“Vad som är jobbigt är allas synpunkter,
ungefär som om man har fått en allvarlig könssjukdom”,
viskar en hemlig källa.
“Du har nog sen covid”, sa sköterskan i tältet och skickade hem mig. Det var i juli, och enda gången jag hört begreppet nämnas i primärvården. Sent i september, på läkarbesök i annat ärende, frågade läkaren om jag i övrigt var frisk. Nja, det är en definitionsfråga. Förmodligen har jag långvarig covid – hört talas om det? Svaret blev nej, men att han kunde lista ut vad det betyder.
Långvarig covid-19, engelskans long-haul covid har varit ett begrepp i England sedan mars-april. Där forskas mycket, NHS erkänner det som officiell sjukdom. Googlar och hittar till min glädje att även Sverige inlett studier, även om diskussionen varit skral.
Måste vara så många med mig som släpar på denna ohälsa. Bortsett från återkommande symptom: ont i hjärtat, benen, plötslig hosta, huvudvärk, andnöd, febertoppar, plötslig utmattning, sömnsvårigheter osv är den mentala plågan konstant. Är jag sjuk, har jag varit, kan jag fortfarande smitta andra, har jag fått ny smitta osv.
Nja, säger expertisen, det är nog bara immunsystemet som fortsätter i givakt. Eventuellt T-cellsminnet, som kanske kommer ihåg en annan gammal covid-infektion från förr.
Det blir till ett stigma. Alla andra är experter, ingen tror dig, till slut håller du tyst. Testat mig två gånger när jag varit som sjukast, alltid negativt. Sedan debuten i februari, då vi var tre vuxna som blev sjuka på exakt samma klockslag, har ingen smittats av mig. Men så fort jag träffat andra får jag nytt påslag i en halv dag.
Träna regelbundet, nej kära nån! Häromdagen kände jag mig stark, hade simmat mot vågorna här i Spanien sex dar i rad. Men i trappan som jag brukar springa uppför slog det till igen. Benen bar inte, hjärtat gjorde ont, kallsvett, ytlig andhämtning. En halvtimme senare var det borta. Nej, jag gick inte till läkaren, hört svaret så många gånger, gör ett covid-test. Vilade en dag och igår simmade jag igen. Stark, tills nästa gång. Håhåjaja.
Hur mår ni?