svarade jag glatt ”Absolut! Jag bloggar jättegärna den veckan. Längtar redan!”, så som vilken ”prestationsprinsessa” som helst hade gjort.

Men eftersom jag inte åker till New York förrän i mars, och ljumma sommarkvällar i Stockholm lyser med sin frånvaro tänkte jag i stället surfa på bitterhetsvågen. Nu när jag får chansen att göra min röst hörd – nu ska jag klaga! Mitt mål är att gå från presetationsprinsessa till presterande gnällkärring under den här veckan. Nu tänkte jag att vi, du och jag, rejsar igenom den här veckan tillsammans och så avhandlar vi saker som är riktigt deppigt i samhället. Unga tjejer som skönhetsopererar sig, människor som går ut i snökaoset för att få inhalera en röd Prince, akut utmattningssyndrom, sexuella trakasserier, mina tankar kring hur tjejer framställs i bloggosfären och hur folk beter sig på gymmet. Om vi får ur oss irritation här och får till en vettig diskussion kanske vi inte behöver störa oss lika mycket på petitesser i vardagen – som människor som sprider halsfluss på bussen, på att ingen städar efter sig i köket på jobbet eller på att folk lägger ut soporna i trapphuset.

Men innan jag drar igång tänker jag presentera mig. Alla kallar mig Bea. Jag bor på Södermalm med min kille Micke. Jag är 22 år och jobbar som journalist, något jag började med redan för åtta år sen på tidningen Frida. Sen dess har jag mest jobbat för VeckoRevyn, SOLO, Expressen och hunnit skaffa mig en fil. kand. Tro inte att jag har mycket respekt för språket eller är en Ranelidlover för det, tvärtom, att skriva är ett nödvändigt ont för att förmedla något som jag ser det. Jag fördriver mina dagar med att träna på Friskis&Svettis, prata flera timmar i telefon med min 84-åriga farmor och så har jag precis upptäckt att jag börjar bli en liten tant som samlar på bra recept (aj, igen!).  Jag drömmer om en jack russel (ska bara bli av med hundallergin först), har väldigt svårt för mindfulness och jag drömmer om att gifta mig i en (något smaklös) fluffig marängskapelse till bröllopsklänning.

Så, vad säger ni? Är ni provocerade än? Inte? Vänta till i morgon. Då spänner jag musklerna.

Apelsin-TV.

/Bea

Kommentarer