Meny
Det är novembers första skälvande timmar och utanför fönstret ligger de där löven lika vackert gula som på Tuas begravning. Jag är djupt tacksam för detta. Och stundtals jävligt förbannad. Jag kan inte låta bli att ständigt årerkomma till detta dilemma Varför. Jag har alltid varit så förskonad från allt. Livet har flutit på. Bra vänner, fina killar, frisk släkt (läs:inga begravningar) hyfsat boende. Flaggan i topp. Inga beymmer. En glad skit är vad jag nog alltid kallats. Lite naiv. Omogen men glad och med ett stort hjärta.
Jag minns den där osannolika tröttheten några månader efter Lennox ankomst. Hur jag ringde min husläkare och bad om ett sköldkörtelprov. Att jag var så idiottrött att jag nästan kräktes men vilken nybliven mamma är inte det? Kanske var det då cellerna fick tokspel och började sin ohämmade celldelning? Där mellan nattamningarna och barnvagnspromenaderna i ett höstlikt Stureby började det gå fel. Fruktansvärt fel. Då, medan jag ännu vilade i den trygga ovissheten och planerade för en framtid med den där lilla skikande och fäktande babyn som fick mig att både gråta och skratta på samma gång.
Jag trodde alltid att jag var så speciell. Att jag var utvald på något sätt bara för att jag föddes på julafton. ”Jag måste stå i förbund med Gud” minns jag att jag sa till en kompis. Tänk vad tokig man kan vara som ung. Tokig och alldeles underbart befriad från det dåliga självförtoende som verkar drabba varenda en av oss innan vi hunnit säga tonår. Jag var poppis i skolan. Hyfsat het hos killarna men valde stallet. Där kunde jag sköta mig själv och red många timmar i den orörda naturen runt Riseberga. Att mina betyg var katastrofala var föga intressant. Jag brann för djuren och för att gå upp och mocka innan skolbussen kom. Klafsa runt i leran. Borsta, lassa hö, fodra. Min kropp var min egen. Stark. Inte som nu full av ärr som förhoppningvis räddat mitt liv.
Med tiden så upptäckte jag saker. Lite av min sköna naivitet försvann någonstans mellan 25-30. Jag blev vuxen. Upptäckte svek, ånger och otillräcklighet. Upptäckte att jag att försökte vara till lags. Att det var jobbigt att vara obekväm. Alltid den där leende Lotta som var så jävla glad och käck jämt. Jag har jobbat hårt de senaste åren med att försöka hitta tillbaka till den där naiva tonårstjejen men kanske med en knivsudd mer pondus. Försökt att lära mig sätta ner foten och säga vad jag tycker. Det senaste året har jag ju fått mer än nog av min beskärda del från livets hårda törn. Detta trodde jag inte när jag satt på höskullen med mina ridbyxor instoppade i ett par gamla sköna stövlar.
Det finns viss en sorg i det. En viss sorg i att jag nu kanske inte kan börja skörda frukterna av det jag sått. Att jag först på senare tid lärt mig njuta av att INTE vara i min gamla roll. Men det är ju fan att det ska till lite cancer för att man ska fatta liksom. Dessutom är jag rädd att jag ska sluta känna. Ibland är det så nämligen. Att jag inte längre kan känna. Jag är så likgiltig. Oförmögen att känna vare sig glädje eller sorg. Det gör mig så rädd att jag tror att jag kanske håller på att förlora greppet. Att något mycket litet men mycket viktigt håller på att gå sönder. Men då behöver jag bara titta på Lennox. Känna eller titta på den där fysiska uppenbarelsen som håller mig vid liv som en andningspump. Ibland stirra så intensivt på honom att han börjar skruva på sig. Och jag kan nu, utan problem, känna hans hud eller se hans handflators livslinje framför mig närhelst jag blundar.
