Meny
”Det är klart jag ställer upp, det är det vänner är till för.”
?
?
?
Har ni funderat klart över det uttalandet?
Vänner är alltså till för att skapa skuld.
Vi hjälps åt, och vi är tvungna att kommentera det.
Hade vi varit riktigt bra vänner, hade vi verkligen sagt så då?
Hade vi behövt påminna om varför vi vill hjälpa någon?
Inte för att det har ett egenvärde, en känsla av att jag hjälper för
det får mig att må bra? Jag hade tid och kunskap att hjälpa. Vad härligt!
Nä. Vi hjälper varandra för att vi ska få TILLBAKA samma hjälp när
vi behöver den. Det är som en skriven check. En nota.
”Vi finns för varandra när det är svårt.”
Om någon skulle säga det till mig när jag har det svårt, skulle jag vilja
krossa knäskålarna på denne någon. Pardon mitt ofina sätt.
Jag vill inte höra att du gör mig en tjänst när jag är ledsen.
Och jag tror inte att du vill ha det upptryckt bland tårarna eller
ångesten heller? Vi finns där för varandra?
That goes WITHOUT saying. För i samma ögonblick som man har sagt
det, så har man också påmint den andra om hur storsint och fantastisk man är.
Jag hjälper gärna till. Och det är helt för min egen skull. Jag känner mig som en
snällare människa . En bättre människa. Men inte bättre än dig. Eller dig.
Eller dig därborta. Utan bättre än mig själv så som jag var fem minuter innan jag hjälpte till.
De där minuterna innan jag stärkte mitt eget självförtroende genom att ge en
bit av mig själv. Utan att förvänta mig något tillbaka från en annan person, bara från mitt eget inre.
Så vill du hjälpa mig, gör det bara , snacka inte.
Och när jag hjälper dig, ska jag hela tiden komma ihåg för vem jag egentligen gör det.
Mig själv.
