“Tortyr det är väl inte så farligt!”

Så skrev den tyske författaren Alexander Weiss i en diktsamling 1971. Han syftade då på den tortyr som pågick i Spanien under Francoregimen. I Sverige idag kan man nästan tro att denna devis tas på allvar trots att allt fler människor bosätter sig i Sverige från länder där tortyr förekommer som en del i förhörsmetoderna. Svenska Röda Korset har gjort en beräkning att ungefär 100.000 personer som idag lever i Sverige har varit utsatta för tortyr i någon form.

I Danmark som vi ibland kritiserar för att vara invandrarfientliga ingår undervisning om tortyr och dess konsekvenser i grundutbildningen för läkare. Jämfört med Danmark har också Sverige mycket mindre öronmärkta resurser avsatta för att behandla tortyröverlevare. Bara i Köpenhamn finns fyra offentligt finansierade centra, detta trots att Danmark tar emot avsevärt färre asylsökande än vi. På läkarlinjen får läkarstudenter lära sig om tortyr och dess konsekvenser, vilka metoder som används i vilka länder. Detta saknas fullständigt i Sverige! Journalisten och författaren Lena Sundström skrev för något år sedan den starkt kritiska boken ”Världens lyckligaste folk” om våra grannar i syd, men på denna punkt kan vi inte slå oss för bröstet…

I Sverige saknas kunskap om tortyr och dess konsekvenser hos både vården, som inom skola och socialtjänst. Inom landstingen bedömer man att det är husläkaren eller om patienten har psykiska problem, psykiatrikern som skall ta hand patienterna. Men, många av dessa personer, inte minst kvinnor söker vård hos husläkare, och inte minst gynekologer utan att berätta om sina tortyrerfarenheter i form av systematisk sexuella övergrepp. Om vårdpersonal inte känner till något om tortyr eller hur stor patientgruppen faktiskt är, hur skall man då veta? Patienterna säger i de flesta fall ingenting framför allt inte kvinnorna. De flesta tortyrmetoder lämnar ju inga ärr på utsidan även om det har varit frågan om fysiskt våld. Våldtäkt av kvinnor är en av de mest effektiva och förnedrande tortyrmetoderna, men kvinnor vågar inte berätta på grund av skuld och skamom vi inom vården inte frågar. Och är kvinnorna drabbade drabbas barnen!

Det kommer många asylsökande till Sverige med tortyrerfarenhet. Kanske är det en viktig orsak till att dessa människor har svårt att komma in i vårt samhälle? Kanske skulle man genom att öka kunskapen om tortyr inom vård och skola kunna öka förståelsen för de människor som nu kommer till Sverige?

 

Gunilla Brodda Jansen

Docent, specialist rehabiliteringsmedicin och smärtlindring i Stockholms Läns Landsting.