Trots min positiva inställning till livet bär jag på en sorg. En molande sorg som inte riktigt har någonstans att ta vägen. Sorgen handlar om förlusten av illusionen om min egen odödlighet.
Handen på hjärtat – visst går (eller gick) du omkring och nästan inbillar dig att du är odödlig? Allt som står i tidningen och visas på tv:n händer ju inte en själv. Såklart kommer du att bli riktigt gammal, minst 100 år, och se både barn, barnbarn och säkert också barnbarnsbarn växa upp.
I och med cancerbeskedet brast min illusion. Helt plötsligt blev jag obehagligt medveten om att jag faktiskt kommer att dö och att det kan ske precis när som helst. Hur långt livet blir är ovisst och skrivet i stjärnorna.
Det sägs att tiden läker alla sår och på sätt och vis stämmer det nog för visst finns det stunder, till och med dagar, då jag glömmer bort att det hänt. Men så är det något som påminner mig…
Idag var det dags igen. Sjukdomen gjorde sig påmind genom en kallelse till mammografiundersökning. Idag på förmiddagen skulle det ske. Fram till dess att klockan väckte mig tidigt i morse hade jag inte ägnat undersökningen någon större tankeverksamhet men nu kändes olusten i hela kroppen.
Jag har förstått att det är väldigt vanligt att känna olust inför en mammografiundersökning och jag gissar att olusten beror på fler faktorer. Dels känslan, ibland till och med smärtan, när röntgenplåtarna hårt och obarmhärtigt plattar till bröstet, dels också den gnagande oron: ”Tänk om de hittar något?” Ibland blir olusten så stor att kvinnor i det längsta skjuter upp eller till och med uteblir från mammografiundersökningen.
Själv gick jag i alla fall dit trots alla mina olustiga känslor. Påminnelsen om att det var precis här som min resa började gjorde mig skör. Jag fann mig själv ovanligt tyst och tankfull. Steg in i hissen tillsammans med en annan kvinna som också skulle mammograferas. Tystnaden mellan oss var tryckande. När alla praktikaliteter var ordnade framme vid receptionsdisken slog jag mig ner i väntrummet och till min egen stora förvåning började tårarna långsamt trilla nedför mina kinder. Den stora överväldigande sorgen var tillbaka liksom rädslan – för tänk om de faktiskt hittar något…
Såklart gick allt jättebra. Jag bet ihop och lyckades till och med skämta litet med tjejen som röntgade mitt kvarvarande bröst. Lättad lämnade jag sjukhusområdet så fort jag kunde. Beskedet låter dock vänta på sig, inom fjorton dagar ska det komma med Posten.
Ikväll känner jag mig lite trött (tårar har gärna den effekten) men också stolt. Jag är stolt över mig själv som gick dit, genomgick undersökningen och som, bara några timmar senare, är lite mer mig själv igen. Sorgen är tillbakavisad långt där inne och skrattet och glädjen är det som ligger närmast till hands igen.
Och visst är det precis detta livet handlar om. Att övervinna våra rädslor, att våga oss utanför trygghetszonen, att bli lite mer än vi var tidigare.
Cancerbeskedet kastade mig långt utanför alla trygghetszoner som tänkas kan. En ordentlig utmaning skulle man kunna säga. Idag är jag på sätt och vis glad över att det hände trots sorgen som jag kanske alltid kommer att bära med mig. För insikten om min egen dödlighet har fått fler konsekvenser än sorg, den har också fått mig att uppskatta livet desto mer. Varje stund är så oerhört värdefull, varje möte så magiskt.
Lova mig därför en sak… när du blir kallad, gå på mammografiundersökningen. Tidig upptäckt av cancer har en avgörande betydelse på utgången och jag tror att du vill bli riktigt gammal och njuta av både barn, barnbarn och barnbarnsbarn.
Och du… en sak till… njut! Häng inte upp dig på småsaker och försök att inte oroa dig i onödan. Håll i ditt minne att det enda du äger och kan påverka är nuet. Sök därför efter glädjeämnen i varje stund, alltid finns det någonting positivt runt omkring dig. Gläd dig åt både sol och regn, båda är en förutsättning för livet.
Helena D.