En låååååång dag.

Min tisdag blev en långdragen arbetsdag.

Upp klockan 06.00 för att göra i ordning frukost och få iväg barnen till skola och dagis, sedan vidare till centralen.

Divine gjorde ett jobb i Trelleborg som vi egentligen skulle flugit till.

Eyjafjallajökull satte stopp för det. Hon är arg och har ju som bekant ett utbrott efter nästan 190 år.

Varför är vulkaner kvinnor förresten? Vulcan, den mytologiska figuren, var väl en man?

Nåväl, SJ, SJ gamle vän gick i alla fall.

Eller gick och gick. Ibland med fullt ös i 220 knyck i timmen och ibland stod vi still långa tider.

Precis innan vi kom in i Mjölby stannade tåget för att det saknades el på stationen. Fantiserar om ett helt band av människor som sprang och hämtade el i hinkar och hällde på spåren, ni vet som förr då man släckte eld.

En halvtimme tog det för dom att samla ihop elen så att vi kunde rulla in på stationen.

Vi tuggade på naglarna för att våra marginaler tidsmässigt inte var så stora.

Vi ringde arrangören i Trelleborg som sade att vi skulle , om det blev fler långa stopp, hoppa av i Nässjö och ta taxi till spelplatsen.

Ibland finns det pengar hörni…

Vi upplevde ytterligare några små tillfällen till då tåget stod helt still under resten av resan men vi hade is i magen och kom ända till Malmö central.

Där en taxi stod och körde oss i ilfart till spelningen, en bolagsstämma som höll till i en ishall.

Snabbt in för soundcheck, snabbt in i logen (eller omklädningsrummet för ishockeykillar. Glamouröst? NOT!), snabbt upp på scenen, ca 40 minuters intensiv konsert för ca 1000 aktieägare, skratt, en och annan tår, applåder, tack, blommor,av scenen, klä om, snabbt få i oss lite mat, snabbt ha ett möte med två trevliga danskar som representerar vårt skivbolag Naxos i Danmark, snabbt i taxi tillbaka till stationen, snabbt upp på tåget tillbaka till Stockholm.

Puh!

Väl framme i Stockholm vid midnatt, efter ett oväntat möte på tåget med vår käre vän och ibland ackompanjatör Bosse W (som hade suttit 30 timmar! med buss från Rom till Malmö, vilket fick oss att få lite perspektiv på tillvaron…) skrattandes åt gamla minnen och huttandes på lite äkta romersk grappa, väntade tre taxibilar på oss vid centralen.

Eller väntade och väntade… en bil hade stuckit.

Min bil.

De andras chaufförer stod snällt och väntade på oss vid utgången på Klarabergsviadukten.

Jag ringde växeln och, jo då, han skulle komma när som helst.

Har ni någon gång stått vid centralen, ensam, då klockan passerat midnatt och försökt att bli av med olika skumma taxibilar vars chaufförer väser lite undrande vart man ska? Jag var stoisk och avböjde vänligt men bestämt att min taxi var på väg minsann. Efter 20 minuter gav jag upp. Ringde växeln igen och sade att min kille hade sjappat och att dom fick lov att hitta en ny, snabbt som fan!

Vi det laget var jag gråtfärdig, kall och faktiskt lite rädd.

Till slut kom det en Taxi Stockholm i alla fall och med blixtens fart kördes jag hem och dröp i säng klockan 01.30…

Jag tror att när man utsätts för prövningar och klarar av dom så får man en fet belöning.

Den kom i morse i form av ett mycket roligt Divine-uppdrag som kommer att öppna många internationella dörrar! Hihi!

Kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.