Meny
Jag sitter idag och skriver på en neuropsykiatrisk utredning och mina tankar pendlar mellan mina testresultat jag har framför mig och min senast lästa bok .
Jill Bolte Taylor är hjänforskaren som vid 37 års ålder drabbades av en stroke och som beskriver sin kamp för att få tillbaka minne, läs- och talförmåga. Det tog 8 år för Jill att tillfriskna helt och hållet, men tack vare envishet, kunskap om hur hjärnan fungerar och inte minst hjälp av sin fantastiska mamma lyckades hon få tillbaka det liv hon en gång hade. Idag anser Jill att stroken var det bästa som kunde hända henne.
Idag avslutar Jill alla sina mail med ett citat av Einstein ”Jag måste vara villig att ge upp det jag är för att kunna bli det jag vill bli”.
I boke beskriver Jill hur förmågor tappades sekund för sekund och när hon inte längre kunde göra sig förstådd ville hon säga: Jag förstår inte bättre för att ni skriker! Var inte rädda för mig. Kom närmare. Ge mig vänlighet. Tala långsamt. Uttala orden tydligt. En gång till! Snälla försök igen! Ta det l-u-n-g-t. Var snälla mot mig. Var en trygg plats för mig. Förstå att jag är ett sårat djur, inte ett enfaldigt djur. Jag är ömtålig och förvirrad. Oavsett hur gammal jag är, oavsett vad jag har för meriter, försök att nå mig. Jag är härinne. Kom och leta efter mig.
De orden berörde mig och jag vill gärna dela dem med er. Jag tror att vi alla behöver jobba på detta i olika sammanhang. Att försöka förstå utan att döma.
Ta hand om er!/Gabriella
