Det är natt och jag och mitt sällskap ser fram emot bilkörningen ner till Malmö. Tomma vägar, bara vi och långtradarna. Min vän som bott i Malmö många år har övertygat mig om att kartor är onödigt – hon har ju åkt här hur många gånger som helst.
– Det är bara att åka E4-an rakt fram söderut.
Klockan ett ger vi oss av, jag ska ha möte elva, tidsmässigt ska det ge mig fyra timmars marginal. Inget kan gå fel.
Men det gör det, skylten mot E4-an är försvunnen, helt plötsligt och utan logisk förklaring, befinner vi oss på väg 73 mot Nynäshamn. Det är lungt tycker jag.
– Så länge vi kör söderut går det väl bra, E4-an måste ju dyka upp här någonstans.
Eller så gör den inte det. Vi hamnar i Nynäshamn. Det finns ingen väg ut, vi åker runt och hamnar på samma ställe tre gånger. Paniken kommer krypande, hur i h-e tar vi oss härifrån?
Vi får åka tillbaka ett par mil och åka ytterliggare ett par mil till Södertälje. Klockan är tre på natten när vi äntligen hittar till E4-an.
Det börjar bli gryning och Sverige är trollskt vackert med dimslöjor över åkrarna och hästarna som står i hagarna och sover.
Jag tittar till höger och frågar – är det havet som ligger där?
-Ja, det är det, svarar hon.
En halv minut senare står det Vättern på en skylt. Vi konstaterar att vi är rejält dåliga på svensk geografi.
Min vän med det fantastiska lokalsinnet måste ändå ges en eloge, för ett ställe hittade hon till som om hon var radiostyrd – det var Mc Donalds i Värnamo.