DET GÅR FORT NÄR MAN HAR ROLIGT

Idag kommer Joyce Carol Oates till Stockholms internationella författarscen. Det har jag vetat sedan i februari. Men det har legat så långt fram i tiden att jag, när tiden äntligen var inne, glömde bort att boka biljetter. Så nu har jag ingen. Problemet med att vara ute i för god tid är att jag tror att jag har all tid i världen. Det är för mycket tid som ligger emellan upptäckten och uppträdandet helt enkelt. Min ultimata tidslinje är en vecka. Då är det aktuellt på en gång och hinner inte hamna i hjärnans anrahands sortering. När det bara är en vecka är det dessutom bara roligt. Jag hinner inte bli frustrerad över att behöva vänta för länge, inte stressa upp mig över att glömma bort det och framförallt kan jag omedelbart se till att ordna upp det som behöver ordnas, som till exempel biljetter.
Ikväll får jag däremot trängas bland alla dem som liksom mig själv glömde att det redan var den 7 juli. Vi får följa samtalet på en TV skärm. Det är inte samma sak. Att se ett samtal som pågår bara ett par meter ifrån en på en skärm är som att titta på reprisen, man missar energin från den som pratar och dessutom tror jag inte att jag kan få min senaste bok från henne signerad. Jag är egentligen ingen autograf jägare men hennes böcker är så fantastiska och jag har läst henne under så många år. Hennes fokus på kvinnor och deras upplevelser av sin samtid, både politiskt och själsligt är väl berättade och jag hade gärna fått en signatur i en av dem.
Men jag har bara mig själv att skylla. Och om tio år kan jag iallafall säga att jag var där. För till skillnad från alla rockgubbar som säger att de aldrig mer ska turnera, bara för att året senare vara ute på vägarna igen, betvivlar jag att Joyce Carol Oates kommer kunna ses i Sverige igen.

Kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.