Meny
14 juli firas i Paris med stor pompa och ståt! Kom just tillbaka efter några dagar i Paris, för att bland annat fira den franska nationaldagen.
Aldrig kunde jag drömma om att det skulle vara så storslagna parader, hela staden var på fötter. Man sade att det var runt 300 000 personer som kantade gatorna och tittade på när alla landets olika kompanier, i de mest fantastiska uniformer alla med olika vapenslag, paraderade nedför Champs Élysée. Nationalistiskt, storslaget, imponerande! Färgsprakande och med historiens vingslag över hela den två timmar långa defileringen med de franska dignitärerna på en tribun, en läktare. Man hade stolar placerade utmed hela den grandiosa avenyn så 100 000 personer kunde sitta och njuta av all denna ögonfägnad, medan resten stod och förundrades och var stolta över sitt lands kraftuppvisning.
Sedan hade jag nöjet att vara inviterad till ett Garden Party på Elyséepalatset. Det var otroligt läckert, med all traktering man kan önska sig, musik och intressanta människor. Presidenten själv och hans hustru, Sarkozy och Carla Bruni, var värdpar men vi var cirka 3 000 gäster så det gavs inte tillfälle till något särskilt personligt samtal. Det utbröt nästan panik när presidenten skulle hålla tal med Carla vid sin sida. Alla gäster ville komma så nära som möjligt. Då är det bra att vara lång, åtminstone jämfört med många fransyskor!
Däremot fick jag möjlighet att samtala lite med vår egen EU minister, Cecilia Malmström, som höll ett lysande tal vid en middag, med ett seminarium med anledning av vår roll som ordförande i EU. Vår minister Cecilia, svarade på många intrikata frågor om Sveriges strategi i vissa viktiga frågor t ex om Sverige önskar ha en stad som fäste för EU-parlamentet, eller om man ska fortsätta med att ha två hemvister för möten och sammanträden – vilket ju gör det så komplicerat och dyrt. Jag hoppas verkligen att alla ska få möjlighet att lyssna till Cecilia, hon är så kunnig och sympatisk. Att många fransmän önskar ha både Bryssel och Strassbourg är ju inte så konstigt.
Den ljuva tiden i la France stördes av att min mor hamnade på sjukhus. Jag tvingades bryta upp tvärt och försöka ta mig hem. Det gick nästan fint, tack vare SAS, men man strejkade olyckligtvis så vår hemresa blev oerhört lång.
