Meny
När jag väntade vårt första barn hade jag en drömlik grossess utan minsta problem. Utan att vara medveten om det då var jag helt fokuserad på att det skulle bli en naturlig förlossning. Det fanns överhuvudtaget inte något annat alternativ för mig. Jag skulle dessutom mer eller mindre andas ut mitt barn. Man är väl inte sångerska för inte? Syrgas fanns åtminstone med i mina planer men framför allt så skulle ALLT gå bra även om jag förstod att det skulle kunna bli tufft utav helvete.
Nu blev det inte alls som jag hade tänkt mig.
Först ville Alva inte komma ut, efter 10 dagar blev det rutinbesök. Där tyckte de att hennes aktivitet var för liten så de satte igång mig. Va, är det nåt som inte stämmer? OK, ett djupt andetag nu är det i alla fall på gång. Efter några timmar utan att nåt hände var det fortfarande för stilla där inne. Mätapparaten bredvid sängen terroriserade oss med sina allt för små utslag och tillslut kom det för mig chockartade beskedet, barnet måste ut NU och det med kejsarsnitt. NEJ!!! Så skulle det ju inte gå till.
Idag är jag evigt tacksam för att jag lever i Sverige på 2000-talet. Men då, fastän jag med huvudet förstod att kejsarsnitt var Alvas enda sätt att komma levande till världen var jag som fastnaglade vid tanken på att jag inte var en riktigt riktig kvinna eftersom inte hade krystat fram henne själv. Snacket om vilken tur att du inte lever på 1800-talet blev bara i mitt fastlåsta läge ytterligare ett bevis på att jag inte hade fixat det där mest ultimat kvinnliga. Ni kan ju föreställa er själva vilken sten på inte- vara – en- riktig -kvinna bördan det blev när det visade sig att Alva var för liten för att få igång amningen och måste matas med nappflaska en gång i timmen. Oj, oj, oj. Jag gav mig faan på att vi skulle få till det och det fick vi också förvisso, en och en halv månad senare. Men vägen dit kantades av mycket gråt, tandagnissel och tvångstankar om att när nu inte förlossningen blev som jag hade tänkt mig så MÅSTE jag få till amningen annars är jag definitivt ingen riktig kvinna.
Men vad är då en riktig kvinna? Jag vet inte, finns det nåt svar på den frågan överhuvudtaget? Något jag definitivt vet är att det inte kommer an på vad jag så att säga lyckas eller inte lyckas göra mellan mina ben. Nu, när jag väntar vårt andra barn är min inställning att det får gå som det går jag vet inte vad som kommer bli bäst för den här ungen. Jag försöker att inte bestämma mig för något vilket inte är det lättaste i denna målinriktade värld där du kan allt det du vill och där (tvångs)tankens kraft är obegränsad…
/Gertrud
