Meny
Då:
Nu skulle jag tvingas sitta i flera timmar med denna man i en bil. Han kom in på för mig väldigt obehagliga samtalsämnen,bla att han tappat vissa ”förmågor” helt. Jag skruvade på mig och ville bara sjunka genom bilsätet.
Detta samtal var inte bekvämt!
Efter en massa utläggningar så kom han fram till att han hade speciella känslor för mig som gjorde att han kände hopp igen. Jag behövde inte oroa mig för det var inte sexuellt, det var inte på det sättet. Men hans terapeupt hade sagt till honom att han skulle fråga mig om jag kunde tänka mig att bara ligga bredvid honom med kläderna på som ett led i behandlingen så att han fick möjlighet att känna efter hur det kändes.
Vad skulle jag säga?
Jag var ganska utsatt där jag satt i bilen på väg till Göteborg för att spela in en Lena PH låt som skulle lanseras i England. Kunde jag tänka mig att gå med på denna av terapeupten föreslagna åtgärd? Att ligga bredvid honom, fullt påklädd, för att han skulle känna efter?
Jag vet inte vad jag svarade.
Jag mumlade förmodligen nånting osammanhängande att vi fick se sen, men först skulle jag koncentrera mig på inspelningen.
När vi började närma oss Göteborg ringde hans telefon, där nån sa att studion var dubbelbokad. Det var ingen mening att vi kom dit idag utan vi skulle komma dan därpå istället!!!
Ville gallskrika!
Jag ville bara gallskrika där jag satt i den dyra bilen och ”det här känns inte bra i magen-vibbarna” dök upp igen.
Han åkte till Sheraton om jag minns rätt och bokade en svit till oss. Han var väldigt otrevlig mot personalen och kastade bilnycklarna till dem för att de skulle parkera hans bil. Han passade också på att skrika hur mycket den kostade och att det var bäst för dom att vara jävligt försiktiga!
Jag skämdes och ville inte att nån skulle se att jag var där med honom.
Vi åkte upp till sviten och bara det gjorde att jag ville spy! Varför bo i svit, med Silly Plutt? Jag skulle hellre bo på vandrarhem bara jag fick vara ifred!
Han berättade stolt att det var denna svit som en stor svensk artist hade bott i under melodifestivalen. Om jag säger så här, jag kunde inte ha brytt mig mindre om det så varit Madonna. Jag var så frustrerad över att inte ha fått åka till studion för att sjunga. Nu satt jag här i en svit i Göteborg med en gubbe med ”vissa ” problem!
Till råga på allt med en stor resväska med snygga kläder!
Mycket riktigt så tog det inte så lång tid innan han berättade att han även var fotograf och att det var lika bra att vi tog bilderna nu när vi ändå inte hade nåt att göra! Obs! Han har inte tagit bilden ovan!
Slå på nej-handen!
Jag önskar att jag hade vågat säga ifrån, att jag inte ville bli fotograferad av honom i sviten just då och jag kan inte förklara varför jag inte bara sa stopp. Jag tror att det beror på att jag kände mig så utsatt, på bortaplan, ensam. På nåt naivt sätt trodde jag att jag skulle fixa detta på mitt sätt och att slippa alla obehagligheter bara tiden gick lite.
Jag skämdes också för att jag minsann trott att jag skulle ”bli nåt” genom att bara vara duktig. Dessutom så kände jag press på mig att komma hem med nåt slags resultat då även lokalpress skrivit en hel del om att det började hända saker för mig och att det ryktades om skivkontrakt osv.
När han sa att jag skulle börja ta på mig några av kläderna för att fotas så gjorde jag som han sa. Självklart förstod jag att fotograferingar och dylikt hör till branschen, men det kändes ju inte seriöst att bli fotad av skivbolagsdirektören him self på ett hotellrum, låt vara att det var en stor svit, sent på kvällen. Så varför sa jag inte bara Nej! Varför slog jag inte på Nej-handen? Vad var jag rädd för?
Att han skulle döda mig (vilket han sa då och då både till mig och andra, men det var hans sätt att prata och låg ju inget allvar bakom), att jag inte skulle få sjunga, att det skulle bli pinsamt att komma hem igen utan att ha sjungit in nåt. Då skulle alla hemma säga ”ha, vad trodde hon egentligen, att hon skulle bli nån jävla stjärna eller”. Jag vet inte, men jag vet att jag tog på mig olika kläder och att han fotade (tror jag, vet ju faktiskt inte ens om det var nån film i kameran), att vi var i ett av sovrummen och att han till slut kom till den där obehagliga delen igen där han började prata om terapeupten!
Nu:
När folk i min närhet dömer ut andra människors handlingar och ageranden så vill jag bara skrika ”ni vet ju inte varför hon/han gjorde så! Det kanske kändes rätt i den situationen personen var just då och det är inte så förbaskat lätt att vara människa alla gånger, varken som gammal eller ung”. Självklart måste man få tycka saker, det gör ju jag också, men jag skulle önska att vi människor var lite mer toleranta mot varandra utan att döma så snabbt utan att först ha satt oss in i hur och varför.
Det ska bli jättekul:)
Är du sugen på en härlig nostalgitripp så åk till Sundsvall i augusti vet jag!
Om du är läsare på 2,6 bloggen så lovar jag att jag ska ge dig ett finfint erbjudande.
Veta mer!
Ha en skön tisdagkväll
Kram Susanne
