Meny
I somras fick jag en remiss från en vårdcentral. Det gällde en patient som just fyllt 60 år och som just fått ett allvarligt cancerbesked. Hon hade cancer i bukspottskörteln och chanserna att överleva var mycket små.
Hon som just fått sitt första barnbarn och såg fram emot att nu börja ta det lungt och trappa ned på sitt arbete.
Jag fick höra av läkaren som skrivit remissen att kvinnan hamnat i chock och åkt ut till landet med sin man för att landa och smälta beskedet. Läkaren tyckte att jag skulle låta det gå lite tid innan jag hörde av mig.
Jag gruvade mig för samtalet, då det ej hör till mina vanliga uppgifter att tala med människor som fått dödsbesked och jag försökte att sätta mig in så gott jag kunde i hennes situation. Vad kunde jag säga? Vilka ord kunda vara till hjälp?
Det var en solig dag och jag ställde mig ute i trädgården för att ringa detta viktiga samtal. En kvinna svarade med lugn röst och sa att hon väntat på mitt samtal. Jag var tyst och hon pratade. Hon hade mycket att säga. Hon berättade att hon först hamnat i chock, men att hon sedan omfamnats av ett inre lugn. Hon berättade att hon och hennes man som varit gifta i över 30 år, aldrig tidigare hade nått varandra på detta sätt och talat med sådan värme och intimitet. De grät och höll om varandra och gjorde sig redo att berätta för sina två barn. Ringde alla viktiga samtal till de närmsta och satte sig ned och kände en fridfullhet.
Kvinnan i luren beskrev att någonting i henne hände. Hon fylldes av en inre ro och alla sinnen förstärktes på någt sätt. Aldrig tidigare hade himlen sett så blå ut. Aldrig tidigare har hon njutit så av varje kopp kaffe med kaka till, njutit av att sitta på de varma klipporna och bara vara. Hon hade gått igenom alla vackra stunder av livet och försökt att ta in varje blomma och varje fågel som flög förbi. Varje sekund var värdefull.
Efter dessa två magiska veckor var hon tvungen att återvända hem för att ta ytterligare prover och väl hemma på sjukhuset kallades hon in till specialistläkaren.
Jag har goda nyheter sa läkaren. Du har änglavakt. Vi har studerat dina prover ytterligare och vi har gjort en missbedömning. Det vi trodde var en tumör har visat sig vara en körtel som kan opereras bort.
Jag förblev stum och fick nästan glädjetårar. Många olika känslor snurrade runt i mitt inre och en tanke jag hade var: ska vi behöva bli sjuka för att leva.
/Gabriella
