Meny
”Jogga inte runt Långsjön så här dags på kvällen. Det är kolsvart ute”, ”Ring mig när du går av bussen i Ektorp så kommer jag och möter dig”, ”När det är mörkt, ta inte vägen genom parken”.
När jag var tonåring och växte upp i Nacka utanför Stockholm, fick jag höra de här meningarna var och varannan dag. Ibland av mamma, ibland av pappa, ibland av moster, ibland av mormor. Och om det var släktmiddag: alla i kör.
Jag vet att jag inte haft en unik uppväxt. Tvärtom. Det är snarare en oskriven regel att föräldrar till döttrar måste tjata om det här. Måste varna. Måste känna oro. För vi lever i en våldtäktskultur. Det betyder att vi lär tjejer att anpassa sin vardag efter rädslan eller insikten om att de när som helst kan bli våldtagna av män som inte kan kontrollera sin sexualitet.
Och visst, att vi kan bli våldtagna stämmer. År 2010 anmäldes 4134 våldtäkter, och då är även mörkertalet på den här typen av brott stort. ”Toppen av ett isberg”, som det brukar kallas. Men risken att bli våldtagen av en främmande man som hoppar fram bakom en buske, den är liten. Det är mannen vi är bekant med som är faran.
För knappt två år sedan ville en man ha ett möte med mig, någon slags affärsman. En entreprenör. Vi bestämde träff i Mood-gallerian mitt i stan. Jag visste inte vad han ville sälja in, mer än att det handlade om något som skulle passa unga tjejer. En ”briljant idé” som skulle göra livet för dem tryggt. Ja, han sa att han satt på lösningen.
När vi satte oss ned vid bordet tog han upp en box ur väskan, öppnade locket och plockade fram ett stort, tjockt armband som han sa att tjejer skulle ha på sig när de var utanför huset. Ett överfallsarmband. För om någon man skulle dyka upp bakom en, kan tjejen bara dra i den lilla sladden som är fäst i sidan, och då kan närmast anhörig, samt ett vaktbolag, genast få information om hennes positionering. Hrmmm… Jag tittade tveksamt på armbandet, sedan på honom, sedan på armbandet igen. Affärsmannen upplevde nog min tystnad som mycket besvärlig. Han hade ju investerat miljoner i vad som såg ut att vara en fotboja! Plötsligt röt han ut: ”Vet du att flest kvinnor våldtas i Sverige, i hela Europa! Det är farligt att gå ut själv!”. Jag kunde höra hans desperation tränga igenom orden. Han började väll inse att pengarna som han investerat var på väg ner i sjön – med ett riktigt jäkla plask. Och jag behöver väl inte berättar att jag tackade nej till förfrågan om att bli en av hans ”ambassadörer”? Jag är inte kriminell, jag ska inte behöva bära på en fotboja.
För det stämmer inte ens att vi har flest våldtäkter i Europa som affärsmannen försökte få mig att tro. Statistiken är hög här i Sverige, men det beror på att vi är förhållandevis bra på att anmäla. Men! Vi är långt ifrån tillräckligt bra, och det beror nog delvis på att antalet fällande domar är så få. Bara några procent, tyvärr. Många tjejer vågar inte anmäla för de vet att de ändå inte kommer att bli trodda av rättsystemet. Och det här fick vi verkligen se svart på vitt förra veckan. De sex tonårspojkarna som dömdes i Solna tingsrätt för en gruppvåldtäkt som ska ha skett i Tensta i mars, friades av Svea hovrätt. Det är galet och sorgligt och något allvarligt och grundläggande fel här.
Men i dyningarna av kampen om att ge den här tjejen upprättelse, har något viktigt ändå kommit upp på agendan. Något otroligt viktigt, faktiskt. Nämligen hur vi bäst förebygger våldtäkter. För vi är nog många som inser att det här med att tjejer ska undvika parker, inte bära urringat (men gärna bära fotboja runt handen), inte är en särskilt bra lösning. För varför ska offret behöva bära hela bördan, liksom?! I stället måste vi börja titta mer på den bakomliggande strukturella orsaken till våldtäkter. Frågor vi bör ställa är: Varför är män 98 procent av våldtäktsförövare? Vi måste gå till problemets kärna: maskulinitet och killar sexualitet. Och här handlar det inte bara om att titta på varför män våldtar, för våldtäkt är den yttersta formen. Vi måste även titta på andra övergrepp och kränkningar som i dag ses som ett normalt beteende hos killar. Tafsningar och kommenterar, till exempel.
Vi måste flytta fokus helt enkelt! Från att berätta hur våra döttrar bäst ska undvika faran att bli våldtagen, till att prata med våra söner om vad sex och respekt innebär.
Ett citat från Tjejjouren:
”Hur tydlig måste man vara för att det ska räknas som ett nej? När vi var ihop så varje gång de sista månaderna ville han ha sex varje gång vi träffades och sa jag nej så försökte han iaf och jag tröttnade på att typ försöka säga nej för han lyssnade ju tydligen ändå inte och lät då han göra det han behövde typ. Och ibland så försökte jag hjälpa honom så han skulle komma fortare så att det snabbt skulle vara över för det gjorde oftast ont för mig att ha sex.”
